Maries pappa dog i hennes armar: ”Det är hans förtjänst att jag blev författare”

Med knäna djupt nedsjunkna i den nyfallna snön på vägen kämpade Marie H Lundh med att rädda livet på sin pappa. Han och Maries mamma hade precis lämnat matkassar hos henne inför julfirandet. På väg hemåt i bilen slutade pappans hjärta att slå.

Marie, som var i färd med att skotta gården, såg hur bilen plötsligt stannade på tvären längs den smala skogsbilvägen. Hon hörde sin mammas skrik, ett skrämmande ljud hon aldrig hört förut, och rusade till bilen.

– Pappa dog bokstavligen i mina armar. Mamma hade larmoperatören i luren när jag kämpade för att få i gång hans hjärta. Jag tryckte mina handflator mot pappas bröstkorg så hårt att jag kände hur revbenen gick sönder. Men det hjälpte inte.

Det var den 21 december 2010 och Marie har aldrig glömt ljuden, känslan och vanmakten.

Det här var något hon ångestfyllt väntat på i många år. När skulle något hemskt hända? Hur länge till skulle hjärtat orka?

Sökte inte vård trots två hjärtinfarkter

Maries pappa Jörgen var bara 50 år när hjärtat protesterade första gången. Tolv år senare tog krafterna slut. Jörgen Hedberg blev 62 år.

Han var en arbetsam, plikttrogen och lojal person som arbetade som snickare. Jobbade han inte borta så jobbade han hemma. Nästan varje ledig stund ställde Jörgen dessutom upp och byggde carportar och uteplatser till släkt och vänner.

– Under min uppväxt såg jag knappt till pappa. Det var oftast bara jag och mamma som var hemma. Det kändes som att han aldrig hade tid med mig och när vi väl umgicks blev vi ofta osams. Allt skulle vara på pappas vis, annars blev han sur. Han var trött, utarbetad och lättirriterad.

Jörgen slet hårt för att familjen skulle ha det bra och han slet så hårt att han till slut blev sjuk. I flera månader vägrade Jörgen att åka till sjukhuset, trots kraftiga varningssignaler med bröstsmärta och kallsvett.

Till slut gick det inte längre. Det visade sig att Jörgen bitit ihop genom två hjärtinfarkter. Nu var 25 procent av hjärtmuskeln död och han hade vatten i lungorna.

– Pappa lades in för utredning och ringde till mamma från sjukhuset och skrek av förtvivlan. Doktorn ville sätta upp honom på en lista för hjärtbyte.

Blev som en helt ny person

Jörgen var en envis man och bestämde sig för att ta tag i hälsan och bygga upp hjärtat och styrkan på egen hand. Något hjärtbyte skulle inte komma på fråga.

– Han började cykla några minuter åt gången. Det var en kamp. Han grät och tvingades utmattad krypa från motionscykeln men han gav sig inte, säger Marie.

Sakta men säkert blev han starkare. Han lät livet sakta in och bäst av allt: Jörgen blev som en helt ny person. Han började prata och öppna sig för sin dotter och deras relation djupnade.

– Jag minns när vi satt och såg tv-programmet Det okända och pappa plötsligt sa att han stirrat liemannen i ögonen. Där och då började en ny sorts samtal som pågick fram till hans död. Pappa blev min bästa kompis.

Pappa Jörgen började jobba igen men gick ner till deltid och på eftermiddagarna tog han timslånga promenader med Maries border collie Kira. Ofta gick far och dotter tillsammans. Under tolv år tog de igen alla förlorade år och Marie gladdes över att lära känna sin pappa på djupet.

– Vi åkte på två roliga whiskyresor till Skottland och skapade många fina minnen som jag är tacksam för, säger Marie och visar en bild på henne och pappa utanför ett whiskydestilleri.

Marie H Lundh kraschade efter flera trauman

Efter pappas död begravde sig Marie i jobbet. Hon bodde ju i huset som pappa och hon byggt tillsammans och från sin gård såg hon hela tiden platsen där hon kämpat för att rädda sin pappas liv. I flera dagar fanns till och med hennes knäavtryck kvar i snön. Det var ångestfyllt att vara hemma.

Marie fick en chefstjänst på lokaltidningen och dövade känslorna i journalistjobbet. Utan att tänka på det gick hon precis samma väg som sin far. Hon jobbade tills hon stupade.

– Det kulminerade när en av mina kvinnliga kollegor mördades av sin ex-man och hennes små barn blev moderlösa. Jag skulle hantera chocken, sorgen och ta beslut kring nyhetspubliceringarna. Det var droppen som fick bägaren att rinna över och allt kom i kapp mig. Jag kraschade totalt och blev sängliggande i månader. Jag bara sov, sov och sov.

Marie kände starkt att hon omöjligt kunde gå tillbaka till journalistyrket och mitt emellan två långa sjukskrivningar läste hon in kurser i lönehantering och arbetsrätt. Det var en väg som ledde henne till ett arbete på Hovrättens personalavdelning.

Ungefär i samma veva mötte hon kärleken i 47-årige Peter Lundh, en man som hon hade mycket gemensamt med. Marie och Peter säger att det måste ha varit Maries pappa och Peters mamma som pratat ihop sig i himlen.

– Peter har varit med om ett liknande trauma med sin mamma. Hon rycktes också bort alltför tidigt och oväntat i plötslig sjukdom. Det kändes verkligen som att det var meningen att det skulle bli vi.

Författare till Nordmyr-trilogin

Jobbet på Hovrätten för övre Norrland var en nytändning för Marie och det var här fröet till boktrilogin om Sarah föddes. I böckerna, som utspelar sig på en tingsrätt i den fiktiva orten Nordmyr i Norrbotten, finns ingredienser från mycket av det hon själv upplevt genom åren.

– Huvudkaraktär är juristen Sarah som går domarutbildningen. Hon är själv en person som i barndomen sett sin mamma mördas, säger Marie.

Hon berättar att böckerna inte riktigt passar in varken i feelgood- eller deckargenren. Berättelserna är både mörka och roliga.

Peter är Maries största supporter. Han gillar böckerna och läser gärna hennes manus.

– Han ger mig ofta konstruktiv kritik som: ”Man kan inte bygga snögubbar när det är sju minusgrader.” Eller: ”Det är inte säsong för persikor”, säger Marie.

Det tog bara åtta dagar från inskickat manus tills kontraktet var påskrivet. Nu har Marie sagt upp sig från jobbet i Hovrätten för att vara författare på heltid. Våren 2022 släpptes den första delen i Nordmyrserien. Den blev Årets sommarföljetong via TT Nyhetsbyrån och publicerades i närmare 70 morgontidningar.

– Den tredje boken i trilogin kom ut i mars. Sarahs mål tillägnar jag min pappa. Indirekt är det hans förtjänst att jag skrev just de här berättelserna, säger Marie.

– Startskottet gick när jag stod där på knä och gjorde hjärt-lungräddning.