Här bor tre generationer under samma tak!

En trädkoja med en rutschbana är bland det första man möts av när man kommer in på gårdsplanen hemma hos familjen Koenen.

Där leker Johannes, 13 år, med sin lillasyster Signe och från terrassen håller deras farfar Billie ett vakande öga över dem.

– En av de stora fördelarna med att dela hus med svärfar är att vi aldrig behöver skaffa en barnvakt, säger Christina Koenen, 43 år.

Vi är i Åhus gamla skola strax norr om Hässleholm och här bor tre generationer tillsammans. Skolan, som är från 1916, är på 450 kvadratmeter och som mest har de varit tio i familjen som bott här samtidigt. Nu är de fem.

– Jag brukar säga att maten smakar mycket bättre när man är flera runt matbordet, säger
Mikael Koenen, 59 år.

Generationsboendet i skolan är hans gamla dröm som han efter många år äntligen kunde förverkliga.

– Jag har själv växt upp i ett stort hus här i Hässleholm där mina farföräldrar bodde på bottenvåningen medan jag och min syster och mamma och pappa bodde en trappa upp, berättar han.

Kände trygghet

Den trygga barndomen och gemenskapen var något han själv ville ge sina barn när de växte upp. Han mindes hur bra det kändes att det alltid fanns en vuxen hemma när han kom från skolan.

– Men det var först för sex år sedan som jag fick möjlighet att förverkliga den gamla drömmen, säger han.

Mikael och Christina bodde då i ett parhus i Hässleholm med sina barn Signe och Johannes. Även hans äldsta dotter Isabelle, som då var 19 år, och hans son Jonathan, då 24, bodde där regelbundet.

– Det började bli lite trångt för oss och vi letade efter ett annat hus.

De hade pratat lite löst om att skaffa något tillsammans med Christinas syster och hennes man och sommaren 2014 fick de se en annons om att Åhus skola vid Almaån norr om Hässleholm var till salu.

– Christinas syster och hennes man hade bestämt sig för ett annat hus, men vi åkte själva till visningen, berättar Mikael.

Samtidigt hade Mikaels pappa Billie fått svårt att gå och han och hans hustru Inga ville flytta eftersom de bodde på andra våningen i ett hus utan hiss.

När Mikael gick på visningen i den gamla skolan insåg han direkt att där kunde han förverkliga sin gamla dröm om ett generationsboende. Det var tillräckligt stort för att hans mamma och pappa skulle kunna ha en trerumslägenhet på bottenvåningen och för att både dottern Isabelle och sonen Jonathan kunde få egna rum.
Men i början var alla inte övertygade om att det var ett lyckat projekt.

Var tveksam

– Jag var tveksam, berättar Christina. Inte så att jag tvekade om att flytta ihop med mina svärföräldrar, men jag tyckte det var för stort. Jag var orolig för att vi inte skulle klara av att ta hand om det.

– Vi hade en omröstning, säger hennes man. Alla var för utom Christina och då blev det inget eftersom villkoret för att vi skulle köpa det var att vi alla var eniga.

Men av en slump fick de en kort tid senare se att den gamla skolan på nytt var till salu. Den här gången var Christina positiv när de hade en ny omröstning inom familjen.

– Jag hade fått tid att fundera lite mer. Det gick lite för snabbt första gången, säger hon med ett leende.

Beslutet att flytta till ett hus med svärföräldrarna har hon aldrig ångrat. Idag kan hon bara se fördelar med att leva i en storfamilj.

– Det har betytt så mycket för barnen att ha nära till sina farföräldrar. När Mikaels mamma levde tog vi ofta en kopp kaffe eller ett glas vin tillsammans och pratade en stund, säger hon.

För farfar Billie känns det tryggt att inte bo ensam. För några år sedan gick Mikaels mamma bort och om de inte redan bott tillsammans i skolan hade han troligen haft svårt att klara sig själv.

– Det har löst sig fantastiskt bra, säger Billie. Vi trivs tillsammans och det känns fint när lillflickan kommer in på kvällarna för att säga godnatt.

För att förklara vad generationsboendet betyder för honom beskriver Mikael en scen han bevittnade några dagar innan vi träffas.

– Johannes och en kompis till honom hade fångat några abborrar nere i ån men visste inte hur de skulle nacka dem. Det hjälpte farfar dem med och visade dem hur man rensar fisk.

– Den bilden när de båda pojkarna och min pappa gör något tillsammans var jättefin. Gammal lärde ung. Det var precis som det ska vara.

Många vid middagsbordet

Medan Mikaels mamma Inga levde kunde de ibland vara många vid middagsbordet. Förutom dem bodde Mikaels dotter Isabelle och hennes pojkvän Eric under en period i skolan.

Sonen Jonathan, som har Downs syndrom och som bor på ett boende på Österlen, kommer hem varannan helg och även Mikaels syster, som bor i Malmö, har ett eget rum i skolan.

– Till storhelger brukar vi vara många, säger Mikael med ett leende.

Men det är bara ungefär en gång i veckan som de äter middag tillsammans. Billie har ett kök i sin trerumslägenhet på bottenvåningen och där lagar han sin egen mat.

För att inte störa varandra stänger Billie dörrarna in till sig och regeln är att man ska knacka innan man går in.

– Även om vi inte umgås hela tiden så ses vi ju flera gånger om dagen och säger hej till varandra. Ibland när jag glömt att säga hej till pappa innan jag cyklat till jobbet har jag varit tvungen att vända för att se att allt är bra med ­honom.

I år har de varit tvungna att vara extra försiktiga på grund av coronapandemin.

– Vi umgås lika mycket men kramas inte. Vi håller avstånd och är noga med hygienen som alla andra, berättar Christina och fortsätter:

– Skulle vi bli sjuka isolerar vi oss och barnen säger godmorgon och godnatt genom att endast ta ett par steg in i farfars lägenhet.

Mikael och Christina hoppas att Billie får vara frisk så att de kan fortsätta dela hus med varandra många år framöver.

– Vi har nytta och glädje av varandra, säger Christina och får medhåll av sin svärfar.