Iva-sköterskan Eveline röt till i Sommar i P1

Låt oss gå tillbaka ett halvår till april i våras. Det är mitt under värsta kaoset under coronapandemin och vi befinner oss på intensivvårdsavdelningen på Mälarsjukhuset i Eskilstuna.

I en stor sal ligger 15 svårt sjuka patienter nersövda och intuberade för att få hjälp att andas.

Ljudnivån är öronbedövande. Det är en kakafoni av pipande larm från respiratorer, läkemedelspumpar och annan utrustning.

Det är fullt med folk överallt. Sjuksköterskor, undersköterskor, läkare och sjukgymnaster som springer från den ena patienten till den andra.

De är täckta i skyddsutrustning som gör att de ser ut som astronauter och de måste skrika till varandra för att höras genom visir och andningsmasker.

Mitt i detta kaos befinner sig specialistsjuksköterskan Eveline Jacobson. När det är som mest intensivt måste hon arbeta upp till sex timmar i sträck utan paus, utan mat och dryck och utan möjlighet att gå på toaletten.

– Man ska inte säga att det var en krigszon för vi befann oss inte i krig men det kändes så för oss. Det handlade om liv och död för många människor och vi befann oss hela tiden på gränsen till vad vi klarade av, säger hon.

Det har gått drygt ett halvår sedan det värsta kaoset i våras och några månader sedan Eveline Jacobsons sommarprogram sändes i Sveriges Radio. Ett program som gjorde henne känd över hela landet och som gav en röst åt all sjukvårdspersonal i hela landet som gjort heroiska insatser under coronapandemin.

– Alla inom vården gjorde ett jättejobb. Alla från oss sjuksköterskor till läkare, undersköterskor, labbpersonal, chefer och städare. Att vi klarade av det visar att vi är bra på problemlösningar och den här våren har gjort att det finns en god sammanhållning.

Lugnt i början

När vi sätter oss ner för en intervju med Eveline har situationen på Mälarsjukhuset i Eskilstuna börjat återgå till det normala efter den mardrömslika våren.

Eveline har till och med kunnat ta ut tre veckors semester för att kunna återhämta sig något.

– Men jag var tvungen att flytta på semestern så jag och min man Dan fick bara en vecka tillsammans. Istället för de två veckor vi hade tänkt tillbringa i vår stuga i Dalarna blev det bara en helg, säger hon med ett lite trött leende.

Hon får själv verkligen tänka efter för att kunna placera händelserna i våras i rätt ordning rent tidsmässigt. Allt mellan februari och juni har flutit ihop till en enda massa och det känns så här i efterhand nästan overkligt.

Före januari i år hade Eveline i likhet med de flesta andra svenskar aldrig hört talas om coronaviruset eller covid-19.

– Det första vi hörde var att det brutit ut något virus i Kina men av medierapporteringen har jag förstått att kineserna verkade mörka i början om hur allvarligt det var. Det var först när de första fallen närmade sig Europa som det började förberedas ordentligt för att viruset skulle komma till Sverige.

Normalt har Mälarsjukhuset sju intensivvårdsplatser och i februari avsatte man tre av dessa för svårt sjuka covid-patienter. I slutet av månaden kom den allra första patienten som behövde intensivvård på grund av coronaviruset till deras avdelning.

– Sedan kom ytterligare en patient in men det var fortfarande ganska lugnt. Man kände dock hur det liksom började bubbla och att det skulle komma fler och fler. Vi hade planerat för att öppna ytterligare tre intensivvårdsavdelningar med sammanlagt 30 platser för enbart covid-patienter.

I mitten av mars nådde coronapandemin kokpunkten och det började bubbla över. För Eveline har ett speciellt datum etsat sig fast i hennes minne – veckoslutet 21–22 mars.

– När jag gick hem på fredagskvällen hade vi ett par patienter med covid inlagda på iva. När jag kom tillbaka till jobbet på måndagen låg 15 personer nersövda och intuberade på avdelningen, berättar hon.

Som en krigszon

Det blev början på ett över två månader långt arbetsmässigt helvete, som en krigszon med en strid ström av svårt sjuka och döende patienter men utan kanonmuller och yttre hot som i ett riktigt krig.

– Vi hade en hotande brist på allt. Vi hade tillräckligt med skyddsutrustning men var extremt noga med att inte slösa. Vi riskerade brist på allt annat, som respiratorer, slangsystem, iva-personal och läkemedel. De förrådsansvariga jobbade så in i Norden.

– Sjuksköterskor från andra avdelningar och sjukhus strömmade till men de hade ingen erfarenhet av intensivvård och fick läras upp. Via socialstyrelsen fick vi ålderdomliga respiratorer från
militären.

I sitt sommarprogram säger Eveline skämtsamt att de gamla respiratorerna var som gammaldags stationära knapptelefoner jämfört med mobiltelefoner. För sjuksköterskor som var vana vid moderna apparater med touchscreen var det en ny upplevelse.

– Men de var enkla att förstå sig på och de fungerade som de skulle.

Som mest hade Mälarsjukhuset 26 covidpatienter inlagda samtidigt. Det var nätt och jämnt vad de klarade av rent personalmässigt.

– Våra chefer fick skapa ett särskilt covid-schema som innebar arbete fem av sex helger. Våra läkare var tvungna att jobba 13-timmarspass, säger Eveline.

– Det är oerhört arbetskrävande att vårda patienter på iva. För att de skulle kunna andas lättare lades covid-patienterna oftast på magen. Att vända en svårt sjuk patient är mycket riskabelt och vi måste vara sju personer för att göra det.

Många av de svårast sjuka patienterna var dessutom överviktiga, vilket är en av riskfaktorerna vid covid-19, och vid några tillfällen var man tvungna att vara så många som tolv för att kunna vända en patient på ett säkert sätt.

– Det var tungt och varmt. Jag svettades hela tiden bakom visiret och ansiktsmasken. När vi arbetade med patienterna var vi dessutom klädda i plasthandskar och plastskynken.

Enligt reglerna ska andningsmasken bytas var fjärde timme. Under de fyra timmarna får masken inte vidröras, vilket gör det omöjligt att äta eller dricka något.

– Men ibland hände det att vi jobbade upp till sex timmar i sträck. Fördelen med att man inte hade tid att ta kaffepauser var att man inte heller behövde springa på toaletten. Men vid de pauser vi tog var vi tvungna att ta mycket vätskeersättning.

Ett tydligt budskap

Medan de själva kämpade i första frontlinjen mot coronaviruset kände Eveline och hennes kollegor en stor frustration att många inte verkade ta Folkhälsomyndighetens rekommendationer om att tvätta händerna och hålla avstånd på allvar.

Det var först när programledaren Adam Alsing dog i sviterna efter covid i april som hon förstod att det skulle ändras.

– Jag tyckte liksom många andra väldigt, väldigt mycket om Adam Alsing. När han, som var en relativt ung person, dog blev det uppenbart även för dem som inte haft någon anhörig som smittats hur allvarlig sjukdomen är.

I sitt sommarprogram manade hon lyssnarna att fortsätta följa restriktionerna. Hon påminde hur viktigt det var att hålla avstånd, tvätta händerna och stanna hemma om man känner sig sjuk.

Till dem som äventyrar andras säkerhet genom att inte följa restriktionerna och därmed försvårar hennes och hennes kollegors arbete hade hon bara ett budskap: “Fan ta er!”

– Om det gjorde att jag fått folk att förstå hur viktigt det är har jag lyckats med mitt syfte, säger hon med ett leende.

Det var en läkare på Mälarsjukhuset som tyckte att Eveline skulle ha ett eget sommarprogram och kontaktade Sveriges Radio. Redaktionen hade då redan klart med Folkhälsomyndighetens Anders Tegnell och professor Björn Olsen som sommarpratare, men behövde som motvikt även en röst från någon från främsta ledet i kampen mot viruset.

– Jag var först orolig för att jag inte skulle få ihop tillräckligt med material för ett helt program, men det jag skrev skulle ha räckt för tre timmar, säger hon med ett skratt.

Hennes sommarprogram den 9 juli i år blev mycket uppskattat och hon har fått ta emot mängder av brev och hälsningar från lyssnare. Fortfarande kommer det brev från lyssnare som i efterhand har hört hennes program på nätet.

– Reaktionerna har till 99,8 procent varit positiva. Jag tvekade aldrig när jag fick frågan om jag ville vara med. Det kändes viktigt för mig att få förklara hur intensivvården fungerar, att det handlar om mer än bara “ivaplatser” som det pratades så mycket om.

Oroligare i affären

När Hemmets Journal intervjuar Eveline har vi hunnit en bit in i september och situationen på Evelines arbetsplats har lugnat ner sig. Mälarsjukhuset har kunnat stänga ner de extra ivaplatserna och bemanningen har nästan återgått till det normala.

– Vi har inte haft en enda covidpatient på intensiven sedan i slutet av juli. Om vi alla nu bara kan hålla i det här med restriktionerna så vi slipper en andra våg av smitta så har vi klarat av det värsta.

– Men nu behöver hela Sveriges sjukvård er hjälp med detta. Nu måste vi fortsätta tänka i ett vi-perspektiv istället för bara på jaget. Alla Sveriges sjukvårdsregioner har ställt om och anpassat sig till pandemin och nu behöver vi hjälpa de patienter som blivit åsidosatta för annat mer akut.

Under hela den kaotiska våren, som var värst från mars till slutet av maj, var Eveline aldrig rädd för att själv bli smittad trots att hon dagligen arbetade med covidpatienter.

– På sjukhuset hade jag skyddsutrustningen som jag kände fullt förtroende för. Då var jag snarare orolig för att jag skulle kunna bli smittad när jag gick till affären för att handla.

Men om hon hade känt minsta tecken på att ha blivit smittad hade hon vidtagit försiktighetsåtgärder för att skydda sin familj, främst maken Dan och deras drygt 1,5 år gamla son Didrik. Dan är läkare men under pandemin var han pappaledig medan Eveline arbetade.

– Men inte ens Dan kunde riktigt förstå hur det var på iva när det var som värst trots att han är läkare. Det kan bara de som var med på avdelningen förstå, säger hon.

Den starkaste minnesbilden hon har från i våras är mötena med alla patienter som kom till hennes avdelning. Personer som ena stunden såg ganska friska ut och satt och video-telefonerade med sina anhöriga för att i nästa stund ligga nersövda och koppade till respiratorer.

– En del av patienterna som kom in på salen och såg alla nersövda började gråta och trodde att det var slutet för dem. Men fakta är att de allra flesta överlevde.