En del människor verkar ha en speciell fallenhet för svampplockning. Min svärfar var en sådan människa. Han var en ganska korpulent liten man. Motion var inget för honom, men när det gällde svamp levde han upp och förvandlades till rena ynglingen. Han liksom studsade fram över tuvor och stenblock och vi andra fick verk-ligen anstränga oss för att hänga med i hans tempo.
Han hade också näsa för att hitta svamparna. Plötsligt stannade han upp mitt bland granarna och där, mycket riktigt, lyste det av svampar. Riskor, tickor, kremlor, han hittade dem alla. Och han visste precis vilka som var ätliga och goda. Han hade nämligen sin egen metod för att avgöra detta – han luktade på svampen och lät höra en belåten suck för varje svamp som luktade gott och som därmed, enligt honom, var både ätligt och god.
Vad jag kunnat läsa mig till i svampböcker är detta ingen tillförlitlig metod för att avgöra om en svamp är ätlig eller giftig. Också de lömskaste svampar kan lukta gott.
Men svärfar var orubblig. Han fyllde sin svampkorg på nolltid och när allt skulle tillagas framåt kvällen var han en mästare i köket. Han tillredde svampmackor och svampsoppor som ingen annan. Sedan blev han lika förvånad och besviken varje gång över att vi andra inte ville smaka. Vi vågade helt enkelt inte och vi var lika förvånade efter varje svampsäsong att svärfar överlevt.
Helst ensam i skogen
Medan han njöt av sina svamprätter stekte vi andra kantareller, karljohanssvampar, smörsoppar, blodriskor och andra säkra kort som vi själva plockat och som vi tordes njuta av. Svärfar log överseende. Nu finns han inte längre bland oss, men det var vanlig ålderdom som ändade hans liv, inte svamparna.
En annan människa jag känt som var fena på svampar var en kvinna i Östergötland. Hon kunde se på långt håll var svamparna växte. Hon hade sina favoritsvampar och det var dem hon letade upp på nolltid. Det luriga med henne var att hon alltid gick ut ensam i skogen. Om det var för att inte avslöja sina svampställen eller om det var för att hon trivdes bäst ensam blev jag aldrig klok på.
Hur som helst återvände hon alltid, eller oftast, till stugan med korgen full av läckerheter. Till skillnad från svärfar hade vi alla stort förtroende för henne. Hon kunde sina svampar, inget gissande eller doftande här inte, och vi vågade alla äta och njuta av hennes goda svampsoppa.
Svampställen är bland det hemligaste som finns och den som känner till ett bra kantarellställe avslöjar det aldrig. Det går inte att ändra på den saken med vare sig vädjanden eller mutor. Inte heller går det att smyga efter en sådan peson för att se vart han eller hon tar vägen. Svampkännaren märker det genast och går då naturligtvis någon annanstans.
Vårt hemliga ställe
Min fru och jag hade en väldig tur en gång. Vi åkte genom skogarna i Småland och behövde göra en liten paus. Det blev att vi stannade där det gick en liten, liten skogsväg. Det var säkert ingen som hade kört på den vägen på många, många år. Mittsträngen var helt övervuxen med mossa och hjulspåren var knappt skönjbara.
Det var så vackert att vi inte kunde låta bli att promenera en bit in i skogen längs vägen. Doften av mossa och det lätta suset uppe i grantopparna var helt ljuvligt för oss storstadsmänniskor.
Plötsligt ropade min fru till. Hon hade hittat några kantareller i kanten av vägen. Vilken tur! Kunde det finnas fler? undrade vi. Och när vi lyfte blicken och spanade framåt vägen såg vi till vår stora lycka att det lyste fullständigt gult av kantareller längre fram. Vi fick hämta en stor papperskasse i bilen för att få med oss allt. De kvällsmackorna glömmer vi aldrig.
Sedan dess har vi besökt detta svampställe många gånger och vi har sällan gått lottlösa därifrån. Det ligger en bit efter ett större samhälle, nära en liten sjö och sedan in till vänster. Platsen heter … Nej, vänta nu, det berättar jag inte. Det är ju vårt hemliga kantarellställe!
