Husköpet hjälpte Katarina tillbaka från utbrändheten

När Katarina klev in över tröskeln kände hon hur huset omfamnade henne med kärlek. Och här i den lilla gula tegelvillan har utbrända Katarina börjat läka.

En helt vanlig 50-talsvilla i gult tegel, byggt under egnahemseran. Inget hus som sticker ut, utan det försvinner snarare anonymt i ­bostadsområdet Strömsbro utanför Gävle.

Men för husets ägare, Katarina Kallings, är det ett mycket speciellt hus.

Katarina Kallings

Ålder: 57 år.
Familj: Ensamstående, två bonusdöttrar, fem bonusbarnbarn och två bonusbarnbarnsbarn.
Bor: I en 50-talsvilla i Strömsbro utanför Gävle.
Intressen: Mitt hus, släktforskning och inte minst mina hundar Buze och Zvante.

Det hjälpte henne tillbaka från utmattningsdepressionen.

– Jag brukar säga att huset är min läkningsprocess, säger Katarina när vi går en runda runt huset och hon visar de nymålade och nykittade källarfönstren, ett av de första projekten som hon tog tag i efter husköpet.

– En del frågar mig hur jag, som gått in i väggen, kunde komma på idén att köpa ett hus som var i behov av renovering. Men jag älskar att göra saker och få utlopp för min kreativitet, för då mår jag som bäst, säger Katarina som gjort sig känd för sitt djupa engagemang kring fängelsemuseets uppbyggnad i Gävle.

Husköpet hjälpte Katarina tillbaka från utbrändheten
Köket har Katarina börjat renovera.

Fick ett kulturpris

I början av 2000-talet kom hon från studier i Uppsala till Länsmuseet Gävleborg och på den vägen kom hon i kontakt med fängelsemuseet i Gävle, som har byggts upp av en pensionerad kriminalvårdare.

Katarina blev fascinerad av fångvårdens historik och bildade tillsammans med några andra en ideell förening för att kunna ta över driften och utveckla museet.

Kriminalvården stöttade med bidrag. Hon gick fullt upp i sitt arbete, vilket avspeglade sig i att besöksantalet sköt i höjden. 2010 belönades hon med Gävle kommuns kulturpris.

– Det kändes naturligtvis hedrande, säger hon.

2016 kom kallduschen när den nye generaldirektören för Kriminalvården ansåg att museets verksamhet inte var förenlig med kärnverksamheten. Med kort varsel drogs bidraget in.

– Jag köptes ut för en årslön samtidigt som jag fick börja tänka i termer av nedläggning eftersom våra besöksintäkter inte skulle täcka driftskostnaderna. Det var naturligtvis oerhört känslosamt för mig, säger hon.

Nu blev det ingen nedläggning. Både justitiedepartementet och kulturdepartementet såg nämligen vikten av ett bevarande och riktade därför ett direkt statsbidrag till fängelsemuseet. Katarina återanställdes.

Men allt det hårda arbetet genom åren, tillsammans med att hon på det privata planet genomgått en skilsmässa och under traumatiska omständigheter förlorat sin mor, hade ackumulerats inom henne.

Samtidigt hade hennes arbetsuppgifter blivit mer administrativa, med ansvar för personal och ekonomi.
Arbetsuppgifter som hon inte kände sig bekväm med eftersom hon kom allt längre ifrån sitt djupa intresse för forskning inom Kriminalvårdens kulturarv.

– Utöver jobbet tog jag på mig flera andra ideella uppdrag. Jag tyckte att jag mådde bra av det, säger Katarina.

Husköpet hjälpte Katarina tillbaka från utbrändheten
Alla trädetaljer har teakbetsats för en tidsenlig känsla.

Hamnade i konflikt

Men egentligen gjorde hon inte det. Personlighetsförändringen kom smygande. Hon blev hyperstressad, såg faror som inte fanns och hamnade i konflikt med människor på ett sätt som hon inte gjort tidigare.

När hon träffade en läkare och berättade om sina symtom var diagnosen glasklar – utmattningsdepression.

Hon blev sjukskriven och fick sedan stegvis återvända till sitt arbete. Hon överlät chefsrollen till sin mångåriga medarbetare Desirée Kjellberg.

– Det kändes som en befrielse och som att jag äntligen kunde klippa navelsträngen med museet. Samtidigt en fundering – vad är jag utan fängelsemuseet?

Mitt uppe i de funderingarna fick hon en glad injektion när hon tilldelades Region Gävleborgs kulturpris för sitt arbete med museet.

Samtidigt rörde sig en del andra tankar i hennes huvud. Några år tidigare hade hon skaffat två borderterrierhundar, Buze och Zvante. Eftersom hon bodde i lägenhet ville hon inte att de skulle vara hemma om dagarna och störa grannarna. Så de fick vara i hennes husbil, som hon hade stående intill jobbet.

– Jag började fundera på att skaffa hus där hundarna kunde vara på dagarna.

När hon hittade enplansvillan med källare i Strömsbro kändes huset av någon anledning speciellt för henne – och priset var rimligt för en ensamstående kulturarbetare. Hon åkte dit på visning.

– Jag fick direkt känslan av att det är här jag vill bo. Huset välkomnade mig med så mycket kärlek att det är svårt att förklara.

Husköpet hjälpte Katarina tillbaka från utbrändheten
50-talsstilen präglar Katarinas hus.

Köparna ångrade sig

Men vid budgivningen såg drömmen ut att gå i kras.

Priset rusade iväg och Katarina måste hoppa av.

– Men jag sa till mäklaren att om köparna ångrar sig, då är jag intresserad. Han sa att den chansen var nästan obefintlig och att de skulle skriva kontrakt några dagar senare. Samma dag ringde mäklaren mig och sa att de hoppat av. Om jag gick upp till deras bud var huset mitt. Vilket glädjebesked!

Väl på plats i huset var det som att det omfamnade henne med kärlek.

Sedan dess har den kärleken blivit starkare och gjort att Katarina fått tillbaka livsglädjen.

Planerna är många och hon trivs med att fundera och klura kring hur hon ska förstärka husets charm.

– Det är ju ett 50-talshus och mitt nästa projekt är att göra det tidsenligt invändigt. Jag tänker mig ett rutigt golv och har redan bytt knopparna på köksluckorna till snabelhandtag och teakbetsat alla detaljer. Det kan bli hur mysigt som helst.

Hittills har hon fokuserat på att åtgärda det yttre och har bland annat byggt en ny altan i röd sandsten.

– Det känner jag mig mäkta stolt över, säger Katarina. Huset har blivit mitt nya projekt och beviset för att museet inte är hela mitt liv.

Hon har med andra ord hittat hem.

Scroll to Top