Ungdomskärlekarna återfann varandra som vuxna: “Då fanns det inga frågetecken”

Åsa och Björn Larsson kallar sig Tomatmamman och Tomatpappan. Var dessa tomatföräldrar bor är svårt att ta miste på. Deras villaträdgård på Fågelsudd vid Kalmarsund sticker ut.

Här är det tomater i stort sett överallt på den 800 kvadratmeter stora tomten. Ja, till och med i den gamla swimmingpoolen växer det tomater! Det är, som de skämtsamt säger, en hobby som har flippat ut och nördat till sig. Och det var faktiskt i poolen som allting började.

– Vi tänkte: Vad ska vi med pool till? Det är 60 meter till havet. Under huven på poolen var det perfekta förhållanden för små plantor att växa, berättar Björn och Åsa fortsätter:

– Vi prövade aubergine, paprika, chili och squash men fastnade för tomater i och med att det finns otroligt många sorter, säger Åsa.

I takt med att odlingen växte kastade sig paret över råd och tips i olika forum på nätet. När de själva fick en fin bild på en tomat som heter Alice’s Dream och lade ut den i Tomatgruppen på Facebook, var det många som efterfrågade fröer.

– Alla ville odla den. Vi fick frågan om vi hade fröer. Nej, svarade vi men då får vi lära oss att ta fröer. Sedan var det igång, säger Åsa.

De började byta fröer med andra odlare. Det var runt 2016 och paret började också sälja fröer. Idag har de en hemsida där de säljer sina fröer och ett Instagramkonto där de ger tips om tomatodling. På ett år odlar de ett ton tomater. De har runt 500 sorter.

Provsmakar allt

Poolen fungerar som växthus, fast de flesta tomatplantorna trivs i det fria. Trädgården ligger i växtzon 1 och har många soltimmar. Denna dag är en del buskar fulla med solmogna frukter redo att ätas, medan andra håller på att mogna.

Åsa och Björn har mycket att berätta om hur de olika tomaterna smakar, medan de visar runt i trädgården. Här bor de med sju katter och tre hundar.

Paret ger bort tomater till barn och vänner och är givetvis självförsörjande. De plockar direkt från buske och använder i matlagning. En tomat är inte den andra lik i smaken och därför blir det aldrig tjatigt.

– Jag provsmakar allt och skriver ner vad jag tycker och efter en stund kurrar det i magen. Då går jag in och gör mig en smörgås med tomater på. Jag plockar ut dem som jag tycker är extra goda och lägger dem på min smörgås, säger Björn.

De har att göra året runt, med att odla och hitta nya sorter. Björn har hand om jord, bevattning, hemsida och fröer. Åsa planerar, söker information och planterar om.

– Jag omskolar säkert fyra gånger, för jag vill få plantorna kompakta i stället för höga.

Odlingen blev också ett sätt att få vara tillsammans mer och kunna vara hemma mer med sina djur.

– Vi tycker om att hänga med varandra och redan när vi flyttade hit sa vi: Tänk om vi kunde hitta någonting att jobba med hemma. Vi hade massor med vilda tankar. Plötsligt kom vi på att vi har tomatodlingen. Vi fick bygga upp det under några år för att se om det funkade och fundera på om vi vågar, berättar Björn.

Åsa är tjänstledig från jobbet som undersköterska för att satsa på odling och fröförsäljning. Björn, som är webbdesigner, jobbar redan hemifrån och hjälper henne. Det är ett friare sätt att leva, även om det kräver sitt arbete.

– Vi skapar tid till att vara tillsammans och vara med våra djur. Är det fint väder ger vi oss ut med kajakerna eller motorcyklarna och jobbar före eller efter. Vi kan bestämma vad vi vill göra. Tomaterna går ingenstans men det är det att man vill smaka dem vid rätt mognadsstadium, säger Åsa.

Möttes redan 1973

De berättar om en god och generös stämning i olika grupper på nätet, där odlare delar med sig av tips och erfarenheter.

– Jag har en bästa odlarvän, Katti, som bor i Lund. Vi har träffats en gång men vi hade nog skrivit till varandra i ett par år innan vi sågs, säger Åsa.

“Life is good on Fågelsudd” berättar en träskylt på husgaveln. Här lever de sitt drömliv och vill ta vara på tiden tillsammans. Speciellt med tanke på att de varit ifrån varandra i många år. Deras historia går tillbaka ända till tonåren. Medan Björn häller upp kaffe, berättar Åsa att de möttes 1973. Då bodde båda i Dalby utanför Lund. Åsa var nyinflyttad när hon skulle börja i sjunde klass. Björn var grannpojken som gick i parallellklassen. Han var snäll och gullig, berättar Åsa och vänder sig till Björn.

– Du tyckte inte att jag var konstig som pratade småländska, för din mormor och morfar bodde i Kalmar. Du tog hand om mig lite och vi blev ett par i åttan. Men min mamma trivdes aldrig i Skåne och vi flyttade därifrån.

De tappade kontakten och åren gick. De visste inget om varandras liv. Båda skaffade familjer och skilde sig. Sedan fick de kontakt igen på Facebook. Björn lade ut en bild på en frostig ek. Åsa tyckte den var fin och frågade om hon kunde få originalet för att ­förstora och rama in. “Jo”, svarade Björn, det gick bra. “På ett villkor. Att jag får komma till dig och titta på bilden när den hänger på väggen.”

– Och det gjorde jag, säger Björn.

Blev ett par igen

Deras möte ledde till att de återigen blev ett par. Året var 2011 och året därefter flyttade Björn från Skåne till Åsa i Småland. De förlovade sig, gifte sig och flyttade 2012 till huset som de nu bor i. Det gick snabbt men båda kände att det var rätt och visste vad de ville. Björn minns hur det var:

– Innan jag kom och hälsade på första gången hade vi pratat mycket i telefonen. När vi träffades fanns det inga frågetecken utan det var bara – nu kör vi!

Åsa håller med och tror att det är lättare att veta vad man vill när man träffas senare i livet.

– Har man hunnit bli 50 år känner man ganska fort, framför allt vad man inte gillar, och om man delar grundvärderingar, säger hon.

De har flera gemensamma intressen och även om de trivs ihop är det viktigt att göra saker var för sig. Vill en av dem åka iväg en helg, stannar den andra hemma och tar hand om djur och odling.

De har ingen tv och värdesätter djur, natur, träffa barn och barnbarn, få vara tillsammans och att vara friska.

– Vi har den otroliga förmånen att få bo fantastiskt fint och vi drömmer inte om dyra resor. Björn har rest mycket som ung och jag är en hemma­lus, säger Åsa.

Tänk att de var ovetande om varandras liv och var utan kontakt i många år, men nu får vara ihop igen. De tröttnar vare sig på varandra eller att arbeta med tomater.

– Tomaterna gör att man kan hänga med sin bästa kompis, och någon man älskar, när vi gör det här tillsammans, ­säger Åsa.