Marie förverkligade sin dröm och öppnade garnbutik

Regnet öser ner utanför det stora skyltfönstret på Vättergatan i Huskvarna, men inne i butiken är det varmt och ombonat. Det luktar ull och bomull och hyllorna är fyllda med färgglada garner.

Här har Marie Johansson, 56 år, förverkligat sin gamla dröm och startat butiken Virkostickmaja – en affär och en samlingspunkt för alla stick- och virkningsintresserade smålänningar.

– Jag försöker ha så miljövänliga garner som möjligt och undviker akryl om det går, säger Marie och visar fram ett grått nystan som faktiskt är den färg hon säljer mest av.

Men det är inte bara smålänningar som hittar till hennes affär. Under de fem år som gått sedan hon öppnade butiken har även långväga kunder hittat dit och hon driver även stickningskurser och är aktiv på Facebook med råd och tips.

Före coronapandemin hade hon dessutom ett stickkafé en kväll i veckan då 10–15 personer kunde sitta runt ett bord i butiken och sticka och ha det trevligt tillsammans.

Var en mötesplats

– Den sociala sidan är viktig. Min butik brukar även annars vara en mötesplats och det är så jag vill ha det. Nu i coronatider är det viktigt att vi håller distans till andra människor, men tidigare kunde det sitta några och handarbeta även på andra tider när jag hade öppet.

– En del tittade in på lunchrasten för att sticka en stund och prata med andra. En del var långtidssjukskrivna, andra arbetslösa och en del pensionärer. Jag hoppas att det blir så igen så snart pandemin är över.

I höstas var det sex år sedan förskolläraren Marie tog beslutet att göra det hon verkligen själv ville. I över 20 år hade hon levt med sina två funktionsnedsatta barn i fokus.

– När vår son Alex och vår dotter Veronika och flyttade till egna lägenheter fick jag mer tid över till mig själv. Jag funderade på att antingen skriva en bok om mina erfarenheter eller öppna en garnbutik. Det blev butiken, säger hon med ett leende.

Ämne till en intressant och viktig bok saknar Marie verkligen inte. Hon har erfarenhet av såväl ofrivillig barnlöshet och kampen för att få adoptera som hur det är att ta hand om två funktionsnedsatta barn.

– Men jag kände att det låg för nära och jag ville inte ta risken att återuppleva allt jag varit med om. Jag ville göra något helt annat. Handarbetat har jag gjort sedan min mor lärde mig det. Min första tröja stickade jag när jag var 12 år.

Marie är uppvuxen i västgötska Tibro men hamnade i Jönköping när hon skulle utbilda sig till förskollärare. Där träffade hon den jämnårige ingenjörsstudenten Anders och de blev förälskade i varandra.

– Det var mycket viktigt för mig att få barn och därför var det tufft när jag förstod att det inte skulle bli så lätt för mig att bli mamma, berättar hon.

Ville adoptera

Marie och Anders försökte först med provrörsbefruktning (IVF). När inte det lyckades väcktes tankarna på adoption.

– Tack och lov har jag och Anders varit överens om vad vi skulle göra hela tiden, säger Marie.
Efter en lång utredning godkändes de som adoptivföräldrar och de fick beskedet att de skulle få ett adoptera ett barn från Bulgarien.

– Vår dotter Veronika var drygt 2 år gammal när vi hämtade henne på ett barnhem i oktober 1998. Det var fantastiskt och på den tiden fick man som blivande adoptivföräldrar också bo hemma hos en bulgarisk familj i en vecka för att lära känna landet och kulturen som vår dotter kom från.

När Marie och Anders kom till Sverige ville en barnläkare som undersökte deras dotter träffa henne igen redan efter ett halvår.

– Veronika var understimulerad och undernärd efter tiden på barnhemmet, men vi hade inga misstankar om att allt inte var som det skulle.

I samband med treårskontrollen ville barnavårdscentralen (BVC) att Veronika skulle undersökas av en BVC-psykolog.

– Den första diagnosen hon fick var adhd med en utvecklingsstörning, berättar Marie.

Några år senare adopterade de sonen Alex från ett annat barnhem i Bulgarien. Inte heller då misstänkte de att allt inte var som det skulle.

– När vi fick beskedet att vi skulle få adoptera en pojke också blev vi överlyckliga. Vi åkte till Bulgarien och hämtade honom på julafton år 2000. Det var den bästa julklapp vi kunde få.

Men Alex var ännu mer understimulerad och undernärd än vad Veronika varit.

 

Förlorade hörseln

– Det gjordes en utredning och det konstaterades att han hade utvecklingsstörning, autism och epilepsi. Han drabbades senare av plötslig dövhet och förlorade hörseln. Även Veronika har senare fått diagnosen autism.

En vardag med två funktionsnedsatta barn kastade om tillvaron för Marie och hennes man. Barnen hamnade så småningom i särskola och familjen flyttade från Jönköping till Huskvarna.

– Det gjorde inte oss något att flytta. Många av våra vänner försvann när vi fick våra barn. Det är bara några få som finns kvar och som alltid varit våra vänner, säger Marie som blir så rörd när hon pratar om det att hon får tårar i ögonen.

Efter några år slutade Marie sitt jobb som förskollärare för att bli personlig assistent åt sina barn. Veronika och Alex behöver assistans dygnet runt, men för att undvika alltför stort intrång i familjelivet valde de att bara ha utomstående assistenter dagtid.

– Idag bor Veronika och Alex i egna lägenheter med assistans dygnet runt.

Marie funderade på vad hon ville göra när hon plötsligt fick mer tid över åt sig själv. Hon kände sig klar med jobbet som förskollärare och hon kunde inte tänka sig att fortsätta arbeta som personlig assistent.
Hon engagerade sig i kommunens anhörigstöd, höll föredrag om sina erfarenheter och var aktiv i föreningen Hjärnkoll, men hon kände att hon ville göra något annat.

– Stickning och handarbete har jag alltid varit intresserad av. Jag googlade efter stick-kaféer och hittade ett på biblioteket. Det var när jag kom i kontakt med dem som jag insåg att det behövdes en riktig garnbutik här i Huskvarna.

Ordnar stickläger

Marie samarbetar med föreningar, andra näringsidkare och kommunen. Hon har drivit stickläger på Örserums brunn över ett veckoslut på hösten och våren. (Hur det blir med det i vår är ännu osäkert på grund av coronapandemin.)

– Det är jättehärliga helger. Vi har varit 55–60 personer som från fredag kväll till söndag eftermiddag inte gör något annat än stickar och umgås tillsammans.

På stickkaféerna och lägren kommer i regel enbart kvinnor.

– Men jag har många män som kunder här i butiken och det är roligt att se att många yngre har börjat sticka, säger Marie samtidigt som hon packar upp en låda med nyinkomna mohairgarn.