Hej Benny!
Är en änka på 78 år, som plågas av vad som hände när min man sedan ungdomen gick bort. Han låg på sjukhuset och blev väldigt orolig när det började närma sig slutet. Han såg på mig, men det var precis som han såg genom mig. Han försökte säga något, det lät som han sa att “det var fel”. Jag tog hans hand och sa att jag älskade honom och då lugnade han sig. Men han sa inte mer. En stund senare tog han sitt sista andetag i lugn och ro.
Men mig plågar det fortfarande. Vad var det som var fel? Det blir så stort när jag går och tänker på det. Kan du hjälpa mig, Benny?
Grubblar
Bennys svar: När du tyckte att han såg igenom dig, var det ljuset han såg. Det fanns ingen rädsla. Han var ledsen över att lämna dig, det kändes fel. Och han var orolig över att du skulle bli förkrossad. När du sa att du älskade honom, fann han frid. Ni hade lovat älska varandra i nöd och lust, och ni höll era löften. Ni hade ett gott, om än strävsamt, liv tillsammans. Ni kommer att träffas igen på andra sidan.
Din man har det bra idag. Han har inte ont längre, ansiktet har slätats ut, hans ögon glittrar som i ungdomens dagar. Du ska tänka på dig själv nu, är hans budskap, inte plåga dig med tunga tankar. Det var inget som var fel melllan er, det vara bara hans känsla just då, att han inte ville gå ifrån dig. Han gjorde inte det heller, han hälsar på hos dig emellanåt. Säg högt att du vill ha ett tecken av honom, så kommer du att få det.
Kram Benny
