Ann Rosman om oväntade släktbandet: “Han var ju ett ärkesvin”

Deckarförfattaren Ann Rosman binder samman ond bråd död i nutid med verkliga händelser i historiska miljöer. I hennes nya roman spelar branden i Marstrand en stor roll. Själv har hon gått igenom en smärre skärseld – Ann har varit utbränd två gånger.

Ann Rosman

Ålder: 48 år.
Familj: Maken Niklas, två söner.
Bor: Koön i Marstrand.
Gör: Deckarförfattare.
Aktuell med: Marvatten (Albert Bonniers Förlag).

Marstrand visar sig från sin allra bästa sida. Solen lyser från klarblå himmel, luften är kall och frisk. Högt över havet vakar Carlstens fästning tryggt och skräckinjagande över kullerstensgator och romantiska sekelskiftesvillor. Det är inte otänkbart att det var den här synen som mötte den unga ­Johanna när hon klev i land på ön en solig vårdag 1849. Hon skulle tjänstgöra som piga hos öns ogifte guldsmed och dennes mor.

Johanna är huvudperson i den historiska berättelsen i Ann Rosmans senaste bok Marvatten. Johannas öde på ön är en fängslande historia, men hennes öde skildrar också kvinnors livsvillkor under 1800-talets senare del.

– Jag är ganska trött på gubbar med glänsande mässingsknappar. Män har ofta kunnat verka tack vare kvinnor som funnits i bakgrunden och stöttat dem. Kvinnors historier har man glömt bort. Därför lyfter jag gärna kvinnors berättelser och jag hittar många spännande öden när jag gör research, säger deckarförfattaren Ann Rosman hemma i villan på Koön som ingår i samhället Marstrand.

Marstrand ligger cirka 45 minuter med bil från Göteborg. Platsen har haft sina storhetsperioder i historien. På 1500-talet utgjorde det ­Europas centrum för sillfiske. Och under 1800-talet och början av 1900-talet vallfärdade celebriteter och kungligheter till ön för att njuta av salta bad och idylliska omgivningar.

Historiska miljöer

Det är lätt att förstå varför Ann Rosman låter den historiska berättelsen i sina böcker utspela sig just här. Varje gathörn och fasad längs med öns slingrande gator och gränder verkar bära på sina egna historier och hemligheter.

Själv har hon ingen tydlig koppling till ön, men hennes hjärta har alltid klappat för Bohuslän och Marstrand, berättar hon. Fast att hon inte har någon uppenbar koppling till just Marstrand är inte riktigt sant, visar det sig. För några år sedan avslöjade en släktforskare på ön nya fakta om hennes släkthistoria som gjorde henne både road och förfärad på samma gång.

Vi återkommer till det längre fram i samtalet och pratar under tiden om hur hennes böcker blir till, om den noggranna research hon alltid gör och om Johanna i senaste boken Marvatten. Berättelsen om Johanna och branden löper parallellt med en mord­historia i modern tid som Göteborgspolisen och Mar­strandsbon Karin Adler blir satt på att lösa.

Ann får ofta uppslag från engagerade läsare som hör av sig med idéer. Så gick det till när hon bestämde sig för att skriva Marvatten. En läsare som är ordförande i Västra Frölunda hembygdsförening lånade henne flera pärmar med material om branden på ön 1867.

Ann Rosman om oväntade släktbandet:
Efter att ha blivit utbränd fick Ann börja om på nytt. Steg för steg kämpar hon tillbaka. Nu är tempot lugnare och hon har hittat en väg framåt.

Litterärt sprängstoff

Ann blev uppslukad av innehållet och insåg att hon satt på ett litterärt sprängstoff. Hon bestämde sig för att skriva om ämnet och om Johanna som hade bott på ön i flera decennier när branden rasade.

– Jag läste om Johanna i arkiven. Hon var född i ett litet samhälle vid kusten inte långt härifrån, så jag paddlade dit för att få en känsla för området. Nästa gång tog jag bilen och letade efter huset hon föddes i. Jag visste på ett ungefär var båtsmanstorpet, som hon växte upp i, låg. Efter ett tag kändes det som att jag hade hittat rätt. “Här är det!” Jag kanske låter tokig, men det är ett sätt att blåsa liv i en karaktär.

Johanna växte upp under knappa förhållanden. På Marstrand öppnade sig en ny värld och hennes liv kom att ändras till det bättre på flera sätt. Visserligen födde hon en utomäktenskaplig dotter, men så småningom gifte hon in sig i borgerligheten och levde till en början ett tryggt familjeliv med man och fler barn. Men äktenskapet blev också startskottet på en rad personliga tragedier som kulminerade i branden på Marstrand, då hela kvarter brann ner till grunden.

Kämpar i underläge

I boken är Johanna plikttrogen och hon har en tydlig moral som mynnar ut i att hon alltid försöker handla på ett rättrådigt och oantastligt vis.

Men hon är också ett offer för olyckliga omständigheter och hon kämpar nästan alltid i ett underläge. Till slut blir tillvaron en vandring på tunn is. När hon utsätts för hårda prövningar och påtryckningar tvingas hon allt längre bort från sina moraliska gränser och tragedin är ett faktum.

– Jag tror att Johanna är en kvinna som är typisk för sin tid. Hon vill göra rätt och få äktenskapet att fungera. Hon är piga i botten och jag tror att det bidrar till hennes agerande. Jag har försökt höra hennes röst när jag skrivit. Att skriva om personer som har levt innebär ett särskilt ansvar. Man måste göra noggrann research så att man inte förtalar någon. När det gäller Johanna så har jag hämtat mycket från hur jag uppfattar henne i de protokoll och handlingar som hon nämns i och som jag läst noggrant.

Ann har tillbringat mycket tid med att leta i arkiv och få fram bilder på byggnader som fanns på ön före branden. Research är en krävande del av arbetet och tar mycket tid i anspråk. Hemma i villan finns flera föremål som hon tagit med sig från platser som hon gjort research på. En rundslipad sten, en del av ett bläckhorn och en smidd hasp är några av föremålen i blickfånget.

– Stenen tog jag med mig från Orkney. Jag blev stoppad i säkerhetskontrollen och personalen såg undrande ut, haha. Jag tycker om att kunna ta och känna på saker från platser jag skriver om. Det förmedlar en känsla som jag tycker om och blir en hjälp i berättandet.

Ann är uppvuxen i Trollhättan. För 20 år sedan slog hon ned bopålarna i Marstrand när hennes man Niklas och hon lämnade enrummaren i Göteborg för ett renoveringsobjekt på Koön.

Ann Rosman om oväntade släktbandet:
Ann Rosman är aktuell med den nya deckaren Marvatten som utspelar sig på Marstrand i Bohuslän.

Hittade sin egen släkt

Men det var långtifrån hennes första möte med ön. Under uppväxten tillbringade hon somrarna här i familjens segelbåt. Segling är en passion som följt henne genom livet. Hon har alltid känt en stark dragning till ön och efter tredje boken fick hon veta något som stärkte banden ytterligare.

– I boken Porto Francos väktare skriver jag om sjörövaren Daniel Jacobsson (1776–1854). Jag fick ett samtal efteråt från en släktforskare som berättade att hon hade hittat släktingar till Daniel. Jag tyckte det var jättespännande och ville genast veta vem det var. “Det är du”, sa hon. Då var det inte roligt, kan jag säga. Han var ju ett riktigt ärkesvin. Jag funderar på det när jag går omkring på ön. Men jag känner mig hemma här. Jag älskar verkligen Marstrand.

Ann har universitetsexamen inom IT och företagsekonomi. När hon skrev första boken i serien om Göteborgspolisen Karin Adler arbetade hon fortfarande heltid med IT och ekonomi. Hon färdigställde boken när hon var föräldraledig. Alla noteringar på lappar och pappersark låg samlade i en skokartong. Resultatet blev Fyrmästarens dotter.

Förlaget frågade om hon kunde tänka sig att skriva mer och hon insåg att det innebar en möjlighet för henne att ­skriva på heltid. Hon tog chansen.

Därefter skrev hon en bok om året och ställde upp på evenemang för bygden så ofta hon hade möjlighet. Hemma hade hon två små söner och en man med ett krävande jobb.

– När jag ser tillbaka så förstår jag inte hur jag orkade. Men jag tyckte det var roligt och hade svårt att säga nej.

Grät på jobbet

Några år tidigare hade Ann drabbats av utbrändhet. Plötsligt orkade hon ingenting och tog pauser på jobbet då hon drog sig undan och grät. Det resulterade i ett års sjukskrivning. I den stunden formulerade hon ett löfte för sig själv – att aldrig hamna i den situationen igen. Det löftet lyckades hon inte hålla.

– Jag kraschade för andra gången. Ingenting fungerade. Plötsligt visste jag inte hur jag skulle använda kontokortet eller hur kaffebryggaren fungerade. Jag glömde av hur man tankar bilen och fick be min son om hjälp. Jag hade inte koll på någonting. Det var ett helvete, rent ut sagt.

Ann fick börja om på nytt. Det har varit tufft. Steg för steg kämpar hon sig tillbaka. Idag är det mycket som är annorlunda. Tempot är lugnare och förlaget stöttar. Att återhämta sig från utbrändheten är det tuffaste hon har gjort och det är en resa som ännu pågår. Att sadla om till författare på heltid är det modigaste beslutet hon tagit. Hon vet att det var rätt beslut.

– Det är det här jag vill göra. Nu är jag på rätt plats i livet.

Scroll to Top