Tareq Taylor: Jag märkte inte att nacken var bruten

Han föll från sex meters höjd och landade på huvudet i grunt vatten. Tareq Taylor bröt en nackkota och kunde ha blivit förlamad den dagen. Men han förstod först inte hur illa skadad han var.

Medan många svenskar under första veckan i juli latade sig på stränder och gräsmattor stod Tareq Taylor i köket på Lejondals slott i Bro utanför Stockholm och svettades över grytorna. Först runt årsskiftet får tv-publiken se resultatet av hans vedermödor då den 15:e säsongen av Stjärnorna på ­slottet sänds.

Tareq Taylor

Ålder: 51 år.
Familj: Hustrun Stina, 50, och dottern Ellen, 16.
Bor: I Lomma, en dryg mil norr om Malmö.
Gör: Kock, krögare och ­programledare.
Aktuell: Med kokboken Det goda livet – maten som gör skillnad för din hälsa, gjord i samarbete med dietisten Sara Ask (Bonnier Fakta).

Det är tredje året i rad som Tareq fått hedersuppdraget att sätta ihop delikata luncher och middagar utifrån huvudpersonernas önskemål. Vilka rätter det bjuds på i de kommande programmen får förstås inte avslöjas i förväg, men när Tareq tänker tillbaka på de två tidigare säsongerna kan han konstatera att han fått några rejäla utmaningar att bita i.

– Jag är bekväm med att laga det mesta, men däremot har en del ingredienser varit jättesvåra att hitta. Ett av de tuffaste proven satte Lena ­Söderblom mig på 2018. Till sin dag hade hon renstek med inlagda tranbär som middagsönskemål. Det året spelades programmet in på Teleborgs slott utanför Växjö. Att få tag på renkött i södra Sverige mitt i sommaren var inte det lättaste, men tack och lov hade jag lite kontakter uppe i Lappland som kunde hjälpa mig. Tranbär var det däremot näst intill omöjligt att få fram. ­Efter mycket letande hittade jag till slut en allé i Växjö där tranbären var precis lagom mogna. Dagen före Lenas middag åkte jag dit och tjuvplockade dem, avslöjar Tareq med ett skratt.

Tareq Taylor: Jag märkte inte att nacken var bruten
Tareq i Trädgårdstider med programledaren Pernilla Månsson-Colt, inredaren Malin Persson och trädgårdsmästaren John Taylor.
Foto: SVT

En del av gänget

När Tareq summerar sina upplevelser från inspelningarna är det dock inte maten som hamnar i förgrunden utan mötena med programmets folkkära stjärnor.

– Vissa av dem har jag hållit kontakten med efteråt, exempelvis Sven Melander som jag träffat ett par gånger. Gruppen från 2018 är överhuvudtaget lite speciell för mig. Efter inspelningen hade vi en återförening hemma hos Camilla Läckberg där jag lagade middagen. Sedan hade vi en lång kväll tillsammans med massor av vin och härligheter. Det kändes verkligen som att jag var en del av gänget.

Någon månad efter förra årets inspelning av Stjärnorna på slottet skedde Tareqs om­talade olycka. Han var ute och kitesurfade då han fick ett snedskär, föll från ungefär sex meters höjd och landade på nacken i mycket grunt vatten.

Omedveten om att han just brutit femte nackkotan packade Tareq ihop sin utrustning och cyklade hem.

Några dagar senare stelopererades hans nacke. Förutom huvudvärken, som kan ge sig till känna om han slarvar med sjukgymnastiken, har han idag ­mirakulöst nog inga men efter olyckan.

– Jag har haft en sådan otrolig tur i allt det här. Det hade ju kunnat gå hur illa som helst. Med hjälp av en väldigt duktig kirurg och en fantastisk sjukgymnast har jag tagit mig tillbaka och blivit helt återställd.

Tareq, som har surfat sedan han var 14 år gammal, har inga tankar på att lägga ner sin stora hobby.

– Om det blir någon kitesurfning i sommar? Det hoppas jag verkligen! Under semestern ska jag ut på vattnet igen, förklarar han längtansfullt.

Tareq Taylor: Jag märkte inte att nacken var bruten
Tareq vann Kockarnas kamp 2017.
Foto: TV4

Vilken var den första väg du gick på?

– Jag tog mina första steg på Fågelbacksgatan i Malmö. Min palestinske pappa Seif och min svensk-engelska mamma Annie skildes när jag var fem år. Jag och min lillebror Zafer bodde mestadels hos vår mamma efter skilsmässan. Mamma var en fri själ, en hippie, vilket hade både för- och nackdelar. Jag och min bror fick kärlek i överflöd. Pengar var det sämre med. Mamma fick vända på varenda krona. Hon satt och sydde kläder åt mig och min bror eftersom hon inte hade råd att köpa oss nya plagg.

– Mamma sjöng i operakören på Malmö stadsteater. Jag hängde mycket i kulisserna under körrepetitionerna. Musik var ett jättestort intresse för mig under min uppväxt. Jag sjöng och spelade trummor och hade allvarliga funderingar på att bli musiker. Men till skillnad från min bror var jag för blyg för att ta det steget. Det är faktiskt någonting som jag ångrar idag, att jag inte riktigt har vågat utforska det området ordentligt. Men det går ju bra att sjunga i duschen också.

Hur kom det sig att du i slutändan valde kockyrket?

– Jag tillbringade mycket tid hos mina morföräldrar som liten. Min morfar Ronald, som var brittisk konsul i Malmö, hade ett passionerat förhållande till mat. När jag var i tio­årsåldern berättade han för mig att han ville bli kock som ung. Inspirerad av honom ­bestämde jag mig för att jag minsann skulle bli kock när jag blev stor.

– Under hela skoltiden blev jag mobbad. Utan att jag var medveten om det blev matlagning och bakning en form av terapi för mig. Då jag efter skoldagens slut ställde mig i köket och skapade rann en del av frustrationen över mobbningen av.

Hur ser din livsväg ut?

– Som 17-åring gjorde jag ­revolt mot hippielivsstilen. Jag kände att jag ville ha mer struktur i mitt liv. Det var viktigt för mig att kunna ge mina framtida barn en större ekonomisk trygghet än vad jag själv hade haft under min barndom. Jag har alltid varit en arbetsvillig person. Redan under andra året på restaurangskolan började jag jobba heltid som kock, parallellt med studierna. Däremot skulle jag inte beskriva mig själv som målmedveten. Jag har inte haft som mål att bli vare sig egen företagare eller tv-kock, men om en möjlighet öppnar upp sig för mig är jag ganska snabb att tacka ja och se vart den kan ta mig någonstans.

– Jag hade jobbat som kock i 22 år när tv-karriären tog fart. Jag stortrivdes med min anonyma tillvaro som restaurangkock, men av en slump fick jag frågan om jag ville provsmaka lite mat för en lokal-tv-kanals räkning på det årets Malmö-festival. Kort därpå ringde de och frågade om vi kunde göra ett matlagningsprogram hemma hos mig. Jag tyckte det lät jättekul och tackade ja.

Ett år senare gick kanalen i konkurs. I samma veva hade Tareq sålt sin restaurang.

– Jag var arbetslös och stod och bytte fönster på gästhuset där hemma när en producent från SVT 2008 ringde och frågade om jag kunde tänka mig att gå på audition för ett trädgårdsprogram med lite matlagning i. Vi var tre stycken som provfilmades för platsen som kock i Trädgårdstider, ­eller Trädgårdsfredag som ­programmet hette på den ­tiden. När jag fick veta att ­jobbet tillfallit mig blev jag överlycklig.

När har du varit på avvägar?

– Jag gör felsteg hela tiden, ibland sådana som får ekonomiska konsekvenser. Först kan jag tänka att det var dumt gjort, men sedan frågar jag mig om det verkligen var det eftersom jag faktiskt lärde mig ­något av det. Jag betraktar misstag som en möjlighet till lärdom.

Tareq Taylor: Jag märkte inte att nacken var bruten
Tareq har kitesurfat sedan han var 14 år och tänker fortsätta med det – trots olyckan förra året.

När har du stått i en ­vägkorsning?

– Då jag för många år sedan var köksmästare i Köpenhamn fick jag erbjudande om att bli köksmästare för flera restauranger i en dansk koncern. Arbetsgivaren lockade med en stor lägenhet på Ströget och en saftig lön. Men jag insåg att en flytt till Köpenhamn skulle innebära för stora uppoffringar för min flickvän, numera min fru, som på den tiden studerade i Lund. Så jag tackade nej till tjänsten och valde att bo kvar i Malmö och fortsätta pendla till Köpenhamnsrestaurangen.

Vem har funnit vägen till ditt hjärta?

– Det är utan tvekan min fru Stina. Vi har varit tillsammans i 27 år. Jag föll pladask första gången jag såg Stina ­sitta på uteserveringen till den restaurang som jag då jobbade på. Dock var hon upptagen vid det tillfället, men när hon och den andre killen ett knappt år senare gjorde slut blev det vi. 1996 råkade jag och Stina ut för en trafik­olycka. Bilen vi satt i blev ­påkörd bakifrån. Stina ådrog sig en whiplashskada, med ­kronisk smärta som följd. Att vi tillsammans tog oss igenom de tuffa åren efteråt har svetsat samman oss ännu mer.

– Det är nog få kvinnor som hade stått ut med mig så länge som Stina har gjort. Jag jobbar egentligen alldeles för mycket för att kunna ha en relation.

Hur är riktlinjen/vägen ­hemma hos dig?

– Jag har alltid prioriterat mitt jobb väldigt, väldigt hårt. Det kommer nog mycket från att jag som ung bestämde mig för att jag inte ville behöva ha det lika kämpigt ekonomiskt som min mamma hade det när jag var barn. Många gånger har jag frågat mig om jag verkligen har gjort rätt val. Beslutet att prioritera jobbet kommer lite för snabbt och enkelt för mig. I ena sekunden kan vi i familjen sitta och prata om att göra något tillsammans, men när det i nästa sekund ringer någon som vill anlita mig för en föreläsning just den dagen är jag snabb att svara: “Ja, absolut, jag ser att jag är ledig då.” I min värld är det nästan fult att tacka nej till ett arbete.

Vilken är vägen till det goda livet?

– Att försöka hitta någon form av uppriktighet mot sig själv. Min olycka förra sommaren blev lite av ett uppvaknande på den punkten. På ett sätt har jag satt mig själv i första rummet väldigt länge med tanke på att jag bara kunnat jobba på utan att behöva ta hänsyn till en massa saker runt omkring, eftersom familjen tillåter mig att göra det. Rent emotionellt har jag där­emot haft svårt för att prioritera mig själv. Uppväxten som storebror i en familj med en ensamstående mamma har präglat mig. Jag har en tendens att alltid ta på mig ansvarsrollen och försöka ta hand om andra. Baksidan av det har varit att jag haft svårt att ge uttryck för min egen vilja utan att drabbas av dåligt samvete.

Hur ska du fira din ­semester?

– Genom att för en gångs skull försöka vara ledig, koppla av och ladda ­batterierna. I vanliga fall brukar jag inte ha någon semester överhuvudtaget, men i år siktar jag på att vara ledig mellan två och tre veckor. Efter året som varit känns det mer välbehövligt än någonsin.

Favoritplats på ­sommaren?

– Vårt hus i Lomma. Jag är hemma alldeles för sällan, så när jag väl får vara det känns det helt fantastiskt. Jag gillar verkligen att stänga av telefonen och bara vara.

Fotnot: Kitesurfning är en form av segling för en person stående på en bräda. Vinden driver brädan framåt med hjälp av en fallskärmsliknande ­drake.

Scroll to Top