Ända sedan vi köpte prästgården i Österhaninge 1988, har jag sparat alla mina gamla klipp, bilder, manus, programblad och hugskott. Mitt liv i sammandrag, om man så vill, säger Björn Skifs.
Med andra ord en skattkista för en mångsysslare som efter lång tvekan fattade beslutet att skriva sina memoarer. För det satt långt inne, erkänner han.
– Jag har alltid hellre velat veta vad som gömmer sig bakom nästa hörn, istället för att hemfalla åt nostalgi. Sanningen att säga äger jag inte ens alla mina egna plattor. Att skriva sitt liv har inneburit både glädje och sorg. Jag har fått chansen att återse gamla vänner och minnas gyllene ögonblick. Men också tvingats loda på djupet i min själ. Ibland har jag skrattat högt, ibland har jag skämts.
Men framför allt har han insett att livet blev ännu rikare än det han drömde om.
– Mitt liv har varit fantastiskt, det inser jag när jag ser det så här på pränt. Fyllt av möten, upplevelser, vänskap, kärlek, barn och resor. Och inte minst musik!
Kanske är det just det sistnämnda som har fått Björn Skifs att behålla sin pigga blick? Så fort en mikrofon och en strålkastare kopplats på har pensionären åter känt sig som 12-åringen som satte upp egna shower under namnet Rock-Nalle.
– Jag är inte dummare än att jag inser att mina bästa stunder på scenen är historia. Tiden har krympt rejält de sista åren. Men det finns fortfarande ögonblick, när tillvaron glöder till och magi uppstår. När jag än en gång förvandlas till den där rödkindade, nyfikne tonårsgrabben som en gång snickrade sitt eget notställ.
Jag var bara 7 år, men hade redan fått börja i andra klass och var ett brådmoget och begåvat barn. Redan 5 år gammal hade jag skrivit mitt första bidrag till litteraturen, en dikt på brunt omslagspapper:
“När dä ä mörkt ä dä inge bra.
När dä blir just ä dä bättre.
Bäst ä pankaka å halonsylt.”
Mitt livs stora kärlek
Min fru Pernilla och jag träffades när hon var 21 och jag 39. Hon dansade i en show och jag såg senare till att lura med henne i ett tv-program, där jag behövde en snygg raggarbrud som åkte i min sportbil och tuggade tuggummi. Jag friade på en krog i Florida. Åldersskillnaden stack dock i ögonen på många. Det hette att jag var gubbsjuk och hon lycksökerska. Idag bor vi i vår prästgård utanför Stockholm och är fortfarande väldigt kära.
Debut på 50-årskalas
Mitt första band Slamcreepers hade en indisk stare som första publik. Den bodde i ett hus intill den IOGT-lokal, där vi började öva 1963, och lärde sig vissla våra låtar. Bandets debut skedde på ett 50-årskalas för Vansbros korvgubbe Sven Frick. Vår repertoar var så tunn – ett ihopkok av dåtidens stora hits som Jämtgubben twist och Tea for two – att vi var tvungna att spela alla låtar två eller tre gånger för att folk skulle få hinna dansa.
Vem tusan är Thomas Körberg?
År 1966 vann Slamcreepers finalen på Skansen i Sveriges Radios popbandstävling i konkurrens med 600 band. Jag har inga minnen alls från vårt framträdande – förmodligen var jag alldeles för spänd och nervös för att hinna njuta ens en sekund. Däremot minns jag att The Maniacs, som kom tvåa, hade en intressant sångare som i Expressen presenterades som “Thomas Körberg”.
Tommy, som han ju egentligen hette, och jag skulle 50 år senare mötas i en returmatch på Göta Lejon. Nu som de bästa vänner.
Sjöng på kronprinsessans bröllop
Kan man kalla sig kunglig hovleverantör om man har sjungit på kronprinsessans bröllop? Jag hoppas det. Vigselakten i Storkyrkan den 19 juni 2010 var hur som helst ett av de där ögonblicken jag ska minnas så länge jag lever.
Vi hade ofta medlemmar ur kungafamiljen i publiken, när vi körde Badrock i Borgholms slottsruin. Jag tyckte de var ytterst trevliga och sympatiska personer. Fast att få lira på ett prinsessbröllop kändes förstås ännu finare. Dessutom var det kul att få sjunga med en ny, ung talang som Agnes Carlsson. Hon hade vunnit Idol 2005 med en låt av Jörgen Elofsson, som nu hade specialskrivit When you tell the world you’re mine till Victorias och Daniels bröllop. Jörgen tyckte min röst passade för duetten och det är jag honom tacksam för.
Värre framåt natten
Det blev värre framåt natten i dubbel bemärkelse, när jag sjöng i vit sparkdräkt i Eurovision Song Contest 1978 – trots stöttning av låtskrivaren Peter Himmelstrand, till vänster, och ständige vapendragaren Bengt Palmers.
Reglerna sa att man var tvungna att framföra låten på sitt hemlands språk. Men jag hade långt gångna planer på att göra en kupp och sjunga på engelska. Fast inte ens när jag slog mig ner vid pianot inför 600 miljoner tv-tittare, hade jag riktigt bestämt mig. Resultatet blev att de första raderna som kom ur min mun blev rena nonsenstexten:
“Röppni fäls. Örr ur i knön och gniblisåå.” Fast egentligen borde det ha varit “Trivs med mitt jobb. Har kompisar att snacka med…”
Blev invald i Melodifestivalens hall of fame
Tomas Ledin och jag valdes båda in i Melodifestivalens hall of fame i våras. Men vi har också varit med i samma musikal en gång i tiden. Dessutom i samma roll. Våren 1974 började Hooked on a feeling klättra uppför USA-toppen, samtidigt som jag spelade Tomas Tvivlaren i Godspell. En dag ringde mitt amerikanska skivbolag och meddelade att låten plötsligt låg på sjätte plats.
“Du måste komma över direkt. Vi tror du kan bli etta!”
Jag reagerade med sådan hjärtklappning att jag var tvungen att uppsöka en läkare. När han plockade stetoskopet ur öronen, såg han bekymrat på mig och sa:
“Hm, det är nog läge att du tar det lite lugnt ett slag. Jag sjukskriver dig några veckor.”
Varvid min roll istället gick till en “riktig” Tomas. Nämligen Ledin.
