Tack vare tekniken är jag med i mina barnbarns lekar!

Ur Maries brev:

Hej Hemmets Journal!

Jag kommer på mig själv med att räkna dagar, veckor och månader sedan jag kramade barnbarnen. Ändå så umgås vi stundtals ganska intensivt. Nya lekar uppfinns och nya sätt att vara nära prövas fram.

Det kräver ett visst utbud av tekniska lösningar. Men vi vänjer oss. Facetime via mobil eller platta är ju som rena trolleriet. Man börjar med att ringa upp och försöker byta några ord med de livspusslande föräldrarna som ibland är snabba med att ge luren till fyra- eller femåringen.

Sedan hör man: “Ta med farmor in på ert rum och lek en stund.” Sedan blir man buren genom huset och ser oftast ett tak eller en snorig barnnäsa på nära håll underifrån. På sista tiden har de lärt sig att vända kameralinsen så att jag får se framåt istället.

Sedan visas det runt. I vanliga fall, innan coronan lamslog oss, var det inte alls lika spännande. Nu kan jag följa med längst in i kojan, under sängen eller var det hemliga finns. “Barn är ett folk, och de bor i ett främmande land …”

“Ser du farmor?” Ja, jag ser och det är så kul. Har ni provat att krypa igenom en sådan där grön nylontunnel från t ex Ikeas leksaksavdelning någon gång? Före coronan kunde jag väl knappt trä ett ben genom öppningen. Men tack vare coronan så kan jag nu med en vårvinds hastighet krypa igenom. Jättekul!

Men nu är det ju så att med två bröder med ett drygt år mellan sig så tar ibland leken slut väldigt fort. Och då är en farmor, instoppad i en mobil, chanslös. Ibland rycks jag av små händer än hit, än dit. “Nu är det min tur att visa farmor!” Och så hör jag ett illvrål.

Jag kan ibland bli liggande likt en skalbagge på rygg och stirra i taket medan jag hör ett liv och ett kiv.

“Pojkar! Hallå! Snälla, bär mig tillbaka till mamma … snälla, hallå?!”

Nu är de väldigt måna om mig, så situationen brukar redas ut till det bästa.

I somras åkte jag förbi med varsin hink till dem. I hinkarna hade jag planterat varsin planta squash. Sedan bars jag med ut tillsammans med en vattenkanna och så vattnade vi plantorna och tittade till dem.

Nu är det ju så att när man ändå är ute så kan man ju ta en sväng runt huset eller sparka lite boll eller annat som farmor är mindre bra på. “Jag lägger dig här”, sa fyraåringen. “Så du kan titta på molnen.” Så där låg jag på ett trappsteg och tittade på en vacker blå himmel med fluffiga moln medan jag hörde två barn som avlägsnade sig, glatt diskuterande något som inte var avsett för mina ögon och öron.

Efter en stund kommer fyraåringen tillbaka. “Har du tittat ordentligt på molnen nu farmor?” frågade han med en bestämd röst. Och det hade jag. Jag tycker ju om att titta på moln, vilket han kom ihåg.

Femåringen fick ett eget rum häromveckan. Jag har varit där och tittat på spännande bilder på dinosaurier, tittat i asken där tandfen hämtar tappade tänder och lämnar guldpengar. Jag har blivit nerbäddad i sängen under tiden som han bar ner tre gosedjur för trappan eftersom “det är svårt att gå i trappan med både gosedjuren och dig i famnen farmor”.

Ibland leker vi datten. Då jagar jag dem runt i huset med viss assistans av min son. Jisses vad fort jag kan springa! Men med en knapptryckning bryts förtrollningen. Mobilen ligger tyst i handen igen och jag fortsätter att räkna dagar, veckor och snart år sedan jag fick hålla dem i famnen. På riktigt!

 

Hur är det att leka via mobilen Marie?

Marie Johansson Gadde är nästan svettig i pannan efter att ha lekt en stund med två av sina barnbarn, 4 och 5 år gamla.

– För både dem och mig känns det som vi verkligen har lekt tillsammans fastän vi inte ens befinner oss i samma hus, säger hon med ett skratt.

Hon har inte ens deltagit fysiskt i deras lekar utan suttit hemma i fåtöljen på gården utanför Karlskoga medan pojkarna har krupit runt i en nylontunnel.

– Jag skulle absolut inte ha kunnat krypa själv i tunneln, jag är numera alldeles för orörlig för det och dessutom hade jag inte fått plats men jag har ändå varit med mina barnbarn inne i tunneln.

Lösningen heter videosamtal via mobiltelefon eller en surfplatta. Marie och hennes barnbarn ringer helt enkelt upp varandra via Facetime och sedan kan hon följa med dem när de leker och kryper runt på platser dit hon aldrig annars skulle kunna nå samtidigt som de tycker att de har sin farmor närvarande under leken.

– De tycker det är helt naturligt numera och brukar säga: “Kom farmor så ska vi visa dig något”, berättar Marie.

Det var när coronapandemin slog till med full kraft förra våren som Marie tvingades till nya lösningar för att kunna upprätthålla en normal kontakt med sina barnbarn.

– Jag har fem barnbarn och jag facetimar med alla men det är framför allt min sons båda yngsta pojkar som jag leker med via Facetime. Före pandemin hade vi en mycket nära kontakt varje dag. Antingen var de hos mig eller så var jag hos dem.

Det fick ett abrupt slut i mitten av mars förra året när sifforna över antalet smittade och dödstalen i covid-19 ökade dramatiskt. Marie, som arbetar som konstnär, tillhör en riskgrupp eftersom hon är överviktig och hon tvingades skära ner sina sociala kontakter till ett minimum.

Saknaden efter barnbarnen blev plågsam och det var då hon och hennes son och dotter kom på att de kunde både se och prata med varandra via Facetime.

Marie skrev ett mejl till redaktionen om sitt sätt att lösa isoleringen från barnbarnen under pandemin och hoppas kunna inspirera andra. Men det hon framför allt längtar efter är den dag när hon åter kan krama sina barnbarn igen.

– I somras träffades vi och var ute i blåbärsskogen tillsammans och i julas knackade vi på dörren och överlämnade julklappar med social distans. Vi har vant oss, men det är många gånger som både jag och barnbarnen har nära till tårarna.