Vi har en labyrint bestående av 1700 granar i trädgården!

Vet man inte så tror man att raden av granar vid infarten till lantbruket i Kungsgården bara är en lång häck.

Från vägen ser man inte att det i själva verket är en labyrint.

– Lokaltidningen gjorde ett reportage och efter det var det många som sa: “Vi trodde att det bara var en häck ni hade.” Igår ringde en familj och frågade om de kunde få komma och gå lite i labyrinten.

Marianne Berglund lutar sig fram över bordet, ler en aning och säger att det är helt i sin ordning om människor vill komma och titta på hennes labyrint.

– Många undrar: Vad ska man ha den till? Ja, säg det. För att man vill ha en labyrint! Varför inte? Har man möjlighet och det finns något man verkligen vill göra, då tycker jag att man ska göra det.

Vi träffas på Berglunds bageri, ett bageri Marianne och maken Helge drivit i många år. Marianne, som tidigare i livet – “när datamaskinerna var stora som frysboxar” – arbetade som programmerare, berättar att hon alltid har varit fascinerad av labyrinter. Varför vet hon inte riktigt. Men för drygt 15 år sedan gjorde hon ett första försök att skapa sig en egen.

– Jag började hemma i trädgården, lite på måfå med buxbom. Men det var en mindre labyrint, som det här bordet ungefär. Den blev gul, ful och dog.

Med ett snett leende fortsätter Marianne:

– Vår son Anders, som bor i USA, kom hem och sa: “Inte kan du väl hålla på så här? Gör något ordentligt – en riktigt stor labyrint!” Jag pratade med Helge. Han är väldigt kreativ och bra på olika lösningar. Han sa: “Delen av åkern där det växer dåligt, gör din labyrint där.”

Ett enormt jobb

På gården, några minuters bilfärd från bageriet, bedriver Marianne och Helge ett litet jordbruk. De har två kvarnar och tillverkar ekologiskt mjöl. Men bakom det röda huset fanns alltså en i princip obrukbar åkerplätt – perfekt för en labyrint.

– Jag började med att leta på internet efter en labyrint, förklarar Marianne. Jag visste att jag ville ha en rektangulär – det kändes snyggast rent estetiskt. Men det var ganska svårt att hitta, särskilt en som var fotograferad från luften. Till slut fann jag en dansk labyrint och Helge sa: “Rita upp den på rutpapper!” Det var lite bökigt men gick ganska bra. Jag fick ihop det!

Marianne berättar vidare att eftersom de redan hade en granhäck hemma på gården föll sig valet naturligt.

– Det var lite svårt att räkna ut avståndet mellan granarna, men vi tittade på den gamla häcken. Sedan återstod frågan: Hur breda skulle gångarna vara? Jag kände: Vi måste ha så brett att vi kan gå där med rullator. Jag tänker mig att vi ska promenera omkring i labyrinten när vi inte kan gå någon annanstans.

Sommaren 2010, efter att 2 000 granplantor införskaffats och åkern harvats, började arbetet med labyrinten.

– Det var ett enormt jobb, det måste jag säga nu efteråt. Vi ritade upp labyrinten med blå balsnören och sedan tog det några veckor att plantera granarna, för det gällde ju att de hamnade rätt. Vi använde omkring 1 700 granar. Första året var jag rädd att de skulle kvävas, att det skulle komma upp annan växtlighet och att ogräset skulle ta över – men de klarade sig. Några granar har dött, men de har vi ersatt.

När vi en stund senare förflyttat oss från bageri till labyrint förklarar Marianne att går man rätt, utan att förirra sig, blir sträckan från start till mål 900 meter. Går man fel blir det lite längre.

Lusthus i mitten

Marianne konstaterar att labyrinter är lite som livet.

– Man kan komma in i blindgångar. Ibland får man gå tillbaka och göra om, göra rätt. I vår labyrint finns också ställen där man måste välja väg men där båda alternativen är rätt. Det ena alternativet gör bara att man får gå längre. Även så är livet.

I labyrintens mitt tornar ett lusthus i två våningar upp sig, Mariannero.

– Det var inte planerat från början, säger Marianne. Men jag hade en kusin som dog och hon testamenterade alla sina tillgångar till oss kusiner. Då använde jag arvet till lusthuset. En god vän ritade det och byggde det sedan tillsammans med Helge. Vi gjorde det i två våningar för att kunna sitta där uppe och se ut över labyrinten.

– Det är så fint att ha en egen labyrint! utbrister Marianne. Fler borde ha det. Den blev verkligen så som jag hade tänkt mig! Och det är otroligt fint när det lägger sig snö på labyrinten.