Efter 25 år upptäckte vi att vi är syskon!

De blev bästisar i tonåren och det fanns en stark kärlek mellan dem som inte gick att förklara. De tyckte dessutom att de var lika till utseendet och skojade om att de kanske till och med var syskon.
Och det visade sig vara så.

Lotta och Pernilla har efter sina respektive skilsmässor båda valt att ta sin pappas efternamn som är Foo. Det kändes naturligt när de fick veta att de faktiskt är systrar.

– Det är som en Hollywoodfilm, en helt fantastisk historia, säger systrarna och bästisarna som numera är återförenade i födelsestaden Örebro.

Rejält överraskad blev också deras pappa Ronny Foo när han vid 72 års ålder fick veta att han hade en okänd dotter.

– Nu umgås vi tillsammans och det känns bara så härligt att vi har blivit en ännu större familj, säger systrarna som för ett tag sedan startade poddcasten Foofajters där de i olika avsnitt berättar sin fantastiska historia.

Lotta och Pernilla växte båda upp i Örebro med ensamstående mammor. Men det fanns en väsentlig skillnad. Pernilla hade en pappa – det hade inte Lotta.

Drömde om en prins
– Min mammas enda förklaring var att det inte fanns någon pappa. Min längtan efter en pappa var väldigt stark och som liten drömde jag att han var en prins. Det var jobbigt att aldrig ha en pappa som kom till skolavslutningen eller julfesten med klassen. Jag kände mig annorlunda och utanför. I ungdomsåren hamnade jag dessutom i en identitetskris, säger Lotta.

En bit från henne växte Pernilla upp med två föräldrar i sju år, fram till de separerade. Sedan bodde hon hos mamma och träffade pappa varannan helg.

– Tyvärr blev min relation till pappa sämre när jag kom upp i tonåren, säger Pernilla.

På gymnasiet gick Lotta och Pernilla i parallellklasser och det klickade direkt när de träffades första gången.

– Vi kände gemenskap, samhörighet, förståelse och förälskelse för varandra. Vi umgicks hela tiden och jag bodde hemma hos Pernilla emellanåt när min mamma flyttat till Hallsberg, berättar Lotta.

Hon berättade för Pernilla om saknaden efter den okända pappan. De började skoja och spekulera i att de kanske var systrar.

– Vi var båda mörkhåriga och hade bruna ögon. Dessutom hade jag på omvägar fått veta att mamma som ung hade hängt med ett gäng nyanlända från Malaysia, Pernillas pappa hade varit en av dem. Men
sedan släppte vi den tanken, säger Lotta.

Efter att ha umgåtts intensivt bröts kontakten när Lotta efter gymnasiet flyttade till Stockholm, medan Pernilla stannade kvar i Örebro. Båda gifte sig och bildade familj.

Efter 25 år i Stockholm tröttnade Lotta på storstadslivet och flyttade tillbaka till Örebro med sin familj. Av en slump träffades hon Pernilla på ett träningspass med Friskis & Svettis.

– Det var precis som om tiden stått stilla. Vi kände samma starka kärlek till varandra och började umgås igen.

Frågan om Lottas okända pappa kom åter upp.

 

Gjorde DNA-test
Pernilla hade på omvägar fått veta att Lottas mamma en gång i tiden haft en kort affär med hennes pappa och tanken att de faktiskt kunde vara syskon kändes kittlande.

Nu hade det också blivit möjligt att via internet beställa DNA-tester för att få veta sitt ursprung. Det var Pernilla som föreslog att de skulle göra ett syskon-DNA. Lotta var först tveksam, men nyfikenheten tog överhand.

– Jag ringde Pernilla och sa: Vi kör!

Då blev Pernilla tveksam.

– Jag visste inte om det var rätt att gå bakom ryggen på min pappa. Samtidigt ville jag inte säga något om det visade sig att vi inte var syskon och det var det bästa beslutet ansåg jag.

De följande veckorna blev en spänd väntan.
– Det var hopp, förväntningar, önskan, oro, ja hela min kropp bara kröp av känslor, säger Lotta.
Pernilla kände att hon känslomässigt nyktrade till.

– Det gick från eufori till insikten att jag varit självcentrerad. Det här handlade inte bara om oss, det handlade om så många andras liv som skulle påverkas om svaret var det vi trodde.

Lotta minns så väl morgonen den 16 mars 2015 då svaret på DNA-testet låg i hennes mejlkorg. Det var med spänning och visst obehag hon öppnade för att läsa svaret – som inte lämnade utrymme för så många frågetecken. Till 99,8 procent hade hon och Pernilla samma biologiska pappa!

Ett hav av känslor stormade in i Lottas kropp.
– Det var som blodet frös till is, jag var inte kontaktbar just då. Det blev en djupare insikt i vad det faktiskt innebar där jag både var tacksam över att ha fått veta, men samtidigt fanns där en ledsamhet över att jag inte fått veta det tidigare. Men mest var det förstås glädje, att hitta min pappa hade varit mitt livs högsta önskan. Och nu hade det hänt!

Några minuter senare ringde hon Pernilla och skrek rakt ut:
– Du är min syrra!

– Jag blev först superglad, säger Pernilla.

– Men helt plötsligt kom också tankar av avundsjuka. Nu skulle jag dela min pappa med ett syskon till, ville jag verkligen det?

Sedan kom frågan hur Lotta skulle gå vidare med informationen.

– Ända sedan jag var liten flicka hade jag dagdrömt om hur mitt första möte med min pappa skulle vara. I mitt huvud hade scenen spelats upp miljontals gånger, nu var det på allvar.

 

Skrev ett långt brev
Lotta bestämde sig för att hon skulle skriva ett brev, handskrivet. Hon köpte en fin penna, fint brevpapper, kuvert och frimärke.

Det blev ett fyra sidor långt brev.

– Jag skrev direkt från hjärtat medan tårarna strömmade ut. Jag lade alla min känslor i brevet och hoppades att han skulle vilja träffa mig. Det var för mig ingen självklarhet att han skulle jubla över att det kom en okänd 46-årig dotter in i hans liv.

Brevet blev liggande på köksbänken i flera dagar, hon tvekade kring om hon vågade posta det. Till slut tog hon mod till sig.

– Promenaden till brevlådan kändes oerhört lång, säger hon.

Pernilla gick omkring med en klump i magen den dagen när hon visste att hennes pappa skulle få brevet från Lotta.

Vid middagstid ringde telefonen och hon såg sin pappas nummer.

– Nej, jag törs inte svara var min första reaktion. Men jag ville samtidigt veta och jag svarade med nervös röst. Det roliga var att han började prata rent allmänt och frågade hur vi mådde och så vidare. Det var först mot slutet av samtalet han sa att han fått ett brev från en Charlotta som skrev att hon var hans dotter och att jag hade kontakt med henne. Är du arg? frågade jag honom.

“Om jag får reda på att jag har en dotter till, då är jag inte arg utan bara glad”, svarade hennes pappa Ronny, idag 77 år.

Stenen föll från Pernillas hjärta. Men …

– Då dök plötsligt de avundsjuka tankarna upp igen. Jag hade ju inte haft någon vidare bra relation med min pappa genom åren. Skulle han kanske tycka bättre om Lotta än om mig?

En stund senare såg Lotta ett okänt nummer på sin mobil och hade sina aningar när hon svarade.
“Hej, jag heter Ronny Foo och har fått ett brev från dig”, inledde hennes pappa och berättade att han aldrig känt till hennes existens.

Sedan sa han att han gärna ville träffa henne. Tårarna forsade ur Lotta.

– Det kändes som att jag gick sönder, 46 års väntan var över. Allt kändes som i ett töcken och jag skrattade åt det faktum att jag faktiskt är halvasiat.

De skulle träffas på långfredagen någon vecka senare och Lotta beskriver det som en evighetslång väntan innan Pernilla hämtade henne och det var dags att åka hem till deras pappa.

– När jag närmade mig dörren till huset hade jag en utomkroppslig känsla, som att jag såg mig själv uppifrån. Det var så mycket starka känslor att jag är förvånad över att jag inte dog på fläcken när min pappa plötsligt stod framför mig. Det kändes i hela kroppen, i varenda cell att vi hörde ihop.
– Ja, samhörigheten var tydlig när ni såg på varandra, tillägger Pernilla.

Ronny hade lagat mat till sina döttrar och det blev en fyra timmar lång samvaro som präglades av mycket känslor.

– Även om det var mycket glädje var det för mig också ett möte med en otrolig sorg där jag kände att min och pappas relation hade varit ansträngd så länge. Det är någonting som jag jobbat hårt med att bearbeta genom åren, säger Pernilla.

Har sett nya sidor
Den dagen förändrade livet för många. En pappa fick en dotter till, Lotta fick en pappa och hennes tre barn fick en morfar.

– Jag har alltid drömt om att vara en stor familj och jag älskar när vi nu träffas hemma hos min pappa allihop. Det är så där högljutt och bullrigt som jag alltid önskat att släktkalas ska vara, säger Lotta.

Tillsammans med Pernilla var hon 2017 i Malaysia med deras gemensamma far, för att få mer vetskap om sina rötter.

Banden mellan Lotta och Pernilla har blivit starkare och de ser varandra som sin själsfrände. Och Pernilla känner ingen som helst avundsjuka över att behöva dela sin pappa med Lotta.

– Det fina är att min och pappas relation har blivit mycket bättre sedan han fick veta att Lotta är hans dotter. Jag har upptäckt sidor av min pappa som jag aldrig sett tidigare, säger Pernilla.

Och kärleken mellan de båda kompisarna har bara blivit starkare sedan de fick vet att de också är systrar.