Rebecka fick ett chockbesked om sin biologiska mamma: “Jag hade känt henne hela mitt liv”

Rebecka Walan växte upp i Halmstad och hade allt det som kännetecknar en bra barndom – kompisar, trygghet och föräldrar som älskade henne. 

Att hon var adopterad och fötts av en “annan tant” var ingen stor sak och inget som påverkade relationen till föräldrarna. För henne har Inga och Carl alltid varit hennes riktiga föräldrar.

– Min mamma väntade min bror och hon förklarade då för mig att jag hade legat i en “annan tants” mage. Jag tog det med ro och fäste inte någon större vikt vid det. Jag tyckte inte att det lät konstigt.

Som vuxen kan hon se att hon såg annorlunda ut än de andra i familjen. Hon stack ut med sitt mörka hår och hade ingen att spegla sig i. Det var aldrig någon som sa: “Vad lik du är din mamma.” Mer än så tänkte hon inte på sitt ursprung och sin bakgrund.

Inte förrän hon var 24 år och hennes kusin väntade barn kom hon att tänka på sin biologiska mamma och hur svårt det måste ha varit för henne att lämna bort sitt nyfödda barn.

– Att föda ett barn är ju inget man glömmer. Jag insåg att min biologiska mamma nu måste undra vad som hänt med mig. Så jag gick hem till min mamma och frågade henne och då berättade hon.

Det var en omtumlande historia som rullades upp. Rebecka var 2 månader gammal när hon adopterades. Hennes biologiska mamma Maj bodde då i Halmstad och hade två söner med olika pappor.

Omöjlig relation

När hon blev med Rebecka insåg hon att hon inte kunde ta hand om ett barn till. Och Majs mamma fick inte under några som helst omständigheter veta hur det låg till. Lösningen blev att flytta till Stockholm och föda i hemlighet och sedan enligt överenskommelse adoptera bort barnet till Inga och Carl som hade varit barnlösa i tio år och längtade efter att bli föräldrar.

– Det var ett starkt ögonblick att få veta att “tanten” som jag känt i hela mitt liv var min mamma. Jag hade tänkt mycket på vem min biologiska mamma var. Det var spännande dagdrömmar och fantasier och plötsligt var hon en verklig person.

– Det var obegripligt. Det var helt bortom min föreställningsförmåga. Det var något som rycktes undan under mig. Jag var inte arg och kände ingen ilska men det var väldigt omskakande.

– Jag fick också ett namn på min biologiska pappa. Han kom från Turkiet och hette Anastasios Petridis. Det lät inte turkiskt men just då tänkte jag inte så mycket på det.

Plötsligt stod Rebecka inför det faktum att hon hade två nya föräldrar och flera syskon att förhålla sig till. Det här behövde hon reda ut. Ett år efter samtalet med sin mamma träffade Rebecka Maj i hennes hem i Stockholm. Det var spänd stämning när de satte sig ner för att prata.

– Maj hade pondus i vanliga fall och skrattade mycket men när vi träffades var hon skör och rösten svek flera gånger. Det var ett jobbigt och konstigt möte. Ena stunden tänkte jag att kvinnan framför mig är hon som har fött mig och nästa stund tänkte jag att hon var mammas bästa vän. Det var surrealistiskt.

Maj sade till Rebecka att hon alltid hade sett henne som Ingas och Carls dotter. Det smärtade.

– Det kändes som att hon bestämt sig för att inte betrakta mig som sin dotter. Jag tror att hon kanske stängde den dörren för att det skulle göra för ont annars. Hon var ju tvungen att leva vidare.

Det var första och enda gången som hon pratade med sin biologiska mamma om sitt ursprung. Rebecka klarade inte att ställa fler frågor den gången och har därför inte fått alla svar som hon skulle vilja ha. Men under samtalet fick hon några ledtrådar om sin biologiska pappa som gjorde att hon senare i livet började gräva efter sina rötter.

Maj berättade att de hade träffats i Halmstad dit Rebeckas biologiska pappa flyttat från Turkiet. De träffades i Norre Katts park i februari 1966 när hon var där för att hennes pojkar skulle få leka. Men det var en omöjlig kärleksrelation som Maj inte vågade avslöja för sin mamma.

Relationen fick ett abrupt slut på hösten samma år när pappan aldrig dök upp på perrongen i Stockholm där paret bestämt träff.

– Jag vet inte vad som hände. Maj mindes det som att han stack. Han kanske var klar över att han inte ville ha barn och valde att dra sig undan.

För några år sedan bestämde sig Rebecka för att nysta i historien och tog kontakt med Riksarkivet. Då fick hon veta att hennes pappa tillhörde den grekisk-ortodoxa kyrkan och att han växte upp som en del av den grekiska minoriteten i Istanbul. Det innebar ett tufft liv med förföljelse och diskriminering. Rebecka fick också veta vilken skola som hennes pappa hade gått i och via skolans arkiv fick hon se ett fotografi på honom.

– Det var otroligt starkt. Jag grät så att jag hulkade. Jag hade längtat efter att få se honom och det fanns ett hål inom mig innan. Det blev så konkret. Det var en bild som gick rakt igenom mig.

Fick se pojkrummet

År 2016 reste Rebecka till Istanbul för att fortsätta sökandet efter sina rötter. Hon besökte skolan som hennes pappa gick i och hittade lägenheten i hjärtat av Istanbul som han växte upp i.

– Mannen som nu ägde huset lät mig komma in och titta. Det var fantastiskt att se pappas pojkrum och föreställa sig hur han hade sovit och drömt där och kanske haft flickor på besök.

Tillbaka i Sverige försökte Rebecka få kontakt med greker från Istanbul. Det visade sig vara svårt då de flesta var spridda över världen och bara några få fanns i Sverige. Men genom en kaféägare fick hon kontakt med en man som gått i samma skola som hennes pappa och förmodligen kände honom. Inför mötet med mannen stoppade Rebecka ned foton på sin pappa i väskan och hoppades på det bästa.

“Jo”, sa mannen. “Det är han. Vi tränade friidrott ihop. Han var duktig. Han hoppade högt och hela laget kom tvåa i mästerskapen i Ankara.”

Men så fick Rebecka beskedet som hon hade fasat för.

– “Nu kommer du bli ledsen, men det sista jag hörde var att din pappa flyttade till USA för att utbilda sig till telegrafist. Han dog där”, berättade han. Då var det som att världen rämnade. Det var en enorm besvikelse. Innan var jag hoppfull men då fick världen en brun hinna över sig. Jag bara grät.

Via en kyrklig organisation i USA fick Rebecka veta att hennes pappa dött i en trafikolycka i Houston. Han var enda barnet och Rebeckas farföräldrar fick antagligen aldrig veta att de hade ett barnbarn.

Rebecka och Maj träffades bara några enstaka gånger efter samtalet för 30 år sedan. Idag är Maj död men Rebecka har kontakt med sina biologiska syskon. Pappa Carl är också död men mamma Inga lever. Det är en omtumlande resa som hon har gjort och hon vill gärna dela med sig av sin historia.

Fått mycket kärlek

Att skriva boken tycks ha löst många knutar.

– Tidigare hade jag svårt att svara och orkade inte förklara när någon frågade om min bakgrund och om jag var adopterad. Efter att jag har skrivit boken känner jag att jag har lättare att öppna mig. Jag känner att jag har blivit starkare sedan jag tog tag i min historia och skrev boken. Det har också fått mig att inse att allt är möjligt.

Rebecka känner att hon har förankring i en kultur som hon kan identifiera sig med och känna igen sig i. Hon har till och med lärt sig lite turkiska och grekiska och även börjat dansa grekisk folkdans. Det betyder mycket men att ha lärt känna sina rötter påverkar inte hur hon förhåller sig till sin uppväxt och till sina föräldrar, de som en gång adopterade henne.

– Jag har saknat förankring under uppväxten men alltid känt hundraprocentig tillhörighet till mina föräldrar och min släkt. I synnerhet till mamma Inga. Jag har fått så mycket kärlek av henne och min familj och jag var ett efterlängtat barn. Jag skulle aldrig ha velat ha några andra föräldrar.

– Nu har jag kommit till en slutpunkt. Fast det finns en man i Grekland som jag vet kände min pappa. Kanske hälsar jag på honom någon gång för att få veta mer.

 

Fotnot: I artikeln, liksom i boken, är namnen Inga, Carl och Maj fingerade medan Anastasios Petridis verkligen är Rebeckas biologiska pappas riktiga namn.