Hej Benny!
Min fråga lyder, hinner jag ännu leva ett riktigt liv? För tillfället existerar jag bara.
En incident i skolan, då jag var 15 år, ledde till en djupt inrotad rädsla. Den har hindrat mig från att leva ett “normalt” liv, med allt vad socialt umgänge, familj, arbetsgemenskap och dylikt innebär.
Jag har skött mitt jobb, men pustat ut varje dag, då jag återvänt till tryggheten inom hemmets fyra väggar. Bara för att strax börja oroa mig för följande dag… Jag har aldrig deltagit i sammankomster som släkt och arbetskamrater inbjudit mig till. Till slut var det ingen som frågade, man tröttnade. Jag har många gånger funderat över hur mitt liv blivit om jag övervunnit min rädsla.
Jag är en kvinna på 61 år och har, med familjens gener, förhoppningsvis 30 år kvar i livet. Finns det en chans att jag kan få uppleva en gnutta lycka, gemenskap och mening? Finner jag äntligen mod att börja leva?
Så rörd jag blev av dina rader. Jag får en tår i ögat av att en enda incident förstört en människas liv. Du har upplevt ett trauma, som gör att du lever i ett icke valt utanförskap. Men så insiktsfullt du skriver om att du kan ha många år kvar. Det ljusnar, ska du se. Du kommer att få en kvinnlig vän, en granne, som du kan prata med. Du litar helt på henne och hon får dig ett öppna ditt hjärta. En släkting till henne, en man, tar sig varsamt in i ditt liv. Han är något äldre än du, en trygg och stabil man, som försiktigt öppnar upp en dörr till livet för dig.
Han är inte bara godhjärtad, han är snygg också. Du kommer att tycka om hans gröna vackra ögon. Han är ofta brunbränd eftersom han älskar att vara ute i friska luften. Men du börjar leva redan innan ni möts. Din längtan vill föra dig till nya, spännande upplevelser. Och med kärleken flyttar solen in i ditt hjärta.
Kram Benny
