Frida Boisen om dotterns självmordsförsök: ”Hon hoppar”

För tre år sedan gav Frida Boisen allmänheten tillgång till en familjehemlighet som länge hade plågat henne. I den självbiografiska boken Berätta aldrig det här som kom 2020 skildrade hon hur hennes mamma 13 år tidigare hade tagit livet av sig och efterlämnat en lapp till sin dotter med de förgörande orden ”Nu fick du som du ville”.

Året därpå anförtrodde Frida sina läsare ännu fler hemligheter. Den gången handlade hennes bok om den misshandel och de många svek som hennes pappa utsatte henne för under uppväxten.

Med sin nakna uppriktighet kring det mest personliga har Frida sporrat många svenskar att bli mer transparenta med sina egna svårigheter. Inte minst hennes egen dotter, 18-åriga Tilda Boisen. För det var på Tildas initiativ som mor och dotter förra året började skriva på den gemensamma boken Aldrig släppa taget, där de utifrån sina skilda perspektiv har återgett hur Tildas psykiska ohälsa gav upphov till en mardrömstid i deras liv.

Tilda Boisen: “Hoppas boken kan ge hopp”

När vi slagit oss ner i en soffgrupp i familjens vackra sekelskiftesvåning förklarar Tilda varför hon ville dela med sig av den långa knaggliga resan mot bättre mående till andra:

– Jag var väldigt inspirerad av mamma. Redan när jag var liten lärde hon mig att det är viktigt att våga prata om saker som är jobbiga. Om man delar med sig av sådant som är svårt förstår andra att de inte är ensamma i sin situation. Att mamma framför allt vågade skriva boken om vad som hände med min mormor var i mina ögon otroligt modigt. Många läsare har hört av sig och berättat att boken har hjälpt dem. Jag hoppas att den här boken som vi har skrivit ihop kan ge andra föräldrar och barn som inte lyckas nå fram till varandra hopp om att det finns en väg tillbaka.

Frida då? Jovisst hade hon som förälder vissa betänkligheter när hennes tonårsdotter kungjorde att hon ville ge allmänheten entrébiljett till dramatiken som utspelats innanför hemmets fyra väggar.

– Vågar vi det här? frågade jag mig. Med tanke på Tildas ungdom vägde jag saken fram och tillbaka. Jag landade i att Tilda faktiskt är vuxen nu och har rätt att bli hörd. Många gånger är det vi föräldrar som berättar våra barns historia. Jag kan förstå att man som förälder vill skydda sitt barn mot offentligheten, men samtidigt tycker jag det är viktigt att de unga själva får förmedla vad de har varit med om.

Vi tar det från början, om det nu går. För att sätta fingret på när Tildas psykiska hälsa började dala är inte det lättaste. Kanske var det redan i 7-årsåldern då en missbildning i ena knät började ge sig till känna. I många år kämpade familjen för att få en diagnos. Under tiden plågades Tilda av svåra smärtor. Smärtor som vissa läkare hävdade var inbillade.

– Att ha gått runt med smärtan så länge och sedan få höra att den bara fanns i mitt huvud var väldigt tufft. Lika tufft var det att höra en annan läkare säga att jag skulle få leva med smärtan för resten av mitt liv eftersom det inte fanns någonting de kunde göra åt den, minns Tilda.

Började må dåligt som 15-åring

Även om den kroniska värken sannolikt var en del av orsaken till den mentala nedförsbacken finns det en annan komponent som Tilda tror var ännu mer avgörande för att hon 15 år gammal började må riktigt dåligt.

– Fram till i nian red jag mycket och var i stallet varenda dag. Det blev lite för ansträngande, vilket ledde till att mina betyg gick ner. Mamma och jag bestämde att jag skulle ta en paus från att ha egen häst. Det var väldigt, väldigt smärtsamt för mig. Hästen och gemenskapen i stallet hade varit det som jag brunnit för. När jag förlorade det sammanhanget försämrades också mitt mående.

Ungefär samtidigt började Frida märka av en förändring hos sin dotter.

– Ända sedan hon var liten hade Tilda velat vara väldigt nära mig fysiskt. Vi hade också kunnat prata om allting. Men plötsligt stängde hon mig ute helt.

I mångas öron kanske detta låter som vanlig tonårsfrigörelse, men Frida betonar att det här var någonting annat. Tildas frekventa raseriutbrott hade en avsevärt högre magnitud än vad som är normalt.

– Jag minns exempelvis ett tillfälle då hela familjen satt vid frukostbordet och diskuterade huruvida det bästa skyddet mot corona var att desinficera eller tvätta händerna med tvål. När grabbarna i familjen var av en annan mening än Tilda blev hon så förorättad att hon började slå sönder en av våra köksstolar. Sedan skrek hon att hon inte orkade leva längre och sprang mot ytterdörren. När min man Lars blockerade dörren flydde hon istället ut genom vår balkong.

Frida Boisen: “Hon behövde inte mina klämkäcka historier”

Tilda själv besvärades också av att hennes känslor ständigt var uppvridna på maxstyrka. Samtidigt kände hon sig dränerad på kraft.

– Att gå upp ur sängen var i vissa perioder övermäktigt. När jag började gymnasiet klarade jag ofta inte av att ta mig till skolan. Jag kände mig bara helt utpumpad. Trots att jag inte ens orkade resa mig ur sängen kom mamma in i mitt rum och sa att jag måste gå till skolan. Då kände jag att hon inte förstod hur dåligt jag mådde.

Frida å sin sida försökte ingjuta mod i sin dotter genom att berätta om sin egen utmanande tonårstid.

– När jag i efterhand läser Tildas skildringar av de här tillfällena förstår jag att det sista hon behövde höra var mina klämkäcka historier om att det går att resa sig ur allt. Jag menade väl, men ändå blev det fel.

Att höra sin dotter uttala att hon inte längre hade någon livslust blev extra skräckfyllt för Frida som bar på traumat av sin mammas självmord.

– Jag började tänka att min pappa kanske trots allt hade haft rätt när han efter mammas död uppmanade mig att inte berätta att min mamma tagit sitt liv med motiveringen att det skulle kunna trigga Tilda att göra samma sak. När Tilda skrek att hon inte orkade leva längre tänkte jag panikslaget: ”Åh nej, vad har jag gjort?”

Tilda hävdar bestämt att öppenheten kring hur mormodern dött enbart varit av godo. Hennes morfar fick inte rätt i sin profetia att det skulle locka Tilda att ta till samma utväg.

– Jag planerade aldrig att ta mitt liv. När jag skrek att jag inte orkade leva längre handlade det snarare om att jag kände mig inburad i mig själv och bara ville komma bort från känslan av att inte ha kontroll över mina impulser, förklarar hon.

Tilda Boisen försökte kasta sig ut genom fönstret

Fridas oro över att Tilda kunde vara självmordsbenägen tilltog när en anonym person skickade henne en länk till en film som låg utlagd på dotterns sociala medier. Filmen visade hur 16-åringen satt i sitt flickrumsfönster och dinglade med benen ut mot gatan som låg åtskilliga meter ner. Tilda menar att den undertext som de vuxna läste in i filmen var en grav övertolkning.

– Jag spelade bara in en Tiktok-film där jag satt och chillade i fönstret. Det var inte mycket mer än så, klargör hon obekymrat.

Hennes mamma var dock allt annat än lugn. När Tilda dagen därpå kom hem efter en utekväll uppenbart berusad kände Frida ett akut behov av att prata allvar med henne. Hon kunde ju inte riskera att dottern på nytt satte sig i fönstret i det tillstånd som hon befann sig i. Försöket till samtal kulminerade i den mest fasansfulla natt familjen någonsin upplevt. Med påtagligt stark olust återger Frida händelseförloppet:

– Så snart jag kom in i Tildas rum attackerade hon mig. Rasande puttade hon ner mig i sängen och slet av mig tröjan. Min man Lars och vår son Arvid hade kommit efter oss in i rummet. Arvid ropade att han skulle ringa 112. Jag hann inte mer än säga att han inte behövde göra det förrän han skrek: ”Mamma, hon hoppar.” Jag vände mig om och såg Tilda störta ut med huvudet först genom det öppna fönstret.

I sista stund innan Tilda försvann ner mot en säker död lyckades pappa Lars grabba tag i hennes ben och dra henne tillbaka upp och in genom fönstret.

– När polisen strax därpå dundrade in stod Lars gråtande i hallen och tittade på sina händer. ”Frida, det var mindre än en sekunds marginal att jag hann få tag på henne”, sa han.

Fick äntligen hjälp från samhället

Tilda lyssnar uppmärksamt på sin mammas redogörelse. Själv har hon bara fragmentariska minnesbilder från natten, påverkad som hon var av såväl alkohol som ett narkotikaklassat läkemedel som hon och kompisarna hade kommit över.

– Det jag framför allt kommer ihåg är hur instängd och trängd jag kände mig när hela familjen kom in i mitt rum. Jag fick panik och tänkte att jag måste därifrån. Just då såg jag fönstret som min enda utväg.

Snart fann sig Tilda liggande på en madrass i ett litet rum med galler för fönstren på akutmottagningen Maria ungdom. Under sina tre dygn som tvångsomhändertagen utan tillgång till mobiltelefon eller annan kontakt med omvärlden brottades hon med många skuldkänslor.

– Först och främst tänkte jag på min lillebror. Jag tyckte att jag hade svikit honom och gett honom ett trauma för livet. Det kändes som att hela familjen var sönder på grund av mig, bekänner hon med gråten i halsen.

Tilda och Frida är överens om att natten för drygt två och ett halvt år sedan då allt gick så fruktansvärt överstyr ändå blev början till en vändpunkt. Efter att i åtta månaders tid desperat ha skrikit efter hjälp från samhället men bara fått en bråkdel av det stöd som de önskade var de plötsligt högprioriterade.

– Som yngre var jag övertygad att jag aldrig skulle behöva ha med socialtjänsten, Maria ungdom eller barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) att göra. Vad är det för misslyckade föräldrar som hamnar där? frågade jag mig högmodigt. Nu kan jag bocka av dem alla tre. När vi blev kallade till socialkontoret för ett möte kände jag bara en stor tacksamhet, konstaterar Frida med ett ödmjukt leende.

Under mötet fick de erbjudande om familjeterapi. På frågan om terapin varit av värde för dem svarar Frida och Tilda unisont ett rungande ”Ja!”.

– Innan vi kom dit var vår relation för infekterad för att vi skulle kunna nå fram till varandra. Att få hjälp av en ­terapeut som fördelade ordet mellan oss gjorde att vi började lyssna mer på varandra. Vi påmindes om hur mycket kärlek det finns i vår familj och att vi alla fyra hade samma mål: Att få tillbaka den närhet som en gång hade funnits mellan oss.

Har startat podden Berätta alltid det här

Av rädsla för att säga något som kunde röra upp konflikter igen gick emellertid Frida och Tilda på äggskal i varandras närvaro. Tillitsbristen som fanns från båda håll skapade fortfarande ett avstånd som behövde överbryggas. I ett försök att minska klyftan mellan dem tog Frida förra hösten med sig Tilda på en mor- och dotterhelg i sin uppväxtstad Göteborg. Väl där uppmuntrade hon Tilda att vädra allt som hon hållit inne med, inklusive Fridas tillkortakommanden som mamma.

– Det var ord och inga visor, men jag insåg att vi inte skulle komma någonstans med artiga halvmesyrer. Tilda fick en chans att säga allt hon ville, och jag fick en chans att säga förlåt för allt som jag borde ha gjort bättre som förälder. Att få ventilera allting som behövde ventileras var superviktigt.

Tilda instämmer.

– Det var befriande att få förklara hur man själv hade känt. Att mamma faktiskt lyssnade på mig kändes skönt och härligt. Det gav oss en möjlighet att återuppbygga det som hade försvunnit mellan oss. Efter resan kunde vi hitta tillbaka till den gamla samhörigheten i familjen.

– Ja, nu sitter vi och gosar i soffan på kvällarna och har det mysigt tillsammans igen, inflikar Frida nöjt.

När Tilda i november fyllde 18 år slussades hon över till vuxenpsykiatrin. På grund av hennes låga ålder har några säkra diagnoser ännu inte kunnat ställas, men det mesta pekar på att hon har vad man benämner som emotionell instabil personlighetsstörning och depressiv episod.

– Efter att i nästan hela mitt liv ha sökt efter svar på vad jag är drabbad av har jag äntligen fått lite större klarhet i den saken. Tack vare det har jag kunnat få mer anpassad terapi, vilket gjort stor skillnad för mig. Måendet går fortfarande upp och ner, men idag mår jag betydligt bättre än vad jag gjorde under den mörka perioden i mitt liv.

Nu känner Tilda den där pirrande tillförsikten inför framtiden som en nybakad student ska göra. Utöver att författardebutera vid 18 års ålder har hon ett annat spännande projekt tillsammans med mamma Frida, nämligen en podcast. Titeln på podden kunde knappast vara mer talande: Berätta alltid det här.