Jag var säker på att Louie hade drunknat

När Teresa Fröling den 25 augusti förra året kom hem från några dagars besök hos släktingar i Uddevalla drog hon en djup suck av lättnad. Under hennes bor-tavaro hade maken Peter satt upp drygt 1,5 meter höga reglar runt poolen som han höll på att bygga på familjens tomt.

– Tidigare hade det varit öppet mot ena sidan av poolbygget, vilket innebar att vi hela tiden var tvungna att passa så att vår 2-åring Louie inte tog sig dit och gjorde sig illa på plankorna och spikarna. Det första jag sa när jag kom hem och såg reglarna var: Åh vad skönt, nu slipper jag den där oron. Här kommer ju Louie inte upp.

Men Louie skulle visa sig vara listigare än vad hans föräldrar hade kunnat ana. Redan nästa dag hände det som inte fick hända. Teresa hade sina föräldrar på besök och kunde där-för dela tillsynen av Louie med sin mamma som lekte med honom på baksidan av huset.

Teresa höll ett öga på dem medan hon pysslade på altanen och emellanåt gick in för att vika tvätt och titta till sin pappa som låg sjuk inne i huset. Under en av vändorna inomhus reagerade hon över att skratten och tjoandena från Louie och hans mormor som förut hörts genom den öppna balkongdörren hade tystnat.

– Jag tittade ut genom dörren och frågade min mamma var Louie var någonstans. Hon berättade att han gått in med mig. Hon trodde att jag sett det, vilket jag inte hade.

Letade överallt
Teresa letade efter Louie inomhus men han fanns ingenstans. Hennes största oro var att han skulle ta sig ut på vägen.

– Däremot var jag inte orolig för att han skulle ramla i den nyfyllda poolen eftersom den var blockerad från båda håll. Ändå gick jag automatiskt dit och tittade för att kunna utesluta att han var där. Men jag såg ingenting.

Louie fanns inte heller i lekstugan, hönshuset eller på någon av alla de andra platserna där Teresa och hennes mamma letade efter honom. Medan de stod och gick igenom vilka ställen de hade sökt på föll Teresas blick på poolen. I solen som tittade fram genom molnen såg hon Louies lilla arm avteckna sig på poolens botten.

– Jag bara skrek rakt ut och kravlade mig i vild panik fram på de utlagda plankorna. När jag kom fram till poolen hade min mamma tagit sig över staketet på andra sidan. Hon hoppade i vattnet, lyfte upp Louie och gav honom till mig. Jag såg direkt att han var död. Kroppen var svullen och tung av allt vatten. Ansiktet var kritvitt och läpparna blå.

Medan Teresa började göra hjärt-lungräddning på sonen i vardagsrummet fanns en larmoperatör från SOS Alarm med över högtalartelefon.

– Han hjälpte mig att räkna medan jag gjorde kompressioner och inblåsningar. Jag bara tryckte och tryckte utan att någonting hände medan jag uppgivet skrek: Det går inte, han är död!

Knakade i honom
Plötsligt hör Teresa sin morfar sjunga Byssan lull i hennes öra. Morfar Stig som dog året innan har alltid stått henne nära. Då han i början av hennes graviditet fick veta att han sannolikt bara hade ett halvår kvar att leva blev Teresa rädd att han inte skulle hinna träffa Louie.

Men morfadern levde ett år längre än förväntat och hann få en nära relation till Louie som heter Stig i andranamn efter honom. Nu fick Teresa för sig att hennes morfar kommit för att hämta Louie.
– Jag avbröt upplivningsförsöken och la mig lugnt ner bredvid Louie och sa: Gå till morfar, Louie. Det är okej. Då började både min pappa och larmoperatören peppa mig att fortsätta hjärt-lungräddningen. Jag drog ett djupt andetag och tog i med all kraft jag hade. Det knakade rejält i Louie. Förmodligen var det revben som knäcktes. Känslan av att jag hade sönder honom var fruktansvärd. Jag ville sluta, men blev återigen uppmanad att fortsätta. När jag hållit på en stund tog Louie ett andetag.

Louie hann ta ett andetag till innan Teresa hörde ambulanssirener utanför huset. 

Huset fylldes snabbt med räddningspersonal. Teresa låg utmattad på golvet och kräktes medan hon såg hur återupplivningsförsöken fortgår en bit bort.

En ambulanshelikopter anländer, men den är för liten för att rymma Teresa och hennes man Peter som istället får åka ambulansbil till sjukhuset. Genom fönsterrutan i ambulansen som Teresa är i ser hon räddningspersonalen samlas i familjens trädgård. De faller i gråt och kramar om varandra.

– Jag tänkte: Okej, då var han död. De gråter för att de vet att vi ska få det beskedet när vi kommer till sjukhuset.

 

Pratar och sjunger
Då Teresa kom till sjukhuset fick hon till sin förvåning veta att Louie levde, men läkaren var allt annat än optimistisk när det gällde deras sons framtid.

– Han berättade att de hade gjort en första screening av hjärnan och att den visade kraftigt minskad hjärnaktivitet. Mycket tydde på att Louie hade haft syrebrist väldigt länge. Jag tänkte: Även om han överlever har vi förlorat honom. Han kommer aldrig att bli sig själv igen.

Medan timmarna släpar sig fram pratar Teresa och Peter med Louie och sjunger för honom. Men inget de säger eller gör kan få honom att vakna. Då börjar de i ett desperat försök spela upp filmklipp med de animerade figurerna Babblarna som Louie älskar.

Under natten slår han till sist upp ögonen och ligger och tittar en lång stund utan att ge något gensvar. Men när Teresa för säkert hundrade gången i ordningen frågar honom var Babblarna är utbrister han plötsligt entusiastiskt: Babblarna!

– Jag har aldrig känt mig så lycklig i hela mitt liv. Alla i rummet, inklusive sköterskorna, började gråta.

Innan Louie somnade om igen pekade han på en kyckling på väggen och sa: Ägg.

Bara tre dagar senare fick Louie komma hem igen. Bortsett från kramper och balansproblem första tiden efter olyckan tycks han inte ha fått några men.

– Framtiden får utvisa om något litet område i hjärnan trots allt har tagit skada. I så fall är det något vi får acceptera. Det viktigaste för mig är att Louie har sin spralliga och pratglada personlighet i behåll, säger Teresa och tittar kärleksfullt på sitt lilla charmtroll som nyfiket inspekterar fotografens utrustning.

Har dåligt samvete
För Teresas egen del har återhämtningen varit mödosam.

– Fram tills ganska nyligen mådde jag otroligt dåligt. Även om Louie mirakulöst överlevde var det ändå en väldigt jobbig upplevelse. Dessutom har jag brottats med dåligt samvete över att han hamnade i poolen och känt mig som en usel mamma, medger hon.

I början var det så traumatiskt för Teresa att vistas i huset att hon och Peter kontaktade en mäklare för att sälja.

– Jag klarade varken av att vara i vardagsrummet där jag gjorde hjärt-lungräddning på Louie eller att se poolen. Av min kurator fick jag rådet att ta tag i mina känslor innan vi tog beslut om en eventuell flytt. Hon hade rätt att det inte var någon bra väg att försöka fly från det jobbiga. Om vi i framtiden bestämmer oss för att flytta kommer det inte att vara på grund av det som hände.

Från att ha fått stresspåslag bara av att vara ensam med Louie badar Teresa idag obehindrat med honom i poolen.

– Det trodde jag aldrig! ­Louie kommer inte ihåg något av olyckan. Han älskar vatten. Att se hans lycka över att bada gjorde det lättare för mig att komma över min egen motvilja. Idag är poolen en stor glädje för oss alla i ­familjen.