• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Efter tumören lever Magdalena Forsberg i nuet

    När Magdalena drabbades av en stor tumör började hon leva som om var dag var den sista. Det var en tuff period men också en tid för eftertanke. Nu begränsar hon sig inte längre och säger gärna ja till nya äventyr.

    Efter tumören lever Magdalena Forsberg i nuet
    Foto: Frida Funemyr

    När vårt land befinner sig mitt i en andra coronavåg träffar jag Magdalena Forsberg i en folktom hotellobby mitt i Stockholm.

    – Jag har påverkats precis som de flesta andra, men måste erkänna att jag känner mig privilegierad. Visst, jag får inte föreläsa så mycket numera. Men jag har ju ett nytt jobb nu och får göra människor glada, säger Magdalena som numera jobbar för Postkodlotteriet.

    – Visst har vi fått jobba på speciella sätt med avstånd och främst utomhus, men uppdragen att sprida pengar och glädje i dessa tider känns riktigt skoj. Speciellt med tanke på att så mycket pengar går till olika välgörenhetsorganisationer, säger Magdalena som också varit ambassadör för Cancerfonden i sex år.

    Hon berättar att sjukdomen har drabbat flera personer i hennes närmaste omgivning. Och det har gått över fem år sedan Magdalena förlorade sin mamma.

    – Mamma diagnosticerades med non-Hodgkin-lymfom julen 1996. Jag fick beskedet per telefon under världscuptävlingar i Oslo och minns hur jag stod på skjutvallen och bara grät, säger Magdalena.

    Hennes mamma opererade bort tumören på sin hals och strålades sedan. Tumören försvann. Men senare kom cancern tillbaka på andra sidan halsen. Även den gången behandlades tumören med framgång och hon fick leva relativt länge.

    Magdalena är en av våra mest meriterade idrottare med bland annat sex VM-guld.
    Foto: TT

    Världen rasade samman

    Magdalena konstaterar det faktum att cancer är en sjukdom som faktiskt drabbar alla. Och själv befarade hon det värsta även för egen del när man för två år sedan hittade en tumör på hennes ena njure.

    – Jag hade haft ont i magen till och från under en ganska lång period. När jag sökte hjälp konstaterades att jag nog var laktosintolerant. Jag uteslöt därför laktos i min kost och periodvis mådde jag bättre. Men smärtan tilltog då och då och det kändes som om något tryckte bak mot ryggen.

    Hon gick då till doktorn igen och han ville göra en röntgen. Hon trodde inte att man skulle hitta något eftersom hon inte kände sig minsta sjuk för övrigt.

    – När jag kom tillbaka till läkaren kände jag mig både stark och frisk. Men så satt vi där mittemot varandra och jag såg jag hur läkaren ryckte till medan han läste mitt röntgensvar. Han sa: Det är inget fel alls på dina tarmar. Däremot ser jag att du har en ­tumör på ena njuren.

    Detta var i maj år 2018 och Magdalenas hela värld rasade samman.

    – Jag blev självklart jätterädd och det första jag tänkte på var mina barn. Men det man inte visste var om tumören var god- eller elakartad och som person är jag ganska realistisk. Samtidigt kändes det som att min kropp hade lurat mig. Jag som tycker mig ha en god kroppskännedom upplevde nu att jag inte hade någon kontroll över den.

    Samma dag som barnens skolavslutning lades Mag­dalena in för operation på ­Sophiahemmet i Stockholm. Under veckorna mellan beskedet fram till operation levde Magdalena sitt liv som om varje dag vore den sista.

    – Jag maxade min vardag, lyfte och bar, pysslade med mitt växthus, var ute och sprang och hängde med familjen så mycket jag kunde, säger Magdalena.

    Och när hon berättade om tumören för sina barn nämnde hon aldrig ordet cancer. Hon försökte avdramatisera situationen och behövde hon gråta ut fanns maken Henrik där vid hennes sida.

    Det var först när Magdalena förbereddes för operation och skulle bli sövd som hon insåg allvaret.

    – Jag la mitt liv i andras händer och kände att allt kom ikapp på något vis, berättar hon.

    Operationen gick bra även om den tog väldigt många timmar. Läkarna berättade senare för Magdalena att tumören var ganska stor och satt illa till.

    – De var tvungna att ta bort hela njuren.

    Under läkningsprocessen kände Magdalena att det var just området där man opererat som smärtan hade kommit ifrån. Och när hon var färdigläkt var den sprängande värken som bortblåst.

    Redan efter två dagar ville Magdalena ta flyget hem från Stockholm, men hon ville inte visa sig nyopererad eller skör inför de övriga passagerarna.

    – Just där och då kände jag inte för att bli igenkänd. Jag ville inte träffa någon alls utan bearbeta på egen hand. Det var en varm sommardag och jag var full av kompresser som syntes genom T-shirten. Jag tog därför på mig ännu en tröja för att ingen på flyget skulle se att jag var nyopererad.

    – Supersvettigt, men i en sådan situation vill man slippa frågor som kan leda till onödiga skriverier. Jag ville inte att det skulle skapas löpsedlar om något som mina barn sedan skulle få läsa. Och jag hade ju inget att berätta eftersom jag själv inget visste, menar Magdalena.

    Väl hemma efter operationen följde den värsta tiden i Magdalenas liv. Det skulle komma att dröja åtta veckor innan Magdalena åter blev kallad för besök för att ta emot läkarens utlåtande.

    – Det var sommartid och en svåranalyserad tumör. Dessutom har jag förstått att vi har en brist på patologer i landet. Det var en tuff tid och under den här perioden kände jag att jag ville lära mina killar allt om livet, allt från känslor och relationer till att laga mat och sköta tvätten.

    – Och jag drabbades av en känsla att nu mer än någonsin ville jag ta vara på livet och nuet. Allt i tillvaron blev så mycket mer intensivt, gräset blev grönare och havet blev blåare, säger Magdalena och beskriver hur hon klev upp först av alla varje morgon och tog sig en promenad.

    – Det var under de här morgonstunderna som jag gick och funderade. Jag var så rädd, framför allt kände jag en rädsla över att inte få fortsätta se mina barn växa upp. Det stämmer verkligen att när man är frisk har man tusen önskningar, men nu hade jag bara en.

    – I den bästa av världar drömde jag om att tumören var elakartad, men att man hade fått bort allt. Det värsta beskedet skulle så klart vara att den var elakartad och att den kanske till och med hade spridit sig.

    Magdalena med maken Henrik och sönerna Erik och Olle.
    Foto: TT

    Nervös och rädd

    Hon beskriver vidare att hon samtidigt njöt mer än någonsin av sina promenader.

    – Det finns inget tillfälle som när jag är ute och springer eller promenerar intill havet eller i skogen som jag mår så bra. De där turerna ger mig enormt mycket energi. Så har det alltid varit för mig. Rörelse är A och O i allt, inte minst i sådana här situationer, menar Magdalena.

    Under den här perioden ­berättade Magdalena om sin situation endast för sina närmaste familjemedlemmar, inte ens flera av hennes vänner visste om vad Magdalena gick igenom.

    – Precis som före en tävling mitt under min karriär var jag rätt tyst, fundersam och fokuserad under den här perioden. Jag var otroligt nervös och rädd, säger hon.

    Den 8 augusti år 2018 fick Magdalena beskedet. Tumören var godartad!

    – Det var så klart en helt obeskrivlig känsla och jag är tacksam för detta besked varje dag. Det var klart bättre än att vinna högsta vinsten på ett lotteri. Bättre resultat än vad jag kunnat föreställa mig, utbrister Magdalena som menar att det inte går att jämföra med någon av alla sina vinster hon ­tagit hem som Sveriges skidskyttedrottning nummer ett.

    – För det är ju så att det allra viktigaste man har här i livet är ju hälsan. Jag minns att så fort jag kom hem gav jag mig ut och sprang och trots den badkruka jag är sprang jag rakt ut i en sjö. Där och då bestämde jag mig för att aldrig i mitt liv begränsa mig.

    – Numera badar jag mycket mer, jag till och med vinter­badar och har insett vilken adrenalinkick och vilken känsla av eufori det ger. Jag var mycket mer försiktig som person innan jag gick igenom det här, men nu har jag lärt mig att säga ja i större grad till olika saker som livet erbjuder. Let's dance var till exempel en sådan sak.

    Och en annan sak Magdalena gjorde några månader ­senare tillsammans med sin familj var en långresa.

    – Vi reste till Australien och Hongkong. Det var som att vi ville passa på att göra så mycket roliga saker vi bara kunde. Jag vill inte längre skjuta upp saker till senare. Det finns kanske inget sedan, menar hon.

    Tillsammans med Claes Elfsberg har Magdalena tävlat i senaste omgången av På spåret.
    Foto: Bosse Håkansson/SVT

    Ser fram mot våren

    Just nu, under pandemin, har väldigt mycket satts på paus. Men när den har lagt sig vill Magdalena fortsätta med sina äventyr.

    – Till exempel var vi ett gäng som hade planerat att bestiga Kilimanjaro. Det har vi nu istället framför oss. Jag känner typ att jag vill upp på varenda berg. Och om det ens var möjligt så uppskattar jag träning mer än någonsin nu. Jag hittar ständigt nya vägar att springa på och tar gärna med mig mina vänner. Jag kallar det för "upptäcktsfärdslöpning".

    Bästa avslappningen för Magdalena idag är att hänga med familjen, gärna i naturen. Och att få påta i sitt växthus där hon odlar allt från tomater och grönkål till olika blommor, chili och paprika.

    – Det är bästa terapin för mig och nu ser jag fram emot våren då jag får så igen.

    Du har två tonårskillar, hur är det?
    – Ja du, det är helt fantastiskt att se dem växa upp. De är så klart mitt allt. Skärmberoendet är en utmaning tycker jag. Vi har många diskussioner kring detta hemma och jag försöker få killarna medvetna om att för mycket stillasittande och passivt leverne är farligt. Lika farligt som att röka, sägs det. Och nu under corona har inte min äldsta son fått träna som vanligt, vilket jag tycker är trist. Risken är att vi tappar många barn från idrotten nu och det är jättetråkigt och kan leda till helt andra problem. Jag tycker det är väldigt synd om pandemin leder till att många barn slutar idrotta för de behöver verkligen få röra på sig. Hela familjen brukar dock spela padel tillsammans. Just nu känns det extra roligt att hitta på så mycket aktivt tillsammans med barnen som möjligt.

    Du och Henrik har hållit ihop i över 33 år. Wow!
    – Haha, ja vi är ett utdöende släkte. Självklart är inte vår relation en dans på rosor hela tiden. Men vi trivs tillsammans och har många gemensamma intressen och projekt som vi delar. Och under den här tuffa tiden är det Henrik som fått vara den starke och optimistiske, någon som jag kunnat få luta mig mot när det varit som jobbigast. Det är förstås en enorm trygghet.

    Finns det något som ­skrämmer dig?
    – Jomen, det är klart att den här pandemin är skrämmande. Inte minst den psykiska ohälsa som den för med sig. Det finns ju en hel del bieffekter som påverkar oss alla. Men klimatförändringarna är såklart också skrämmande. Tänk så fort det går, vi har ju knappt några vintrar längre.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!