Ursula Öhman:
Jag var en ung tjej med livet framför mig och jag hade åkt till Paris för att arbeta som au pair – en oerfaren 19 åring ute i den stora farliga världen.
De unga tjejer man såg på stan på den tiden var inte franska flickor. De fick inte gå ut ensamma, men
en Stockholmsflicka som jag var inte rädd av sig. Närå, inte jag inte. Man blev ju ganska uppmärksammad som ung tjej och killarna flörtade självklart med oss utländska tjejer.
En kväll när jag gick från metron hem till Rue de Vaugirard misstänkte jag att en kille följde efter mig, så jag gick över till andra sidan gatan. Han följde mycket riktigt efter mig.
Jag ökade på stegen och hoppades att det skulle gå flera människor på samma trottoar, men nej! Det var bara att öka hastigheten ytterligare. Flås, flås!
Men se! Där borta kom det en polis! Polisen insåg genast hur det låg till, lyfte på sin mössa och frågade vart jag var på väg.
– Jag är på väg hem, sa jag och berättade var jag bodde.
– Jag följer er, mademoiselle, sa han.
Och så vi gick tillsammans de få kvarter som var kvar till nummer 25.
– Merci beaucoup, tackade jag på min då knaggliga franska.
Då lyfte den stilige unge polisen åter på sin mössa och svarade:
– Naturligtvis. Men vad gör mademoiselle imorgon kväll?
Ursula Öhman
Svar från PP: Jo jo, det har sina sidor att vara ung tjej i en främmande storstad. Men en härlig historia blev det! Den blir veckans brev och belönas med fem Trisslotter!
Välkommen med brev till Per Penna. Du får skriva om vad du vill och du får gärna skicka med bilder. Per Penna läser alla brev. De som får plats i tidningen honoreras.
Mejla till: per.penna@egmont.se
