Malin Sanglert förlorade sin mamma i cancer: ”Att operera bort mina bröst var ett självklart val”

Malin Sanglert gick i lågstadiet första gången hennes mamma fick bröstcancer. Mamma Vanja var då endast 35 år gammal.

– Sjukdomen spred sig senare och hon fick metastaser och till slut cancer i ryggmärgen, berättar Malin. När jag var runt 13 år började det gå utför. Och ju äldre man blir, desto mer förstår man. Jag insåg att mamma kunde dö. Det var tufft att som tonåring ha en så svårt sjuk mamma.

På en uteservering i Strömstad gör Malin en kort paus innan hon lägger till:

– Ända sedan jag var i den åldern har jag tänkt: Dör tidigt, det gör man. Den här känslan, “jag kommer inte att bli så gammal”, har funnits där hela tiden.

Malins mamma hann fylla 44 år, men äldre blev hon inte. När Malin själv var i 25-års-åldern fick hon beskedet att hon bar på genförändringen BRCA, som ökar risken för både bröst- och äggstockscancer.

– Många ser nog ett sådant besked som en dödsdom, säger Malin dröjande. Men jag kände främst en lättnad – det gav mig en möjlighet att få hjälp.

Ett självklart beslut

Malin konstaterar att hon visste vilka alternativ som stod framför henne. Ett av dessa var att i förebyggande syfte operera bort brösten.

– Det var förstås inte ett enkelt val att bestämma sig för att skära i sin friska kropp. På ett sätt var det ett svårt val, men samtidigt egentligen aldrig ett val. Det var självklart att jag skulle göra det.

Malin och hennes sambo Halvor var dock på väg att försöka få barn, så Malin avvaktade med operationen tills hon blivit mamma för andra gången.

– Då gjorde jag en preventiv mastektomi. Det var en jättestor operation där båda brösten togs bort. Efter några år opererade jag även bort äggstockar och livmoder, med allt vad det innebar – som att hamna i klimakteriet vid 37, 38 års ålder.

I nästa andetag berättar Malin att hennes tre år äldre syster Anna också bar på BRCA-genen.

Att ha någon att dela det hela med betydde mycket.

– Anna har gjort allt lite före mig. Jag har alltid kunnat fråga henne om jag undrat över något. Hon bloggade dessutom om detta förut och det hjälpte mig. Nu administrerar hon en Facebookgrupp om BRCA. Där kan man få massa stöd från andra.

Den dödsångest som Malin tidigare nämnde har dock inte försvunnit helt – trots operationerna.

– Jag kan fortfarande känna att jag har ont om tid. Ibland har jag tänkt: Jag måste vara med på alla foton vi tar så att barnen har fotografier av mig när de blir stora.

Malin funderar lite men fortsätter snart:

– Jag har blivit lite lugnare, men oron sitter djupt ändå. Samtidigt har dödsångesten på något sätt varit ett driv. Att jag känt att jag har ont om tid har gjort att jag fått saker gjorda. Stressen, dödsångesten, eller vad man ska kalla det, gör mig produktiv – men ibland på gränsen till det osunda.

Malin, som växte upp i Bohuslän, bor på landsbygden i Norge, dit familjen flyttade för att starta andelsjordbruk. Det var en dröm de tog tag i strax efter att Malin opererat bort brösten. Där, mittemellan Strömstad och Oslo, kom det sig att Malin även började skriva på en roman.

– Vi ville prova att driva grönsaksodling, förklarar hon. Men på vintern händer det inte så mycket på den fronten. Då började jag skriva lite för skojs skull. Jag gillar spänningsromaner och undrade om jag kunde skriva en sådan. Och varför vänta?

Resultatet blev Det andra arvet, som gavs ut den 1 augusti. Boken utspelar sig i Skärviken, en påhittad ort i Bohuslän, där huvudpersonen Sofie ärvt ett hus som hon bestämmer sig för att renovera. Huset
visar sig dock gömma mörka hemligheter och snart inser Sofie att hon är i fara.

– Det var skönt att få komma tillbaka lite till den bohuslänska sommaridyllen när jag skrev boken, säger Malin. Jag kan sakna kusten.

Malin berättar att hon och hennes man renoverat flera jättegamla hus, vilket gett henne inspiration.

– I ett uthus, bakom en ­innervägg, hittade vi kärleksbrev från 1930-talet! I ett ­annat hus fann vi en leksakspistol under golvet. Varför hamnade den där? Sådant sätter igång fantasin.

Med ett snett leende lägger Malin till:

– Jag hade egentligen skrivit ett annat manus först, om ett virus från Kina och en familj som ska överleva på sin gård, men så kom pandemin.

Är tacksam för livet

Beskedet om BRCA-genen försöker Malin se som en gåva. Ögonen blänker till när hon konstaterar:

– Jag och min syster har fått en chans som mamma aldrig fick. Jag vill göra det bästa av mitt liv. Men däri ligger kanske också en viss prestationspress. Jag skulle behöva jobba mer på att känna mig lugn. Jag har inte konstant dödsångest, men jag borde bli bättre på att inte känna att jag måste prestera hela tiden. Jag försöker stanna upp och se på mina barn och känna att det är helt okej att vi bara står här och kastar en boll till varandra.

Malin förklarar att hon anstränger sig för att leva i nuet, samtidigt som hon gör planer för framtiden.

– Jag fortsätter att skriva och hoppas att jag snart ska få ge ut fler böcker. Jag önskar att alla skulle tänka lite mer som jag. Livet är för kort för att inte göra det man vill. Vänta inte. Gör det nu.

Malin gör återigen en kort paus men fortsätter snart:

– Jag har svårt att visualisera mig själv som väldigt gammal. Men jag är tacksam över allt som livet gett mig. Jag vet ju att allt hade kunnat vara annorlunda. Och jag har gjort vad jag kan för att mina barn ska få slippa uppleva det jag upplevde när mamma dog. Operationerna var inte enkla eller smärtfria, men smärtan blev lättare att ta när jag visste att jag gjorde det för att barnen skulle få växa upp med en mamma.