Ewa-Britts son misshandlades till döds: “Jag tänker på Marcus en gång i halvtimmen”

Det var i gränslandet mellan natt och morgon – klockan var tjugo i fyra den 5 maj 2005 – när
telefonen ringde hemma hos Ewa-Britt Gabrielsen och maken Oddvar i Gävle. Samtalet kom från en av sonen Marcus vänner.

– Natten till den 5 maj vaknar jag alltid tjugo i fyra, säger Ewa-Britt dröjande. Jag brukar tänka “i år ska jag inte vakna”, men det är nog något jag inte kan påverka.

Vi sitter på Ewa-Britts inglasade uteplats. Femton år har gått sedan beskedet om att hennes enda barn, vid tillfället bosatt i Stockholm, misshandlats svårt. Ewa-Britt minns hur ett par vänner körde henne och Oddvar till Karolinska sjukhuset där Marcus befann sig.

– I bilen byggde jag om vårt hus i huvudet. “Marcus är svårt skadad” innebar för mig att han kanske skulle vara söndersparkad. Men jag kunde inte tro att han skulle dö. Det längsta jag kunde tänka var rullstol – och att vi skulle behöva bygga en ramp ute på förstukvisten, bredda några dörrar.

I nästa andetag beskriver Ewa-Britt hur hon, när de klev in i Marcus sjukhusrum, för en sekund hann tänka “det här är inte så farligt”.

– Han såg så oskadad ut … Men skadan fanns i nacken och vi fick med en gång veta att Marcus liv inte skulle gå att rädda.

Tog ett sista farväl
Något som blev en tröst i sorgen var att Marcus i slutändan gav flera andra människor chansen att leva vidare. Ewa-Britt och Oddvar tog själva upp frågan gällande organdonation.

– Det bara slog mig: Kanske Marcus skulle kunna donera sina organ.

Marcus, som var 29 år när han dog, var inte inskriven i donationsregistret, men när Ewa-Britt och Oddvar pratat om att de ville donera sina organ hade Marcus inte protesterat.

– Det gav oss en ledtråd kring hans vilja och vi har aldrig ångrat oss. Min enda fråga till läkarna var: “Ni gör det väl fint?”

När Marcus hade dödförklarats gavs Ewa-Britt och Oddvar tid att sitta med Marcus så länge de ville före donationsoperationen.

– Dagen efter tog vi ett sista farväl. Vi fick då veta att Marcus hjärta hade gått till en 14-årig pojke och en liten flicka hade fått en njure.

Ewa-Britt ler en aning när hon fortsätter:
– Sex viktiga organ hade kunnat doneras till olika personer och det gjorde Marcus död lite mindre meningslös. Pojken tänker jag ofta på … Det kändes extra speciellt på något sätt, att han fick just hjärtat.

– Efter något år ville jag ta reda på om han levde. Men då sa Oddvar: “Sätt dig ner och tänk efter. Vill du verkligen veta det?” Han sa: “Tänk om det inte gått bra. Då blir du väl ledsen.” Sedan dess har jag aldrig tänkt den tanken, att jag skulle vilja veta. Där och då bestämde jag att det skulle gå bra för pojken. Jag bara hoppas att det har gått bra hela vägen.

Oprovocerat våld
Efter Marcus död – tre unga män dömdes senare för misshandeln – blev det viktigt för Ewa-Britt och Oddvar att engagera sig i frågor rörande våld. Killarna som sparkade Marcus till döds hade aldrig träffat Marcus tidigare, men när de stod och kissade i en port blev de tillrättavisade av en av Marcus vänner.

– Vi bestämde direkt att vi inte skulle vara tysta om våldet, säger Ewa-Britt som idag är språkrör för RAV – Riksorganisationen för anhöriga till våldsdödade. Hon håller bland annat föredrag i skolor.

– När jag föreläser pratar jag också om organdonation – om hur viktigt det är att ta ställning. I skolor händer det att elever efteråt säger: “Nu har jag registrerat mig.” Då har de gjort det via mobilen medan jag pratat.

I och med engagemanget i RAV insåg Ewa-Britt även att hon och Oddvar som anhöriga hade haft tur – många i en liknande situation får inte det stöd de fick.

– Vi blev så bra bemötta, både på sjukhuset och av poliserna. De agerade krissamordnare. Men vi behöver få till ett bättre stöd från samhällets sida.

För Ewa-Britt betyder det idag mycket att hjälpa andra. Hon samtalar ofta med människor som kontaktar RAV då de behöver stöd och råd.

– Känslan av att kunna få någon annan att må bättre …den går inte att sätta ord på. Men jag är fullt medveten om att arbetet inom RAV även hjälpt mig i min sorgebearbetning. Det sticker jag inte under stol med.

Ont i magen
Tillsammans med en journalist har Ewa-Britt skrivit boken Livet efter dödsmisshandeln på Kungsgatan.

– Jag skrev den för min skull, den håller Marcus levande, men också för andra RAV-anhöriga – eller för den som överhuvudtaget drabbats av sorg. Jag är så rädd att glömma. Men nu kan någon läsa boken för mig när jag hamnar på ålderdomshem.

Ewa-Britt funderar en stund innan hon lägger till:

– Jag får alltid ont i magen när årsdagen närmar sig. Fast i år kändes det annorlunda. Det kändes lättare på något vis tack vare boken – även om sorgen och saknaden inte har blivit mindre. Vi hade releasefesten på Marcus 45-årsdag den 24 september.

Ewa-Britt konstaterar att hon blivit bättre, med åren, på att hantera sorgen.

– När det händer tror man inte att man ska fixa det. Många jag möter säger: “Jag kommer aldrig att klara det.” Men jo, det gör du. Jag lever. Jag har ett meningsfullt liv, trots att vissa pusselbitar fattas. Bitterhet och hat får inte ta över. Det är det inte värt. Det går att få ett drägligt liv, trots att det värsta hänt.

Med ett svagt leende fortsätter Ewa-Britt:
– Jag tänker på Marcus en gång i halvtimmen. Men jag blir inte ledsen – jag känner ett leende inom mig. Jag kan bli ledsen över det som hände, men jag känner mig aldrig ledsen i stunden då jag tänker på Marcus.