Ewa-Gun Westford lämnar polisyrket: “Det känns väldigt hårt”

Stadig som en fura har Ewa-Gun Westford alltsedan slutet av 1980-talet stått i katastrofernas efterdyningar och satt ord på det oförklarliga. Som Skånepolisens presstalesperson och ­ansikte utåt har hon försett media med information om olyckor, mord, sprängningar, skottlossningar och andra omskakande händelser.

Men allting har ett slut. ­Efter 48 år som polis lämnar Ewa-Gun den 31 oktober in polisbrickan och hänger av sig uniformen för gott. Planen var egentligen att hon skulle gå i pension redan för tre år sedan.

– När jag var 60 år träffade jag min sambo Claes. Drygt tre år tidigare hade vi båda två mist våra tidigare livskamrater. Kärleken kom helt oväntat. Både Claes och jag hade trott att vi skulle leva ensamma resten av våra liv. Claes var fem år äldre än jag och stod i begrepp att gå i pension när vi träffades. Jag lovade honom att jag också skulle pensionera mig när jag blev 65 så att vi kunde tillbringa mer tid tillsammans. Men en junidag 2017 dog Claes hastigt och oväntat av en lungkollaps. Då bestämde jag mig för att jag skulle jobba kvar så länge det gick, berättar Ewa-Gun.

Vinkar till polisbilar

Arbetet har alltid varit konstanten i hennes tillvaro.

– Det är det jag har vigt mitt liv åt och kan bäst. Trots att jag har ett utsatt arbete har jobbet varit min tröst. Livet har behandlat mig rätt så hårt. Min förra sambo Pelle dog av en hjärntumör. ­Under hela hans långa och plågsamma sjukdomstid arbetade jag, vilket kändes som en trygghet. Det är en ynnest att ha ett arbete att gå till. Om jag hade fått fortsätta jobba ännu längre hade jag förmodligen gjort det.

Hur känns det att nu sätta punkt för det här kapitlet i ditt liv?
– Det är naturligtvis bitterljuvt. Samtidigt som jag är nyfiken på det som väntar vänder det sig i mitt inre när jag tänker på att jag inte ska vara en aktiv del av polisfamiljen längre. Det känns väldigt hårt. När jag är ledig och går på stan brukar jag vinka om jag ser en polisbil. Tänk när poliserna i bilarna slutar ­vinka tillbaka för att de inte längre känner igen mig. Det är ingen trevlig tanke.

Vad i din yrkesvardag kommer du att sakna mest?
– Stabsverksamheten. Att jobba med stora och hastigt uppkomna händelser som demonstrationer, manifestationer och olyckor där jag i min roll som presstalesperson kallas in för att ta hand om media. Det är något speciellt med att ingå i en stab där var och en har sina särskilda ansvarsområden. Det kommer bli det svåraste att skiljas från.

Redan som 12-åring bestämde du dig för att bli polis. Hur kom det sig?
– Jag hade en farbror som var polis och det lät så spännande när han berättade om sitt jobb. Min last är att jag är fruktansvärt nyfiken på människor och motiven för deras handlingar. Nyfikenheten har delvis sitt ursprung i att min far var frisör och hade sin salong hemma i vårt hus. Som liten unge satt jag dagarna i ända i knät på gubbarna där och lyssnade på deras samtal. När de ibland var lite fräcka i munnen hyschade min pappa varnande åt dem och sa: “Tänk på tösen.” I frisersalongen fanns också tidningar med nakna damer som gömdes undan så fort min mors fotsteg hördes på andra sidan dörren. Allt det där var så otroligt spännande för en liten tös. Jag hade alltid öronen på helspänn.

Stämmer det att du hade bråttom in i yrket?
– Ja! På den tiden var det en och samma man som hade hand om antagningen till polisutbildningen i hela Sverige. Det fanns bara ett lärosäte då. Jag började skicka brev till honom långt innan jag var vuxen. Breven returnerades alltid med uppmaningen att jag skulle återkomma när jag var behörig att söka. Till slut insåg nog mannen ifråga att han inte skulle bli av med mig. När jag var 19 år skrev han att jag kunde få börja på polisutbildningen.

Hur var det att som kvinnlig nyexaminerad polis komma ut i den då väldigt mansdominerade poliskåren?
– Förfärligt! Jag tyckte att jag hade nått mina drömmars mål och var helt oförberedd på vad som väntade. På Malmöpolisen dit jag först kom var jag ensam kvinna bland tolv killar. Mina manliga kollegor bemötte mig med suck och stön. De tyckte bara det var besvärligt att ha mig där. Istället för att se fördelarna med att ha en kvinna i arbetsstyrkan var de fullt fokuserade på vad jag inte dög till. När jag insåg att jag inte blev tagen på allvar kände jag mig kränkt, ledsen och förbannad. Min strategi blev att försöka hävda mig och visa att jag var minst lika bra som grabbarna. Jag var inte sen att utnyttja att jag var kvinna. Det hände till och med att jag talade om för “buset” att “mina manliga kollegor tror inte att jag ska kunna lösa ­detta”. Det var ett effektivt sätt att vinna våldsverkarnas förtroende.

 

Drabbades du av många sexistiska påhopp?
– Ja, men eftersom det finns lagar mot sådant har det alltid varit mitt minsta problem. Det är svårare att rå på härskartekniker av olika slag – det där mer subtila osynliggörandet, förminskandet och utfrysningen som sker i det tysta. Om man reagerar på härskartekniker är det väldigt lätt hänt att man blir stämplad som någon som är obalanserad och inte tål skämt. Det är värre än rent fysiska påhopp som om exempelvis ­någon skulle klappa en på rumpan.

Kan du ge exempel på någon gång då du drabbats av härskartekniker?
– Så sent som 1992 då vi hade fotbolls-EM i Malmö råkade jag ut för en sådan grej. Det var en stor genomgång med poliser från hela landet och jag skulle hålla ett anförande. Precis innan jag gick upp på podiet sökte en manlig kollega ögonkontakt med mig. När mina ögon mötte hans gjorde han halshuggningstecknet mot mig och skakade sedan lätt på huvudet. Det var bara jag som såg det. Jag blev fullständigt bringad ur fattning inför mitt föredrag. Efteråt grät jag. Jag visste att det var något som jag aldrig skulle kunna komma åt. Hade jag gått till min chef och klagat hade jag bara framstått som en skvallerbytta.

Som presstalesperson har du alltid varit nåbar dygnet runt. När har jobbet inkräktat som värst på ditt privatliv?
– Julaftonen 2014 hade mina döttrar rest hem från England med sina familjer för att fira jul. Precis när vi satt med första snapsen kom ett telefonsamtal från jobbet. Det hade inträffat en explosion i Malmö. Resten av kvällen tillbringade jag inlåst i sovrummet, varifrån jag deltog i stabsarbetet och svarade på medias frågor. Julaftonskvällen slutade med att jag gjorde en tv-intervju här hemma. På överkroppen bar jag poliskläder och på underkroppen som inte syntes i bild hade jag fleecebyxor med röda älgar. Mina engelska svärsöner stod och tittade på med klotrunda ögon och såg ut att tänka: Hon är ju galen!

Vad sa familjen om att du drog dig undan för att jobba på julafton?
– Mina döttrar bara himlade med ögonen och fortsatte sitt julfirande. De är ju vana.

Du har sagt att du arbetade alldeles för mycket under dina döttrars uppväxt. Är det något som du ångrar?
– Ja, jag skäms. Någon gång har det varit så illa att flickorna fått sova på soffan i polishuset. Men samtidigt som jag skäms blir jag också väldigt stolt när jag ser hur självständiga och drivna mina döttrar är idag. Jag tror att det har varit danande för dem att växa upp på det här sättet. Jag har verkligen inte varit någon curlingmamma. Idag är jag ungefär likadan som mormor. Jag stormar in och ut ur barnbarnens liv.

Du har flera gånger drabbats av hot till följd av din yrkesroll. Hur har det påverkat dig?
– En gång ringdes det in ett hot till Aftonbladet om att jag skulle skjutas. Personerna bakom hotet sa att de hade varit vid min ytterdörr och tagit kransen som hängde där. Kransen var mycket riktigt borta. Då blev jag faktiskt riktigt rädd. Det är lite lömskare nu för tiden eftersom man inte vet om hoten kan sättas i verket. De gånger jag har blivit utsatt har jag därför tagit det på allvar och informerat min arbetsgivare.

Vilka ärenden som du jobbar med har berört dig djupast?
– Det finns många svåra händelser som satt avtryck i mig, men jag brukar alltid säga att det är det första respektive det senaste fallet som är dominerande. Det senaste fallet där jag blev riktigt, riktigt berörd är faktiskt från i år. En 18-årig kvinna försvann från sitt hem i skånska Höör och vi drog igång ett omfattande arbete för att hitta henne. Det stod snart klart att hon inte skulle återfinnas levande. Jag deltog på plats och medieintresset var väldigt stort. Det tog oss alla hårt att finna den unga kvinnan bragd om livet.

– Det allra första ärendet som berörde mig starkt inträffade i slutet av 1970-talet. Det var ett fall där ett barn hittades dränkt i familjens badkar och den gravida mamman låg död i ett annat rum. Jag och en kollega som båda var unga och nyutbildade poliser sattes att bevaka kropparna ett helt nattpass eftersom den tekniska undersökningen inte var färdig. Vi har båda burit med oss denna historia genom hela våra polisliv.

Pappan i familjen misstänktes för morden men frikändes så småningom. Ett 20-tal år senare dök han oväntat upp i ditt liv igen. Berätta!
– Jag skulle genomgå en stor canceroperation. Som rutinen föreskriver hade jag dessförinnan en tid inbokad hos anestesiläkaren. Direkt då han reste sig upp för att hälsa på mig kände jag igen honom. Det var ju han som varit misstänkt då för så länge sedan! När jag förstod att det var han av alla människor som skulle söva mig blev jag totalt skräckslagen. Jag hade bara en sak i huvudet och det var att han inte fick upptäcka vem jag var. När han innan narkosen skulle sätta ryggbedövning på mig tänkte jag gång på gång: Han kommer att förlama mig. Men han visade sig vara en extremt skicklig yrkesman. Innan jag sövdes la jag en lapp på bröstet där jag bad att få tala med honom efteråt. “Du är en mycket modig kvinna”, sa han när jag avslöjade vem jag var.

Du har överlevt både cancer och hjärtinfarkt och mist två livskamrater. Har det gagnat dig i din yrkesroll att du själv varit med om traumatiska upplevelser?
– Ja, man har större förståelse för hur det är att drabbas av saker och ting och hur man reagerar i de lägena. När min första sambo, Pelle, blev sjuk började jag gå hos en psykolog. Det var till oerhört stor hjälp. Men när någon försvinner så plötsligt och chockartat som min andra sambo Claes gjorde, då hjälper ingenting. Det ­repar man sig aldrig riktigt från. Upplevelsen var så fasansfull att den har lämnat beständiga spår hos mig, bland annat i form av problem med minnet.

Vad fick dig orka gå vidare efter Claes död?
– När min ena syster såg att jag inte förmådde resa mig upp igen snubblade hon över Allan, som behövde ett nytt hem. Allan blev min fjärde jack russel terrier. Det är han som får mig att stiga upp varje morgon och ta tag i livet. Vi är väldigt, väldigt tajta.

Du och Allan ser gärna filmer och tv-serier som utspelar sig inom polisvärlden. Hur väl tyckte du att tittarsuccén ­Tunna blå linjen överens­stämmer med verklighetens polisarbete?
– Alltså den var så verklighetstrogen att den nästintill kändes dokumentär. Jag skrattade högt när jag såg poliserna spela innebandy, tugget mellan dem i radiobilen och ärendena de åkte ut på. Allting stämde precis! Jag skulle när som helst kunna hoppa in i baksätet på radiobilen och ­sitta och snacka med dem.