Sundets hjältar räddade 1 400 judar under kriget

Helsingörs syklubb. Namnet fick inte nazisterna att höja på ögonbrynen när klubben bildades i danska Helsingör på hösten 1943.

Men bakom det oansenliga namnet dolde sig en grupp människor som med livet som insats hjälpte judar och efterlysta danska motståndsmän att fly från det ockuperade Danmark till friheten i Sverige.

Flyktvägen gick över Öresund. Syklubben hade en egen båt som fraktade nästan 1 400 människor över till den svenska sidan där svenska poliser, som trotsade kravet på svensk neutralitet, tog vid och hjälpte de flyende.

När klubben bildades hade situationen för Danmarks judar försvårats avsevärt. Snaran drogs åt och utan de modiga danskarna och svenskarna hade fler gått ett tragiskt öde till mötes i Hitlers dödsläger.

– De här människorna räddade fler liv än vad Oskar Schindler gjorde. Jag blev nyfiken på vilka de var, säger Conny Palmkvist, 47 år, som skrivit boken Sundets röda nejlikor.

– Min första tanke var att de måste ha varit upphöjda och speciella människor som kunde göra sådana hjälteinsatser. Men när jag började skrapa på ytan upptäckte jag att de var helt vanliga människor som rökte och drack och som inte alltid klarade sina egna familjeliv men som riskerade sina liv för att rädda andras. De fascinerade mig och jag kände att jag ville berätta om det. De danska judarnas historia är känd, men vi vet inte lika mycket om de som gjorde stora insatser och brann för att hjälpa till.

Conny har varit intresserad av hjälteberättelser från kriget ända sedan han var barn. Raoul Wallenberg och Jane Horney är ett par öden som fascinerat honom. Men det var över en kopp kaffe med en före detta kollega från Helsingborgs stadsbibliotek som fröet till boken såddes.

Conny arbetade då med en artikel för Helsingborgs Dagblad om flykten över sundet 1943. Han hade kört fast och kom att tänka på att kollegan vid något tillfälle berättat att hennes pappa var involverad i danska motståndsrörelsen. Han ville veta mer och det var en häpnadsväckande berättelse han fick höra när hon började berätta.

– Hennes pappa ingick i Helsingörs syklubb och blev skjuten med dumdumkulor av tyska soldater i samma stund som han puttade ut en båt med flyktingar i Öresund. Han var en av de fyra män som ingick i Helsingörs syklubb och som i hemlighet samarbetade med fyra polismän på svenska sidan.

Få minnen av pappa

I en annan del av Helsingborg bor 74-åriga Lena Fäldt. Hennes pappa Gösta Fäldt var kriminalkommissarie i Helsingborg och en av de som bistod Helsingörs syklubb och räddade flyktingar över sundet.

Tillsammans med sina kollegor ingick han i vad som kom att kallas De tre musketörerna. Det var de svenska poliser som under ledning av poliskommissarie Göte Friberg tog emot de danska flyktingarna när de anlände till den skånska kusten i små flyktbåtar.m

Lena har tillbringat många timmar tillsammans med Conny under hans arbete med boken.

– Jag har inte många minnen av min pappa. Han dog när jag var tolv. Jag visste ingenting om vad han gjorde under kriget och mamma berättade aldrig något. Hon kanske inte heller visste. Vi pratade aldrig om pappa. Jag tror att de hade det tufft. Pappa reste ofta till Danmark och var borta långa perioder. Han jagades av Ge-stapo och stod på deras dödslista. Han levde livsfarligt. Det är sådant som jag har fått veta genom Conny, berättar Lena.

Gösta Fäldt gjorde stora insatser under kriget. Tillsammans med Helsingörs syklubb och sina kollegor räddade han omkring 1 400 av de 7 000 danskar som flydde till Sverige. Gösta kom också att ansvara för den flyktingmottagning som etablerades i Ramlösa brunn utanför Helsingborg där flyktingar fick mat och husrum innan de reste vidare till andra platser och permanenta boenden.

Pappa Göstas historia fascinerar Lena ju mer hon hör om den.

– Det är nästan svårt att ta in att den mannen, som gjorde så många insatser och räddade livet på så många, var min pappa. Det känns stort.

Fick danskt namn

Benni Korzen var bara en liten pojke när kriget rasade. Han föddes i en judisk familj i Köpenhamn, där han bodde sina första levnadsår med föräldrarna Harry, advokaten, och mamma Dora, violinisten. Men när ockupationsmaktens grepp om Danmark hårdnade och landets judar deporterades till koncentrationsläger bestämde sig Harry och Dora för att fly.

– De hade inte en aning om hur de skulle nå friheten i Sverige, så de placerade mig hos en familj i Gentofte utanför Köpenhamn. De tänkte att det var säkrare för mig att vara kvar i Danmark, berättar idag 82-årige Benni från sitt hem i Los Angeles på andra sidan Atlanten.

Benni är Oscarsvinnande filmproducent och var en av personerna bakom filmen Babettes gästabud från 1987. Han var fem år när föräldrarna lämnade honom i Gentofte för att försöka ta sig till Sverige.

nstruktionerna var tydliga: från och med då hette han Nielsen och var brorson till mannen i huset i fall någon skulle fråga. Benni reagerade på ett barns vis. Han tyckte det var ett spännande tilltag och förstod inte alls allvaret i vad som pågick runt omkring honom.

– Familjen som tog hand om mig var vänner till mina föräldrar och de var fantastiska människor. Därför minns jag den två månader långa vistelsen hos dem som en jättespännande semester. Jag minns inte att jag saknade mina föräldrar. Som vuxen har jag funderat på varför jag inte gjorde det. Antagligen är det för att jag är född optimist. Det brukar min fru alltid säga. Vi har varit gifta i 55 år.

Benni levde lyckligt ovetande om vad som pågick i Danmark och världen. Varför han bytte namn förstod han inte, men han lärde sig att fästa blicken någon annanstans när nazister patrullerade förbi honom på gatorna i Gentofte.

Tiden flög. Snart mindes han inte hur föräldrarna såg ut, men han kom ihåg ljudet från moderns violin.

Familjens två döttrar blev som systrar för honom och han fanns sig väl till rätta i samhället. Han avslöjade till och med sin identitet för bagaren i byn, som bevarade hemligheten och blinkade pillemariskt åt Benni varje gång han kom för att handla bröd.

Inte ens när han blev hämtad av två främmande män sent en kväll blev Benni rädd. De två männen körde honom genom mörkret norrut längs med Själlandskusten till en strand där en liten båt som skulle ta honom till Sverige väntade.

Var bara spännande

– En normal reaktion hade väl varit rädsla och skräck. Sanningen är den att jag nog inte är riktigt normal, för jag kommer bara ihåg de trevliga sakerna som hände. De två männen gav mig ett seriealbum med Karl Alfred. Kriget pågick och det var farligt, men jag brydde mig bara om Karl Alfred.

Benni Korzen skrattar försiktigt.

I oktober ett par veckor tidigare hade hans föräldrar anlänt till Klagshamn, strax söder om Malmö. Lyckliga omständigheter gjorde att de undkom att bli arresterade och därmed lurade de döden.

För Benni var flykten över sundet odramatisk. I Helsingborg möttes han av sin pappa. Därefter reste de vidare till Stockholm, där pappan fått jobb och familjen en bostad.

I Stockholm började Benni skolan och var som vilken grabb som helst.

– Connys bok tar upp en mörk sida i historien. Människor dog och massmord begicks. Men det nådde aldrig mig. För mig var det bara spännande att komma till Sverige och lära mig ett nytt språk och få vara med om luciafirande.

Även om Bennis resa över sundet gick bra var det många andra som gick ett annat öde till mötes. Många kom aldrig fram utan blev tillfångatagna eller skjutna på havet. Eller så kantrade båtarna och människor drunknade. För att förstå vad flyktingarna gick igenom gjorde Conny Palmkvist själv samma resa.

– Jag åkte i mörker och iskyla i en liten båt. Från land ser det nära ut, men i mörkret ser man ingenting. Det var svinkallt och händerna stelnade. Hur i helsike klarade de det? undrade jag. De var ju tvungna att kryssa sig fram mellan tyska patrullbåtar och jag har hört hur det låg glödande cigarettfimpar på vattenytan från de tyska soldaterna – så nära var de. Jag gjorde resan för att bättre förstå hur det måste ha känts för de som flydde.

Vårdar fotot ömt

Tillbaka till Gösta Fäldt. Han dog 1958, endast 44 år gammal. Lena minns hur han gick omkring i hemmet och klagade över värk i vänsterarmen och hur hennes mamma försökte lindra smärtorna genom att koka starkt kaffe. Några timmar senare dog han i ambulansen på väg in till lasarettet.

Efter sin död hyllades Gösta i danska tidningar och kända danska motståndsmän lovordade hans gärning och skickade kransar till begravningen, som var statsmannamässig. Efter pappans död blev ingenting mer sig likt i Lenas liv. Hon växte upp med en saknad och med känslor av tomhet och ensamhet.

– Jag blir rörd när jag pratar om pappa. Jag saknar honom och önskar att han fanns här så att jag kunde krama honom och fråga honom om allt han var med om. Jag minns inte hur det känns att bli kramad av honom. Jag har ett foto på honom och mig tillsammans som jag vårdar som en skatt.

Rösten stockar sig och hon blir tyst en stund innan hon fortsätter:

– Det betyder väldigt mycket för mig att ha fått veta vad pappa gjorde. På något sätt så har jag aldrig känt min far så väl som nu. Det känns enormt fint. Och jag är jättestolt över det han gjorde. Den känslan kommer jag alltid att bära med mig.

Lena lever idag pensionärsliv efter ett långt yrkesliv i hemtjänsten och som vaktmästare. Hon har själv uppfostrat tre söner och har drabbats av svår sorg när en av hennes söner dog för några år sedan.

Benni började arbeta på ett danskt filmbolag på 1960-talet men flyttade senare till USA. Han är fortfarande verksam som filmproducent och har ett samarbete på gång med Conny.

Och Gösta Fäldt lever vidare i ett träd i Israel som planterades av israeliska staten till minne av hans goda och betydelsefulla gärning. Det är en viktig historia att berätta. Viktigare än någonsin, tror Benni.

– Sundets röda nejlikor är en mycket viktig bok. Särskilt idag när miljoner människor befinner sig på flykt runt om i världen. Att modiga svenskar och danskar riskerade sina liv för människor de inte kände men som de visste behövde hjälp är en historia som måste uppmärksammas. Vi kan alla dra lärdom av deras insatser och göra vårt bästa för att försöka efterlikna dem så mycket vi kan.