Vanna Rosenberg: “Jag hade svårt att se att jag skulle lyckas med någonting”

Vanna Rosenberg fångar krigets mörka historia i sin nya bok, inspirerad av farföräldrarnas berättelser från Auschwitz. Men här finns också hopp och kärlek. Och humor, allvarets ständiga följeslagare. – Humor är en god investering i bistra tider.

Det är lätt att klichéerna blir många när du träffar Vanna Rosenberg. Men ögonen är verkligen så där strålande pepparkaksbruna som de nästan bara är på film, håret faller ner i fina lockar kring ansiktet, hon är söt som socker och dessutom utstrålar hon en varm empati som är omöjlig att värja sig emot.

Nästa år fyller Vanna Rosenberg 50 år och hon har sedan länge mutat in en plats som skicklig komedienne i bland annat Kvarteret Skatan och som skådespelare i allt från fjolårets julkalender till storfilmer som Tills solen går upp mot Mikael Persbrandt. Att hon dessutom kan sjunga vet alla som sett henne turnera i föreställningen om sångerskan Ulla Billquist.

Men just nu finns den kanske största magin i pennan.

Aktuell med boken Stjärntecknarna

I nyligen släpptes Vannas andra bok Stjärntecknarna, en ömsint och hoppfull skildring av två barns utsatthet i ett namnlöst krig. Här knyter hon ihop flera trådar i både skrivandet och sin historia.

Vannas pappa är en av Sveriges främsta författare och journalister, Göran Rosenberg, och hon har också fångat upp sin farmors och farfars berättelse. Farfar David och farmor Hala träffades i ghettot i polska Lodz, fraktades till förintelselägret Auschwitz men överlevde och återknöt sin kärlek i Sverige.

Men framför allt är Stjärntecknarna en bok om hopp och en hyllning till barns fantasi.

–  Jag började skriva boken redan 2016, långt före kriget i Ukraina, men redan då hade en världsoro börjat sippra igenom. Jag kände en önskan att skriva en trösterik bok till alla barn, säger Vanna.

–  Vi vet att det finns en väldig kraft i fantasin – inte minst genom Astrid Lindgren – och nu kanske både den kraften och det hoppet behövs mer än någonsin, fortsätter hon.

Vanna har ett nära förhållande till sin pappa, journalisten och författaren Göran Rosenberg. Här är de tillsammans i På spåret 2013. Foto: TT

Vanna Rosenberg drömde om att bli författare

I bokens centrum står Dora och Franz, två barn som träffas när de deporteras till en okänd stad. Medan deras föräldrar tvingas iväg för att arbeta möts de i leken ute på stadens övergivna gator. Snart får de ett uppdrag – att ge hopp där inget hopp finns.

Dora är ett kreativt och tänkande barn som gärna målar och skriver och det är inte svårt att föreställa sig att hon är lite lik en 10-årig Vanna Rosenberg, uppflugen i ett träd, i full koncentration medan bläcket flödar ur pennan.

–  Nej, jag är inte Dora, skrattar Vanna, jag tänker henne mer som ett sorts ur-barn.  Men det stämmer att jag läste väldigt mycket som barn och skrev från tidig ålder, en massa berättelser och dikter.

I hennes gamla ”Mina vänner-böcker” står också mycket riktigt att hon ville bli författare, sångerska, kassörska eller … dykare.

–  Dykare låter kanske lite udda men jag tror att det hör ihop med att jag var knubbig som barn och att vattnet var en plats där jag kunde vara fri på något vis, funderar Vanna.

Brukade vinka till pappa Göran Rosenberg

Vi träffas på ett kafé i idylliska trädgårdsstaden Enskede utanför Stockholm där hon bor med sin familj och det är som sagt lätt att omedelbart tycka om Vanna Rosenberg. Hon är både charmig och ödmjuk och kan nämna såväl Franz Kafka som myten om Orfeus och Eurydike utan att verka det minsta snobbigt intellektuell.

Ändå hade hon länge svårt att hitta rätt i livet.

Föräldrarna skilde sig när Vanna var liten och hon växte upp med sin mamma, dramapedagogen Annika Isaksson. Journalistpappa Göran fick jobb som korrespondent i USA och Vanna har berättat hur hon brukade vinka till pappa i tv.

–  Mamma var väldigt kreativ och busig. Hon var som ett uppfinningsrikt yrväder, en vuxen som tog med mig på äventyr.

Hon säger att hon upplevde sin uppväxt som rörig och splittrad.

–  Jag tyckte att ingenting landade i mig – då.

Vanna med sin man Ulf Synnerholm och barnen Bille och Dafne på en bild från 2016. Foto: TT

Vannas styvsyster gick bort i cancer: “Det blev ofantligt tomt”

Men de tidiga åren kom också att präglas av en stor sorg.

Mammans nye man Conny hade en nästan jämnårig dotter som blev Vannas bästa vän. Anna och Vanna gick i samma klass, de delade rum – ja, de delade allt. Men bara tio år gammal gick Anna bort i cancer.

– Det blev ofantligt tomt då, väldigt ensamt och mörkt. Det kändes som jag sakta började sjunka. Jag kan inte förklara det riktigt. Men sorgen som kommer sig av att vara den som blir kvar … den har nog präglat mig mycket.

Vanna tror att musiken och skrivandet kanske blev ännu viktigare då.

– Mamma försökte få mig att gå ut men jag ville helst stanna hemma. Jag var nog en väldigt sorgtyngd och lillgammal tonåring.

Som 17-åring fick hon en roll i filmen Agnes Cecilia men att det var skådespeleri hon skulle satsa på var ändå främmande.

–  Jag hade ingen egentlig tro på mig själv och hade svårt att se att jag skulle lyckas med någonting. Jag jobbade på kafé och inom vården. Det var först när jag började plugga konsthistoria som jag förstod: ”Oj, här kanske det ändå finns lite kapital att ta av.”

Hela ensemblen i Scalarevyn som gjorde succé i fjol: Johan Ulveson, Vanna Rosenberg, Henrik Dorsin, Louise Nordahl och Klas Hedlund. Foto: TT

Sökte till scenskolan och uppträdde i krogshow

Men så händer det så där märkliga saker, som livet är fullt av, enligt Vanna. En gammal granne som var kostymör bad henne komma över och där i soffan satt regissören Ulf Malmros som gav Vanna en roll i Rapport till himlen.

–  Min pappa uppmuntrade mig sedan att söka scenskolan och för en nyfiken och sökande människa som jag var, var det som en dröm att komma in.

Hela första året varvade hon studierna med att spela krogshow på Hamburger Börs med Magnus Uggla. Dagarna på skolan började åtta på morgonen. När lektionerna var slut gick hon hem och åt middag för att sedan spela show till ett på natten.

– Jag var väldigt noga med att inte vara borta från skolan, säger hon. Men somnade å andra sidan så for det var paus.

– Vid utvärderingen sa lärarna att jag varit närvarande rent fysiskt, men …

Scenskolan var ofta tuff – metoden är att bryta ner för att sedan bygga upp. Många lektioner var fysiska och Vanna fick höra att hon behövde gå ned i vikt.

– I efterhand kan jag se att det kanske var bra för mig att höra det men det var så klart jobbigt i perioder.  Men jag minns att jag fick ett brev från Babben Larsson som var så otroligt fint, fyllt av omsorg och kärlek. Hon byggde upp mig!

Kvarteret Skatan-gänget då det begav sig (2006): Vanna Rosenberg, David Batra, Rachel Mohlin, Anna Blomberg och Johan Glans. Foto: TT

Gjorde succé i Scalarevyn med Dorsin och Ulveson

Därefter har det blivit mängder av teaterroller, främst på Stockholms Stadsteater, förutom alla film- och tv-roller.

Inte minst har det blivit många komedier och idag räknas Vanna Rosenberg som en av de bästa. Om hennes roll i Scalarevyn, med Henrik Dorsin och Johan Ulveson, skrev Dagens Nyheters recensent: ”Vanna Rosenberg, föreställningens absolut klarast lysande stjärna, (…) är briljant (…) Rosenberg visar samma tajming, sångregister och liksom glimt i hela sitt kroppsspråk i princip vad hon än gör.”

För när man just har läst hennes vackra sorgfågel till bok, så är det lätt att glömma att Vanna Rosenbergs andra sida är humorn.

– Ja, jag vet. Jag är en kluven personlighet. Jag är å ena sidan Scalarevyn, å andra sidan är jag introvert och vill leva i stillhet. Det går åt väldigt mycket energi att växla mellan de två!

Vanna var inte bara ett barn som satt hemma och skrev dikter. Hon var också en livlig, sprallig och glad unge – hon har liknat sig själv vid Tjorven – som gärna gick fram och snackade med alla.

Vanna Rosenberg gömde sig bakom humorn

Första gången som hon fick folk att skratta minns hon tydligt. Det var som 6-åring på Vår teater, där hennes mamma arbetade.

– Mamma frågade om jag ville imitera föreståndarinnan på Vår teater vid ett jubileum och jag sa ”visst”. Jag hade roliga kläder och grejade med glasögonen – och alla skrattade. Det var otroligt.

Men hon medger också att humorn blev ett klassiskt vapen för att dölja en osäkerhet.

– Jag tog rollen som klassens clown. Men det fanns ofta en sorg där bakom. Jag kunde skämta bort hur jag såg ut och vem jag var, jag liksom nödgades att driva med mig själv.

Vannas mamma dog, bara 63 år gammal, när Vanna var drygt 30 år. Men kontakten med pappa är och har hela tiden varit varm och stark.

– Pappa månar ju om orden och det vill jag också göra. Han har alltid varit väldigt uppmuntrande. Vi skriver på väldigt olika vis men våra ämnen är lite lika. Jag brukar tänka att jag knyckt en liten stafettpinne och fört vidare.

– Jag var nog en väldigt sorgtyngd och lillgammal tonåring, säger Vanna.

Har två barn med Ulf Synnerholm

Sedan många år är Vanna gift med filmproducenten Ulf Synnerholm och de har två barn tillsammans, Dafne och Bille. De träffades via goda vänner och allt föll på plats. Vanna beskriver det som om hon länge hade svårt att förstå kärlekens spel, det kändes så banalt och tillrättalagt.

– Men det var inget spel med Ulf. Jag kände att han förstod mig, allt blev lätt och självklart. Det finns en mjukhet och humanism i honom som gör gott.

Den starka kärleken är också ett tema i Stjärntecknarna. Hur händerna ”likt kärlekens slingerväxter” flätas samman både i livets början och slut.

I boken är det kärleken, både till varandra och till sitt barn, som får Doras föräldrar att uthärda.

Även här hade Vanna sina farföräldrars berättelse som ett starkt minne.

– Efter att ha mötts i Lodz skildes de åt i vagnen på väg till Auschwitz men lovade att vänta på varandra i två år om de skulle klara sig. De fann kärleken och kanske bidrog kärleken till att de överlevde. De vågade hoppas på ett annat liv. Det är väldigt starkt.

Farmor Hala var en betydelsefull person i Vannas liv, förstår man. Hon gick bort för några år sedan men lämnade ett viktigt arv. Historien var ständigt närvarande, inte som ett mörkt moln, utan snarare för att belysa det som fanns att glädjas åt.

– Vi var allt som fanns kvar av hennes lilla familj och jag kände att jag hade ett ansvar. Jag ville göra så mycket som möjligt för att göra henne glad och stolt. Hon fick oss att förstå hur värdefullt livet var. Att värdesätta det lilla. Det kunde vara en födelsedag vi firade, eller en måltid vi åt tillsammans.

Men farmor var också en humanist som kunde se världen ur ett större perspektiv.

– Farmor hade ju sin fasansfulla historia, som Förintelsen är, men förmådde ändå blicka ut i världen och se andra som hade det svårt.

Vanna Rosenberg: “Jag har nog ett vemod i mig”

Nästa år fyller Vanna 50 år, vilket mest känns rätt obegripligt, menar hon.

– Kanske börjar jag förstå att man får och bör göra allt som man vill göra. Det är hög tid att bli sann mot vad jag själv vill och tycker. Men jag är glad över att jag jobbat så hårt och att det har lett till att något hela tiden blivit bättre.

Det är en erfarenhet som hon gärna för vidare till sina två barn. Att inte bara stanna upp och säga ”det går inte”, utan att ansträngningen och mödan är värda något. Självförtroendet har hon fått bygga upp retroaktivt.

– Men nöjd, när är man det? Jag kan känna det korta stunder, ungefär som du tänder en lampa i rum men som strax slocknar igen.

Hon är i grunden en glad person, försäkrar hon, men samtidigt finns det där stråket av vemod som märks extra tydligt i hennes författande. Hon berättar att Georg Riedel har tackat ja till att tonsätta texter som hon skrivit med boken som grund och när jag får tjuvlyssna är det mycket svårt att inte beröras av den melankoliska vackra musiken.

– Jo, jag har nog ett vemod i mig som jag kanske bearbetar i mitt skrivande. Men jag tycker också att det kan uppstå en lycka i det här vemodet. Och det är vackert.
– Samtidigt är det humorn som gör att man står ut i livet. Det är ju den som håller oss alla uppe, som ett sätt att få fason på tillvaron, säger Vanna.

Hon liknar humorn vid ett bergvärmesystem som är en god investering i bistra tider.

Och humorn, den har hon ärvt av farmor.

Vanna Rosenberg

Ålder: 49 år.
Bor: I Enskede, Stockholm.
Familj: Maken Ulf Synnerholm, dottern Dafne, 14, och sonen Bille, 12. Hunden Poppe.
Gör: Skådespelare, komiker, sångare, författare.
Aktuell med: Sin andra bok, Stjärntecknarna, med illustrationer av Cecilia Heikilää. Har under 2022 spelat i Scalarevyn och strax före jul var hon med i teaterföreställningen av Karl-Bertil Jonssons julafton.

Scroll to Top