Petra Mede skäms inte för sitt högmod!

En hyllad världsstjärna som sveper omkring i sin takvåning på Manhattan med en paraplydrink i handen, iförd en exklusiv morgonrock. Det var bilden som 8-åriga Petra Mede hade av sig själv som vuxen. Men när Petra vaknade upp ur sina dagdrömmar befann hon sig likafullt i familjen Medes anspråkslösa mexitegelvilla på Skolvägen 37 i Göteborgsförorten Sävedalen, ljusår från det glamourösa filmstjärneliv som hon fantiserade om.

Den brutala krocken mellan den bistra verkligheten och den storslagna framtid som Petra med övertygelse strävade mot födde en otålighet hos henne.

– Jag tänkte: Här i Sävedalen kan jag inte bli en uppburen stjärna. Jag måste iväg över Atlanten. Det ska ju ske något stort med mig. I det perspektivet kändes Sävedalen så obetydligt, minns hon med ett leende.

Om hon nu inte genast kunde sätta fötterna på röda mattan i New York ville Petra helst tillbaka till sin födelsestad Stockholm som i jämförelse med Göteborg hade mer att erbjuda en blivande världsstjärna.

 

Kärlek till Göteborg
Föräldrarna Klas och Ulla har båda sina rötter i Stockholm. När Petra var 3 år omlokaliserade sig familjen till Göteborg på grund av Klas arbete. I skolan blev Petra kallad “stockholmaren”.

– Det var ett utanförskap som jag gärna odlade. Jag tyckte att det var något märkvärdigt med mig eftersom jag kom från huvudstaden. Göteborgarna var i mina ögon lite av småstadsmänniskor.
Jag undrar försiktigt om Petra blir förnärmad när jag påpekar att hon fortfarande har en lätt anstrykning av västkustdialekt.

– För några år sedan hade jag kanske tagit det som en enorm förolämpning men det gör jag inte längre. Numera känner jag en stor kärlek till Göteborg. Det finns en lätthet där som jag kan sakna här i Stockholm. När jag flyttade hit reagerade jag över att människor var mer reserverade gentemot personer som de inte kände.

Efter sina sammanlagt fyra sommar- och vinterprat i P1 blev Petra uppvaktad av flera förlag som ansåg att programmen utgjorde stommen till en bok.

– Jag kände mig inte redo att skriva en renodlad självbiografi som omfattar hela mitt liv fram till idag. Åren då jag var mellan 5 och 12 är den period i livet som har danat mig allra mest. Därför fick boken handla om den tiden. Det var då mina känslor var som starkast. Intensiv lycka blandades med stor sorg. Det är ju i den åldern som man upptäcker livets villkor, så som orättvisor och död.

Boken heter Skam och högmod i Sävedalen. Den som kommit så här långt i artikeln har säkert räknat ut orsaken till att ordet högmod finns med i titeln. Men skammen då, hur uppstod den?

– Samtidigt som jag kunde känna mig lite förmer än mina kompisar upplevde jag också emellanåt en oerhörd skam när jag tyckte att jag hade gjort bort mig eller inte hängde med de andra, förklarar Petra.

Medan storasyster Anne stod för ordning, självkontroll och tålamod var minstingen Petra hennes totala motsats – ett känslodrivet energiknippe som dansade på bänken för att visa sin glädje när systern passerade förbi utanför klassrummet. Vissa lärare hade svårt att handskas med hennes otyglade impulsivitet. Föräldrarna tog lätt på klagomålen om att deras dotter förstörde klassens arbetsro. De tillät Petras personlighet att slå ut i full blom utan att någonsin försöka sig på att tukta vare sig överenergin eller högmodet.

– Det är jag enormt tacksam över idag. Mamma och pappa tog mig alltid på väldigt stort allvar. Det jag sa vägde lika tungt som deras åsikter. Därför kunde jag ibland bli lite chockad över att min röst inte fick höras lika mycket i skolan som den fick höras hemma, medger Petra med ett skratt.

 

 

Skadade ryggen illa
För de flesta småtjejer som fantiserar om att en dag stå längst fram i rampljuset förblir drömmarna ouppfyllda. Petra är undantaget som bekräftar regeln. År 2013 ledde hon ensam Eurovision Song Contest inför 170 miljoner tv-tittare. Hennes drottninglika entré i den första semifinalen ska sent glömmas. Genom en lucka i golvet hissades Petra elegant upp inför den jublande publiken, iförd en silversprakande kreation designad av modeoraklet Jean Paul Gaultier.

När jag ser sekvensen i repris undrar jag om det går att komma mycket närmare sina drömmar än så. Nog skulle väl ändå Petras 8-åriga jag med sina högtflygande ambitioner ha varit nöjd med utvecklingen om hon hade kunnat blicka 35 år framåt i tiden?

– Jo, absolut hade hon godkänt det, instämmer Petra. Däremot hade hon nog tyckt att det varit en dyrköpt resa dit. Det var ju ändå dansare som jag i första hand ville bli.

Danslektionerna blev ett andningshål där yrvädret från Sävedalen fick utlopp för en del av sin överskottsenergi. Inställd på en yrkeskarriär inom dansen gick Petra på Balettakademien. Nyutexaminerad därifrån fick hon jobb i en föreställning koreograferad av den erkände koreografen Ivo Cramér. En hastig och obetänksam rörelse under en repetition kom att förändra hennes framtid. När Petra ouppvärmd kastade upp ena benet samtidigt som hon böjde sig bakåt kände hon hur det knäckte till i ryggen.

– Jag tappade känseln i ena benet och föll ihop. Det visade sig att jag hade flera diskbråck. Läkarna ville stelopera ryggen men jag vågade inte det.

De följande tio åren handlade främst om att lära sig att hantera den kroniska smärtan i ryggen och att hitta en ny riktning i livet.

– Det var verkligen en svart period. Jag var mestadels sjukskriven och livet stod i princip still. Vid 21 års ålder blev jag erbjuden förtidspension. Då kändes det som att världen föll ihop. Periodvis hade jag inget framtidshopp alls. Det var inte bara det att jag hade en sådan himla värk hela tiden, dansen som varit hela mitt liv hade dessutom ryckts ifrån mig. Jag hade inga andra intressen och ingen plan B för vad jag skulle ägna mig åt.

 

 

Var sjukskriven länge
Här hejdar sig Petra ett slag och säger att det känns som att hon snart har pratat nog om ämnet. Det får inte framställas som någon snyfthistoria, förmanar hon mig vänligt.
Som bekant finns det ju en ljus vändning i berättelsen. Ryggvärken försvann förvisso inte, men med åren har den blivit lindrigare. Därtill har Petra lärt sig att bemästra smärtorna med hjälp av bland annat effektivare smärtlindring, KBT, simning och qigong. Tack vare träningen hittade hon den där nya yrkesinriktningen som hon så länge hade famlat efter. År 2005 peppade nyfunna quigongkompisen Madeleine den då 35-åriga Petra att delta i en amatörtävling i ståuppkomik.

– Jag var fortfarande sjukskriven men hade ändå en stark självkänsla. Jag kommer ihåg att jag gick till ståupptävlingen med en känsla av att det här kommer nog att gå bra. Mitt nummer avslutades med att jag självsäkert utropade: Jag heter Petra Mede. Glöm aldrig det!

Petra höjer armarna i luften och härmar med teatral röst sitt 15 år yngre jag. Innan hon bärgade segern i nämnda tävling hade det aldrig föresvävat henne att hon skulle kunna bli komiker.

– Nej, nej, nej! Det fanns inte på kartan. Alla i min familj är väldigt roliga så jag är liksom inget unikum där. Och sedan kommer jag ju från Göteborg där det fanns så mycket humor. Mina gamla klasskompisar är komiker hela gänget. När vi träffas är jag absolut inte den som är roligast av oss.

Då Petra överblickar sin karriär förundras hon över ödets underliga irrvägar.
– Det känns så absurt att jag slet som en galning för att bli dansare utan att någonsin få lön för mödan och sedan lyckades bli komiker trots att jag inte la två strån i kors för att det skulle ske, bortsett från att jag ställde upp i den där tävlingen.

Samtidigt som karriären tog fart försökte Petra ta igen lite av allt det där som hon hade missat under åren mellan 20 och 30 då hon gick sjukskriven hemma.

– Jag levde ut mitt tonårsliv i efterhand, ofta i sällskap av min bästis Andreas Lundstedt. Det var väldigt mycket jobb, men också väldigt mycket partajande. Det där med att jag ville ha barn kom jag på lite sent. Jag hade turen att ändå hinna få det.

Mitt i lyckan över dottern Adelines ankomst tilltog den existentiella ångest som Petra till och från brottats med under sitt vuxna liv.

– Det blev så påtagligt för mig att min dotter en dag kommer att leva ett liv där jag inte finns med. Jag känner större rädsla för att inte få vara nära henne än vad jag känner rädsla för döden i sig. Det som besvärar mig mest med döden är separationerna som den orsakar. Tyvärr är jag så krass att jag inte tror på något före eller efter vår tid här på jorden.

 

Blir lugn av skratt
Att lära sig att tygla ångesten har visat sig vara lättare sagt än gjort.

– Det är nog faktiskt en daglig kamp. Jag har insett att man inte kan terapisera bort själva livsvillkoret. Däremot har jag hittat vägar för att mildra ångesten. Exempelvis har det varit till hjälp att jag börjat promenera extremt mycket. Humorn är en annan ångestdämpare. Om jag fått skratta tillräckligt mycket under en dag blir jag lite lugnare.

Då hybrisen från barndomen åter kommer på tal konstaterar Petra med ett gapflabb att hon fortfarande besitter ett visst mått av högmod.

– Jag skattar mig själv väldigt högt och kan vara avundsjuk på dem som får umgås med mig. Fast ibland kan jag tycka att jag pratat för mycket och gjort bort mig. Men överlag finns det nog definitivt mer högmod än skam hos mig.

Petra medger utan omsvep att hon som en kvarleva från åren då hon var sjukskriven och fick mycket hjälp av andra dras med en del divalater.

– Men det vill jag inte ha längre. Jag känner att det är en förändring på gång. Det här året då jag både fyllt 50 och flyttat till hus går mitt liv in i en ny fas. Från och med nu vill jag bli mer självständig och ha helhetskoll på både ekonomi och jobbplanering. Det ska bli roligt att se hur jag klarar det.