Titti Schultz berättar om sorgen efter mamman

I stunden hjälpte vardagen – “mina kollegor på P4 Extra var fantastiska”. Bara ett par dagar efter sin mammas död sände Titti Schultz radio igen.

– Man ska väl klappa ihop när någon dör, fast jag gjorde inte det. Många blev provocerade av att jag jobbade så snart efter att mamma dött men för mig kändes det som om jag varit på spa när jag lämnade studion. Jag var som i en bubbla och tänkte inte på något annat timmarna då jag sände – det var så otroligt skönt.

Titti gör en kort paus innan hon fortsätter:

– Min chef sa “du behöver inte jobba” men jag ville verkligen det. Jag älskar det här jobbet, det är som balsam för min själ, svarade jag.

För att underlätta för Titti ordnade man så att hon kunde sända från Gävle, där hennes föräldrahem finns.

– Jag är så tacksam. Mina kollegor både i Gävle och i Stockholm var väldigt förstående.

Då Tittis mamma Yvonne dog i april förra året kom det oväntat och plötsligt. En sen kväll ringde en sköterska: “läget är kritiskt, kom hit”. Titti hann dock knappt sätta sig i bilen innan det var över.
– Mamma var sjuk i cancer, hon var svag – men det skulle inte hända då. Hon hade nyss påbörjat en ny behandlingsform och vi hoppades att den skulle göra något positivt för henne. Men så bestämde sig hennes kropp för att den inte orkade mer.

Överraskar gudbarnet
När vi ses är Titti på besök i Göteborg för att överraskningsfödelsedagsfira gudbarnet Tindra, dotter till en av Tittis fem bästisar. Efter att vi letat ett coronasäkert bord utanför hotellet där Titti huserar kommer vi osökt in på ämnet covid-19.

– I början var jag väldigt fokuserad på min pappa, säger Titti. Jag läste på av bara den – och jag har ju tur i jobbet att jag får möjlighet att prata med experter. Hur umgås man med de som är viktiga utan att det blir farligt? Jag har verkligen försökt göra min läxa och vara duktig – en duktig corona-anpassare.

I nästa andetag konstaterar Titti att hon själv sluppit lindrigt undan. Hon har visserligen förlorat jobbuppdrag som moderator och grubblat över hur hon på bästa sätt tagit sig till Umeå i höst för att ge boktips i Go’kväll, men hon är väl medveten om att många andra haft och har det betydligt svårare.

– De som mår dåligt i det här och känner sig ensamma, som generellt befinner sig på en mörk plats – där har vi människor som vi måste ta hand om och komma ihåg. Jag blir förbannad på de som säger “jag har redan varit sjuk” eller “jag är inte orolig att bli sjuk”. Jag slutar inte häpna över folks dumhet, hur kort man tänker. De som irrar omkring i det här utan att ta ansvar, som blundar för att vi är del i en kedja – det är de som ställer till det.

Titti skakar lätt på huvudet, sedan byter vi ämne från corona till gudbarn. Fyra av Tittis fem bästisar – “jag har samlat på mig de här personerna vid olika tillfällen i livet, jag skulle göra nästan vad som helst för dem” – har gett henne äran att bli gudmor till sammanlagt fem barn. Födelsedagsbarnet Tindra, 18, är äldst.

Vill inte ha egna barn
– Jag träffar alla lite för sällan och några alldeles för lite. Men mina gudbarn är helt fantastiska och jag är jättestolt! Jag känner att jag har ett speciellt band till dem och det tror jag att de också känner. Vi vidgar varandras vyer, jag lär mig mycket och de vet att de alltid kan ringa mig. Det är den rollen jag vill ha. De ska veta att jag är en vuxen som de kan lita på till hundra procent.

Själv har Titti aldrig varit intresserad av egna barn, något hon känner sig trött på att prata om samtidigt som det uppskattats att hon i olika sammanhang lyft ämnet.

– Jag har alltid bara vetat – fast jag vet inte varför jag känner så. Men man ska inte blanda ihop det och tro att jag inte tycker om barn.

Inte sällan får Titti kommentarer som “men vad ska du göra när du bli gammal, vem tar hand om dig då?” eller “du kommer att ångra dig”.

– Jag är trygg i vad jag känner – men det fascinerar mig att folk har så svårt för att låta andra leva sina liv som de vill.

Med ett snett leende lägger Titti till:

– Fast jag kan ändå tycka att det är lite kul med de här pekpinnarna förtäckta i omtanke. Jag blir ganska trotsig.

Coronasommaren 2020 har Titti tillbringat i sommarhuset vid Mälaren tillsammans med sambon Erik, hunden Floyd och pappa Bertil.

 

Noga med distansen
– Vi hade turen att kunna sitta utomhus till läggdags de dagar då pappa var hos oss. Jag inser att det är en ynnest att vi har kunnat träffas och umgås. Men vi har varit noga med distansen och pappa har bott själv i gäststugan. Pappa har alltid varit en av de viktigaste människorna i mitt liv, vi står varandra nära.
När Tittis mamma dog lade Titti, som är ensambarn, all sin energi på att stötta pappa och hjälpa honom med praktiska bitar som att avsluta hemtjänsten och planera begravning.

– Det kändes skönt och fint. Det var det sista jag kunde göra för mamma – samtidigt fick pappa fokusera på att vara ledsen. Nu är det mer så att pappa finns där för mig.

Tittis ögon blänker till.

– Det har gått ett och ett halvt år och jag är lite förvånad över vad som fortfarande kan komma över mig, säger hon efter en stund. Mamma och jag hade inte en enkel relation. Att vi aldrig skulle bli så nära som vissa andra är, det insåg jag redan i tonåren. Vi bråkade mycket. Det håller jag också på att bearbeta. Det är en sorg i sig. Men vi visste ändå precis var vi hade varandra. Det känns skönt i efterhand att jag var hemma i Gävle varje helg när mamma var sjuk.

Titti fingrar på en ring hon har på sig, sin mammas ring, och konstaterar att hon nu
befinner sig i en fas då hon främst behöver tid att fundera själv.

Påverkas av sorgen
– Men det överraskade mig, att det behovet har blivit så starkt. Den senaste månaden har jag tänkte mycket på “vad gör att jag fortfarande inte kan samla tankarna kring det här, att jag inte kan landa?”.
Hon förklarar att sorgen inte tynger henne – men hon förundras över hur pass mycket hon fortfarande påverkas.

– Jag tror kanske inte att man någonsin blir klar med sorg och saknad men att det förändras till något sunt. Precis just nu kan jag sakna ett storbråk med mamma. Ingen annan kunde ge det motstånd hon gav. Vi bråkade på elitnivå.

Titti skrattar lite samtidigt som hon torkar några tårar.

– Fast vi hade även väldigt roligt, fortsätter hon. Jag försöker komma ihåg det som var bra. Hon var min mamma och jag älskade henne högt och innerligt, annars hade vi inte bråkat så mycket. Sorgen ska inte få styra mitt liv men jag tillåter mig själv att bli ledsen vare sig jag är ensam eller inte. Då sätter jag igång och grinar en skvätt – som nu. Min sorg pyser ut lite här och där och det får den göra. Jag pyser på helt enkelt, även om jag inte trodde att det skulle pågå så länge.

Efter ett ögonblicks tystnad konstaterar Titti att hon förstått att sorg och död är otroligt knöligt för folk att prata om. När Tittis mamma dog var det många som kände till vad som skett men som ändå inte sa något då de mötte Titti.

Full av nya idéer
– Det blir konstigt för mig. Att folk är så rädda för att ens kommentera en sådan sak är obegripligt … Att sörja och sakna är en del av livserfarenheten – att låtsas som att döden inte finns är svårt.

Under hösten har Titti fortsatt med P4 Extra – hon är inne på sitt tredje år som programledare för det populära samhällsprogrammet och har mobilen full av nya idéer.

– Privat hoppas jag att livet puttrar på så att jag ska kunna umgås med vänner och pappa även när det blir kyligt och mörkt, trots corona. Och mamma finns alltid med. Jag pratar mycket om henne med pappa, hon blandas in i konversationen på ett naturligt sätt hela tiden. Som när pappa ringde häromdagen och berättade att han smörstekt makrill – “det tyckte mamma var så gott”.