Torleif Ingelög minns tydligt dagen som den väl förborgade familjehemligheten avslöjades. Året var 1968, han var 20 år och stod mitt uppe i en kemilaboration på universitetet när han fick ett meddelande om att hans pappa Lennart var svårt sjuk.
Lennart hade lurat döden så många gånger att familjen tappat räkningen på alla hjärtinfarkter som han överlevt. Men den här gången var det annorlunda. En dubbelsidig lunginflammation tog hårt på hans kropp och när Torleif kom fram till sjukbädden hade pappan inte långt kvar. Några år tidigare hade Torleifs mor gått bort och det var några saker som de behövde reda ut. Först pratade Lennart om ekonomin och om hur det praktiska skulle lösas efter hans bortgång.
Men det var en annan sak som han ville att Torleif och hans bror skulle veta. Mormor Lisa var inte deras biologiska mormor. Det var hennes halvsyster Greta Ahrbom som var mamma till deras mor. Morfadern hette Fritz Netzler och var en marinflygare som störtade i havet 1918. Lennart berättade också att Greta hade spärrats in på mentalsjukhus men att hon fortfarande var i livet.
– Just då tänkte jag bara på att pappa skulle dö och därför reagerade jag inte så starkt på beskedet om Greta. Men med åren upptogs mina tankar allt mer av henne. Vem var hon? Hon blev nästan som en mytisk sagogestalt för mig. Fanns hon överhuvudtaget? Jag kände starkt att jag ville få kontakt med henne.
Hur hitta Greta?
Det hann gå åtta år innan Torleif på allvar bestämde sig för att studera släktbanden och söka upp Greta.
– Men jag visste inte hur jag skulle bära mig åt för att hitta henne. Och om jag hittade henne kunde jag ju inte bara dyka upp.
Torleif hade ett gediget detektivarbete framför sig. Han började med att kontakta Nils Ahrbom som var bror till Greta. Nils var en välrenommerad arkitekt och hade utsetts till förmyndare för Torleif och hans bror när de blev föräldralösa. Myndighetsåldern var då fortfarande 21 år.
– Nils var kort i tonen, kategorisk och hård när jag frågade honom om Greta. Enligt Nils var Greta svårt sjuk och fullkomligt hopplös i sociala sammanhang. Jag anade att relationen hade varit ansträngd och att det hade skurit sig mellan dem. De hade ingen kontakt längre och det var tydligt att han inte ville prata om henne. Att Nils var så avigt inställd gjorde mig ännu mer intresserad.
Torleif började leta i det förflutna på egen hand. Hans mamma Margareta, som hade smeknamnet Mameka, dog tidigt och i kvarlåtenskapen efter henne fanns ett brev från en sjukhuskurator som informerade om att Greta flyttat till Norrtulls sjukhus.
Torleif fick kontakt med den pensionerade kuratorn som kände till Greta mycket väl. Hon hänvisade honom till sjukhusets pensionerade kvinnliga överläkare som hade blivit nära vän med Greta.
– Jag blev förvånad över att de var vänner. Hur kunde det komma sig att Greta umgicks med en överläkare i psykiatri? Hon som själv var mentalpatient. Det lät helt otroligt men också väldigt glädjande. Jag förstod att Greta förmodligen var helt normal och rörde sig fritt. Det hade jag inte väntat mig. Jag hade en bild av att Greta var svårt sjuk och att det inte gick att få kontakt med henne.
Kort meddelande
Torleif ringde upp överläkaren som inte blev helt överraskad. Hon hade anat att det fanns ett barn men det var något som de aldrig hade pratat om. Hon berättade att Greta bodde på Norrtulls sjukhus i Stockholm och att de varje torsdag brukade promenera från sjukhuset till konditori Storken vid Odenplan.
Torleif och överläkaren kom överens om att skynda långsamt och att Torleif till en början kunde parkera sin bil på avstånd någonstans längs med promenadvägen för att få en skymt av Greta. Så fick det bli.
– Mitt hjärta jublade när jag såg henne. Hon rörde sig så lätt och var elegant klädd.
Det var viktigt att Greta själv fick bestämma om hon ville ha kontakt. Därför skrev Torleif ett långt och personligt brev till henne. Det var ett av de svåraste brev han skrivit. Det var som att hela hans liv hängde på just detta enda brev. Han avslutade med frågan om han fick lov att besöka henne. Efter några långa dagars väntan låg det ett kuvert med ålderdomlig skrivstil i brevlådan. Inuti låg ett kort med det korta och koncisa meddelandet: “Välkommen, Greta.”
– Jag blev så makalöst glad.
Första besöket skedde på ett vilohem utanför Stockholm där Greta vistades en månad varje år. Torleif reste dit med foton på fru och barn och huvudet fullt av alla möjliga tankar. Han var fullt medveten om att det kunde ta vilken vändning som helst.
– Men vi fann varandra direkt. Vi promenerade i trädgården och hon stack sin arm under min och vi njöt av blommorna. Det var fantastiskt. Vi pratade om brevet jag skrivit till henne och hon ville veta om min mamma och hur hennes sista tid i livet hade varit. Och vi pratade om blommor som var Gretas största intresse.
– Det var lustigt, eftersom jag är utbildad botanist, och hon kunde namnet på varje växt i trädgården. Och hon var beläst och kunnig. Greta visste allt om dagshändelser och hade koll på varenda konstutställning och teaterföreställning i Stockholm. När jag körde hem jublade jag av glädje.
Skräckupplevelse
Han skrattar till och säger att första mötet med Greta gjorde ett outplånligt intryck. Därefter fortsatte de att träffas nästan varje vecka på Norrtulls sjukhus där Greta bodde en stor del av sitt liv.
– Första gången jag kom dit mötte Greta mig på utsidan. Hon förberedde mig på vad som väntade på avdelningen och sa att jag inte skulle bli rädd för vad jag skulle få se. Hon hade egna nycklar till hela sjukhuset och kunde komma och gå som hon ville.
– Det som mötte mig på avdelningen var en skräckupplevelse. Där fanns ett hundratal kvinnor som alla var oerhört dåliga. En del var nerdrogade, andra skrek och rusade fram till mig och tog på mig. Många var knappt klädda. Det var en förvaringsplats för kvinnor som inte passade in någonstans.
– Greta bodde i ett av två enkelrum och ansvarade för krukväxterna på avdelningen. Det var tydligt att hon var felplacerad men hon hade ingenstans att ta vägen. Ändå tror jag att hon fann sig väl tillrätta.
Med tiden introducerade Torleif sin familj och bror för Greta, vilket föll väl ut. Greta var ofta förtrolig med Torleif.
– Vid ett tillfälle hade jag med mig ett av barnen som satt i barnvagn. Hon berättade då att det hade varit ett långt helvete att skiljas från sitt eget barn. Det väckte nog en del känslor hos henne den gången.
Men Greta berättade inte allt.
– Jag ville inte korsförhöra henne. Därför gjorde jag egna efterforskningar och letade i arkiv, läste brev och pratade med avlägsna släktingar som mindes, berättar Torleif.
Han har även skrivit boken Hon kysste havet där hela den häpnadsväckande historien återges.
Omedelbar kärlek
Greta och Fritz lärde känna varandra under uppväxten i Hudiksvall. De tappade kontakten men 1915, när Greta var 20 år, möttes de av en slump i Stockholm. De kände genast igen varandra. Greta bodde då på Östermalm i Stockholm dit hon hade flyttat med sin mamma efter att fadern hade dött och hennes halvsyster Lisa gift sig med Gustav och flyttat till Orsa. När de möttes var Fritz mitt uppe i sin flygarkarriär. Greta hade gått två år på Tekniska skolan och var snart färdig textillärare.
– Jag har förstått att det var kärlek vid första ögonkastet, säger Torleif.
Greta och Fritz hade ingen brådska med att offentliggöra sin kärlek. Under de tre år som deras kärlekssaga varade friade Fritz och Greta sa ja. I hemlighet förlovade de sig och planerade för ett liv tillsammans. Men så hände det som fick Gretas liv att rasa och som gjorde henne skör och sårbar. Under en vanlig rutinflygning störtade Fritz och hans spanare i havet utanför Käringön i Bohuslän. Greta var i chock men närde ett hopp om att han räddat sig i land eller räddats av en båt. Kropparna återfanns dock aldrig.
Till minnesceremonin några veckor senare inbjöds Greta att närvara. Vad ingen visste var att hon bar på ett barn som blivit faderlöst innan det ens var fött. Vid minnesceremonin ute till havs stod Greta i fören med en bukett prästkragar i händerna – Fritz och hennes älsklingsblommor. När båten vände tillbaka sträckte sig Greta över relingen och fyllde sina kupade händer med havsvatten. Tårarna droppade nerför hennes kinder och blandades med havsvattnet som hon kysste flera gånger innan hon kastade tillbaka det sista av vattnet i havet. De blev hennes sista kyssar till Fritz.
Blev tvångsintagen
Det som sedan hände är en historia om svek och två kvinnors kamp om ett barn där Greta drogs i smutsen och förlorade allt. Hennes mamma tvingade henne att föda i hemlighet och sedan lämna bort barnet till halvsystern Lisa i Orsa. Greta vägrade in i det sista. Till slut slet de flickebarnet ur händerna på den förtvivlade Greta. Det var ett trauma som hon aldrig kom över.
– Greta pratade ofta om sorgen och saknaden. Jag tror att det var det som gjorde henne sjuk. När hon hälsade på i Orsa var hon “moster Greta”. Det måste ju ha varit väldigt svårt för henne att träffa sin dotter och inte låtsas om något.
För ett tag sedan hittade Torleif ett brev när han städade på vinden. Det var skrivet av Greta till Lisa där Greta beskrev sin förtvivlan och hur hennes hjärta var nära att sprängas av längtan efter dottern.
– Min bror och jag grät när vi läste det.
Torleifs mamma Margareta fortsatte sitt liv hos Lisa i Orsa men Greta skrev aldrig på adoptionshandlingarna. Men Margareta visste vem som var hennes mamma. Torleif har fått veta att hon i tonåren råkade se ett dokument där släktbandet klargjordes men att hon bara berättade det för sin barnflicka och senare för sin man Lennart.
Greta levde sitt liv i Stockholm. Hon studerade på Konstfack och bodde i Paris under en period. Hon var en duktig textilkonstnärinna och fick uppdraget att formge en matta till blivande kronprinsessan Ingrid av Danmark. Men Greta var också märkt av att ha förlorat Fritz och sedan Margareta. Den sårbarheten bröt ned henne och när också hennes mamma Titti dog orkade hon inte längre.
– Då rasade allt. Hennes bror Nils hade sagt upp bekantskapen med Greta och när Titti dog hade Greta ingenting kvar. År 1952 blev hon tvångsintagen på Beckomberga mentalsjukhus där hon behandlades med elchocker. Efter det bodde hon på olika sjukhus och sjukhem resten av sitt liv.
Greta avled på sin 98:e födelsedag 1993. Torleif hade uppvaktat henne och ringde på kvällen.
–”Nu är det roliga slut”, sa hon. Några timmar senare ringde de från sjukhemmet och sade att Greta var svag och dålig. Jag skyndade mig dit. När jag lade min hand på hennes log hon lite och slöt sedan ögonen och öppnade dem inte igen.
Torleif tar ett andetag och funderar en stund på vad kontakten med Greta har betytt för honom.
– Det är en av de finaste sakerna i mitt liv. Hon betyder hur mycket som helst för mig och jag vet att jag betydde mycket för henne. Vi var varandras själsfränder och kunde vara tillsammans utan att säga ett ord och ändå känna en stark gemenskap. Det är fantastiskt att ha fått komma en människa så nära.
Nu när familjehemligheten är avslöjad och boken är klar har Torleif kommit till insikt om några saker som han vill dela med sig av.
– Det är hemskt vad undanhållandet av sanningen kan ställa till med. Kärleken är störst av allt, för Greta älskade Fritz till sin sista dag i livet. Och det är aldrig för sent för att livet ska ta en ny vändning. Greta levde bortglömd i flera decennier men till slut fann hon en familjegemenskap och blev lycklig. Hon sade det själv när jag frågade. Gretas liv var tragiskt på många sätt men det fick ett lyckligt slut.
