Efter en sommar på sjukhus vill Tommy Körberg bara sjunga!

Familjen Körbergs lantställe utanför Trosa har semesteridyll skrivet över hela sig. Sjötomt med egen brygga och strand, boulebana, prunkande planteringar, potatisland och hallonbuskar… Ja, här fattas ingenting av det som krävs för att göra sommarkänslan komplett. Långväga gäster kan sova över i något av de två gästhusen, smakfullt inredda av Tommys fru Anne-Charlotte. Från den stora altanen på baksidan av huset har man utsikt över hela härligheten.

Det är här Tommy helst tillbringar sin tid när han är på hemmaplan. Även om det utåt sett kan framstå som om han sitter och latar sig är tankarna ofta fullt upptagna av jobb. När vi ses håller han som bäst på att sätta ihop en repertoar inför höstens turné tillsammans med pianisten Carl Flemsten.

– Just nu funderar jag exempelvis på om jag ska ha med Glimmande nymf. Får man sjunga Bellmans beskrivning av ett samlag? undrar han villrådigt.

En sak är Tommy i alla fall säker på – konserten kommer att innehålla någon form av hyllning till livet. Efter att ha gått igenom ett pärlband av hälsomässiga prövningar är han glad över att vara på fötter igen.

– År 2020 var ett tungt år. Först fick jag bältros och gick igenom två penicillinkurer, därefter insjuknade jag i corona. Sedan kom den riktiga smällen. I juli månad hade jag tre spelningar dagarna efter varandra på Bomans hotell i Trosa. Då började jag bli sjuk, fast jag fattade inte vad det var. Jag hade 38 graders feber men resonerade att det är väl ingenting för en viking, det är bara att ta två Alvedon så fixar det sig.

Hade ont överallt
Intaget av Alvedon var som att försöka släcka ett övertänt hus med en hink vatten. Tommys tillstånd försämrades snabbt och när han kom in på akuten uppdagades det att båda hans hjärtklaffar var infekterade med streptokocker som kom från en tand. Under operationen upptäckte läkarna ytterligare en bakterie som de hade svårt att få bukt med. Mitt i alltihop drabbades Tommy dessutom av njursvikt. Läget blev så allvarligt att han under fyra dygn låg i respirator.

– När jag vaknade upp var jag helt hopplös på grund av morfinet, skällde på sjukhuspersonalen och höll på. Jag tyckte att de bar mig fel. Eftersom musklerna totalt försvunnit hade jag ont överallt och var tvungen att lära mig gå på nytt. Personalen var så jäkla tålmodig med mig. Jag känner en väldig tacksamhet mot dem. Men sjukhusmaten måste få en uppryckning. Den är verkligen urdålig!

Efter att ha tillbringat tre månader i sträck på tre olika sjukvårdsinrättningar borde Tommy veta vad han pratar om. Lyckligtvis fick han emellanåt privata matleveranser av vännen Kjell Bergqvist, familjen och andra.

– Min kompis Per Morberg försökte till och med komma in i sjukhusköket och laga wienerschnitzel men han blev inte insläppt. Därför kom han hit och lagade mat när jag hade kommit hem istället.

Tommy är väl medveten om att det inte är alla förunnat att kunna återvända hem efter en sådan pärs som han gått igenom.

– När jag kom in på hjärtröntgen möttes jag av en läkare som förvånat sa: “Jaha, så du överlevde? Det trodde jag inte, sörru. De flesta som drabbats av så många komplikationer som du gjorde hade dött.”

 

Hur var det att inte kunna sjunga under så lång tid?
– Jag hade jämt sjå med att se till att jag överlevde. Att kunna sjunga igen låg så långt borta att jag inte hade någon tanke på det. När jag blev lite bättre började jag oroa mig över hur det skulle påverka rösten att jag haft slangar nere i halsen. Första tiden lät det som om jag befann mig i målbrottet när jag pratade.

– Jag går hos en kille som fotograferar mina stämband. Hans bilder visade att ett blodkärl bakom ena stämbandet var förstorat, vilket gjorde att klangen blev lite annorlunda. Men det har jag sjungit bort nu. Däremot märker jag när jag sjunger att jag behöver få upp flåset.

Är du en bättre sångare nu än vad du var för 20–30 år ­sedan?
– Ja, det är jag. Jag sjöng ganska bra då också men på den tiden använde jag rösten på ett annat sätt, som ett instrument. Nu är jag mer en person som berättar. Jag är noggrann med texterna nu för tiden. Att bara stå och sjunga med strupen som en fågel har jag lagt av med. Och de exceptionellt höga tonerna ger jag fanken i. Då byter jag hellre tonart för att få fram texten på ett bättre sätt.

Hur mycket har du saknat publikkontakten under coronapandemin?
– Inte så där förfärligt mycket som alla tjatar om. Det viktigaste för mig är att få mitt uttrycksbehov tillfredsställt. Att möta en publik handlar snarare om att man söker bekräftelse. Alla i den här branschen vill ha bekräftelse, den som säger något annat ljuger. Även jag har naturligtvis ett bekräftelsebehov, men det är inte så djupt rotat i mig.

– Jag tror att folk som besöker mina konserter kommer dit för att lyssna och försöka förstå det jag sjunger om. Där­emot är det inte så mycket att titta på. Jag gör ju inga dansnummer. Jag brukar säga att organiserad förflyttning inte är något för mig. Koreografen Hans Marklund får ett skrattanfall så snart jag försöker mig på att ta ett danssteg.

Din fru Anne-Charlotte är också din manager. Vilka är de största svårigheterna med att både leva ihop och arbeta ­tillsammans?
– Det är väldigt lätt att såra den andra om man blir sur och tvär, så det försöker jag undvika. Men överlag tycker jag att vi lyckas bra. Det är alltid jag som har sista ordet men precis som Folkhälsomyndigheten kommer Anne-Charlotte med rekommendationer. Hennes främsta uppgift är att sköta det kamerala och ansvara för kontakterna med människor som vill boka mig och det gör hon med den äran. Själv är jag alldeles för odiplomatisk för att kunna ta hand om sådana saker. Säger folk något dumt får de omedelbart veta det.

Hur tror du det är att vara din manager?
– Det är ingen lek. Jag har ett stort kontrollbehov och vill ha allting som sägs och görs på pränt. Ingenting får ligga och flyta löst. Jag hade nog blivit en jäkligt bra producent eftersom jag hela tiden skulle ha varit på min personal som en hök och beordrat dem: “Skriv på här nu!”

– På senare tid har Anne-Charlotte fått förfrågningar om att sköta om alla möjliga andra artister men jag har sagt att jag höjer hennes lön om hon låter bli det.

Hur tror du att det är att vara gift med dig då?
– Skitjobbigt! Anledningen till det är att jag kan vara jättelat. Jag föredrar att sitta och fundera framför att springa runt och rycka upp maskrosor. Anne-Charlotte är precis tvärtom. Hon har nya projekt på gång hela tiden.

Ditt yngsta barn, Elvira, har hunnit bli 12 år. Du har sagt att du tycker föräldrar ska uppmuntra sina barn att våga göra fel. Kan du utveckla det?
– Väldigt många barn mår psykiskt dåligt av att aldrig få misslyckas. Som förälder måste man släppa taget. Själv har jag anammat författaren Aksel Sandemoses devis: “För att vinna barns förtroende ska man ha iskalla nerver och brist på onödigt intresse.” De här föräldrarna som hela tiden håller på och kontrollerar sina barn förstår inte vilken negativ inverkan det har på barnens självkänsla. Min egen mamma hade samma uppfostringsstrategi som jag. Hon lät mig vara ifred och göra mina egna misstag. Det gjorde mig självständig.

Du växte upp med din mamma, Märta, och dina yngre systrar, Anne-Mi och Rosa. Din biologiska pappa, Olle, träffade du först i vuxen ålder. Var det givande att få kontakt med honom?
– Inte ett dugg. Första gången vi sågs var när jag gifte mig med min engelska fru Amanda och min pappa kom till bröllopet oinbjuden. Jag hade inte sökt upp honom eller någonting och så stod han plötsligt bara där och pratade med en tidning. Jag blev förbannad och utbytte inte ett enda ord med honom den gången.

– Många år senare tog jag kontakt med honom eftersom mina söner ville träffa sin farfar. Gubben satt ensam i en etta i Norrtälje, rökte febrilt och sa att han levde på lånad tid. Jag skaffade lite musik åt honom så att han kunde berika sin arma själ med någonting.

Kunde du känna igen några av dina egna personlighetsdrag i din pappa?
– Ja, att han var väldigt förtjust i kvinnor. Det är jag själv också, sedan tidig ålder. Det visade sig att min pappa hade haft en annan familj vid sidan om. Min halvbror Roger och jag föddes med bara tre månaders mellanrum. Jag och Roger träffades vid ett tillfälle. Så fort det gick förbi en snygg tjej stannade vårt samtal upp. Vi tystnade båda två och vände blicken mot kvinnan i fråga. På den punkten var vi exakt likadana, konstaterar Tommy med ett skratt.

Över till något helt annat. I en tv-intervju sa du: “Ödmjukhet försöker jag vara lite försiktig med.” Varför anser du att man ska hushålla med ödmjukheten?
– Någon har sagt: “Sluta upp att vara så förbannat ödmjuk, så fantastisk är du inte.” Det är tänkvärda ord. När artister i intervjuer får frågan om ­vilken som är deras främsta egenskap och svarar “min ­ödmjukhet” håller jag på att krevera av frustration. Det är en sådan brist på självinsikt att man blir mörkrädd.

Vilken är din egen främsta egenskap?
– Att jag säger vad jag tycker. Det har jag alltid gjort, till och med i skolan fast jag annars var väldigt tyst och gick runt och funderade mycket. Jag tror min stora uppriktighet har med min adhd att göra. Jag hade länge misstänkt att jag hade adhd och fick det bekräftat av en terapeut som jag gick i terapi hos för några år sedan.

Kände du att adhd-diagnosen kunde förklara vissa val som du har gjort?
– O ja, framför allt med tanke på mitt gränslösa beteende. “Kokain är väl inget farligt, det är ju jättebra…” En sådan där inställning hade jag när jag var yngre.

Tidigare har du sagt att det var självförakt som fick dig att söka dig till alkohol och droger.
– Ja, det var det nog också delvis. Jag tror att självföraktet bottnade i dålig självkänsla. Jag har försökt träna bort självföraktet och lära mig att tycka om mig själv. Det har varit en lång väg att gå. Men jag tycker i alla fall om mig själv när jag sjunger. Jag mår mycket bättre när jag ­jobbar.

Hur länge planerar du att fortsätta stå på scenen?
– Tills jag stupar. Det finns någonting charmigt i att gå till en teater och få förställa sig. Det är ganska skönt att bli någon annan för en stund. Dessutom har jag som mål att bli den äldsta deltagaren i Melodifestivalens historia. Fast det blir nog svårt att slå Owe Thörnqvist som ställde upp i tävlingen som 88-åring.