Nadjas mammadröm slog in – trots cancern

Nadja Casadei är en av Sveriges främsta mångkampare. När vi ses en solig sommardag berättar hon hur livet som friidrottare på elitnivå såg ut.

– Jag bodde på Lidingö och tränade konstant, flera pass om dagen. Och jag var oerhört fokuserad och målinriktad. Livet var väldigt inrutat precis som det är nu när jag blivit mamma, säger Nadja och lägger ner sin sovande dotter Noor i vagnen.

– Hon är verkligen det sötaste som finns, utbrister Nadja medan vi slår oss ner med kaffe och bullar på altanen som hennes händige pojkvän, friidrottaren Marcus Nilsson, byggt.

Levde sin dröm

Nadjas mamma är längdhopparen Lena Kullberg och Nadia började tidigt med friidrott. Efter många år med hård träning kom framgångarna och Nadja levde sin dröm.

– Visst fanns det en viss ekonomisk stress i att ha friidrotten som yrke, men jag hade verkligen roligt.

Men när hon befann sig högst upp på toppen och var i sin bästa form någonsin, i både snabbhet, hopp och styrka, drabbades Nadja plötsligt av en enorm trötthet.

– I början trodde jag att det berodde på den hårda träningen. Men vid ett tillfälle då jag skulle tävla i min paradgren 4 x 800 meter fick jag plötsligt kramper i alla möjliga delar av kroppen, säger Nadja.

Även magen började krångla. Det gjorde fruktansvärt ont och de misstänkte magkatarr. Nadja var inte speciellt orolig, men när hon plötsligt började spy så fort hon åt varm mat insåg hon att hon borde undersökas närmare. Vid en gastroskopi konstaterade läkarna att hon blödde i magsäcken.

– Det var skönt att få en förklaring, förmodligen var det de blödande magsåren som gav mig smärtan.
Men det gjordes samtidigt en biopsi och efter några veckor kom provsvaren.

– Min läkare ringde upp mig och sa: Du har inte magsår, du har lymfom. Jag visste inte vad det innebar men vid en snabb koll på nätet fick jag förklaringen – cancer.

Hennes första tanke efter beskedet var att hon som var så ung, stark och vältränad lätt skulle klara denna kamp. Dessutom kände hon ett behov av att få dela med sig.

– Först ringde jag min tränare och sa att jag inte kunde komma på träningen, sedan ringde jag mina föräldrar. Mamma hade just förlorat både sin syster och bästa väninna i cancer.

Hennes reaktion blev tuff och hon utbrast: “Nej, nej, nej. Inte du också!”

– Det kändes som att hon trodde att även jag skulle dö. Då brast det för mig. Jag började gråta häftigt och drabbades av panik. Hela kroppen skakade och jag hade ingen kontroll alls. Pappa lugnade mig och lite senare kom min syster hem till mig.

Nadja minns hur de satt i hennes vardagsrum på en röd ryamatta och systern frågade Nadja om hon nu skulle sluta med idrotten. Nadja tänkte att elitidrottandet fick sättas på vänt, men tillbaka skulle hon.

Berättade på nätet

För Nadja var det som en terapi att vara öppen med sin sjukdom. Hon gjorde inlägg på Facebook, bloggade och berättade om sin kamp mot cancern på sociala medier redan från första dagen.

– Det var som att jag behövde portionera ut lite oro och ångest på alla i hela världen så det skulle kännas lite mindre för mig.

Nadja lades in på sjukhus en fredag. På tisdagen fick hon de första cellgifterna. Under sex timmar var hon kopplad med slangar till en apparat.

– Till en början kände jag mig kaxig. Jag har alltid haft en pansarmage och trots att de förklarat att man lätt kräks av gifterna tänkte jag att det förmodligen inte skulle hända mig, säger Nadja som mådde bra de första tre timmarna.

Sedan började hon må illa av lukten från medicinerna.

– Det spred sig igenom hela kroppen och sedan började jag spy. Om och om igen. Jag skämdes och jag grät, men min pappa fanns hela tiden där som ett lugnande stöd.

En vecka senare kom alla biverkningar. Nadja blev öm i huden och hon fick sår och blåsor i munnen. Huden på händerna sprack och hon tappade greppförmågan.

– Jag slutade aldrig träna helt och hållet, men när jag förlorade motoriken bad jag läkarna att sänka dosen med cellgifter. Det var viktigt för mig att kunna fortsätta träna.

Skulle klara det

Nadja fick sju omgångar med cellgifter med två veckors mellanrum. Efter tredje behandlingen kallades hon till ett möte.

– Läkarna sa att det fanns en risk för att jag inte skulle kunna bli gravid efter alla behandlingar och om jag ville frysa mina ägg så var det läge nu. Jag tackade nej ganska omedelbart. Jag hade ärligt talat aldrig sett mig själv som mamma och längtade inte efter barn. Och något naivt tänkte jag att om jag en dag skulle vilja ha barn skulle jag nog fixa det ändå.

Nadja var inte alls en orosmänniska innan hon blev sjuk.

– Jag tänkte nästan hela tiden att jag skulle klara kampen mot cancern, mycket tack vare bloggen och sociala medier. Alla mina följare gav mig en enorm styrka. Samtidigt var det kanske en flykt för mig. Dagtid fanns det alltid någon att skriva till. Värre var det om natten, menar Nadja.

Då kunde hon ligga vaken och kände sig inte lika kaxig. Oron och ångesten gick inte att värja sig mot.

– Det fanns nätter då jag kände mig helt ensam och ifrågasatte om jag verkligen skulle överleva. Speciellt då jag hade som mest ont i kroppen. Som idrottare känner jag min kropp ganska bra och det var som om jag kunde känna cellerna kriga i mig.

Så började håret falla av. Tuss för tuss. Och snart måste hon raka av det lilla som var kvar.

– Redan innan håravfallet kände jag mig rätt maskulin, inte minst på grund av min atletiska kropp. Hur skulle man se på mig nu? Jag delade med mig av känslorna och lade ut bilder på mitt kala huvud på sociala medier. Med all kärlek från mina följare kände jag att jag var ganska snygg med kalt huvud, trots allt. Därför struntade jag i att ha peruk eller andra huvudbonader. Det var först när ögonbrynen försvann som jag såg mer sjuk ut.

Möttes i Växjö

Samtidigt beskriver Nadja hur hon aldrig levt livet så inkännande som under denna sjukdomstid.

– Jag har aldrig varit så innerlig, lugn och närvarande. Det är som att man i friska tider tänker att man ska leva för alltid. Kanske klyschigt, men så sant. Jag har aldrig levt i nuet så mycket som när jag var sjuk.

När alla behandlingar var klara firade Nadja. Men när hon fem år senare, alltså 2019, blev friskförklarad kände Nadja en ny oro.

– Det var hemskt. Jag hade ju gått på regelbundna kontroller och nu stod jag plötsligt ensam. Idag litar jag inte lika mycket på min kropp. Jag har blivit mer nojig och hypokondrisk.

Nadja trodde hon skulle återhämta sig inom någon månad eller så, men det dröjde ett halvår innan hon var i form och tillbaka på tävlingsnivå. Men hon kom aldrig upp till den topp hon befann sig på innan cancern slog till.

– Även om passionen fanns kvar kunde jag inte prestera lika bra som tidigare. Jag var fast besluten att komma tillbaka, men saknade rätt fokus.

Marcus och Nadja möttes när de tränade ihop i Växjö. Då såg hon honom främst som en söt kille.

– Han är ju typ tio år yngre än jag och vi var främst träningskompisar. Det var först i början av 2018, när jag varit frisk några år, som jag började upptäcka hans andra fina egenskaper. Marcus är väldigt smart, duktig och manlig.

Nadja berättar att hon i början av deras relation var emotionellt slut efter sjukdomen och hon visste inte alls på vilken nivå deras förhållande låg. De hade båda pratat om barn, men Nadja visste inte om cellgifterna hade förstört möjligheten att bli gravid.

Så en dag upptäckte Nadja att hon plötsligt gått över tiden och hon köpte hem ett graviditetstest.

– Jag började gråta hejdlöst. Jag skulle bli mamma! Det var så roligt och så coolt, säger Nadja och skrattar när hon tänker tillbaka på den häftiga upplevelsen.

Och Nadja som tidigare inte trott att hon ville bli mamma drabbades nu av en enorm längtan efter detta barn. Tänk att något så friskt och levande kunde växa i en kropp som varit så sjuk. Nadja såg graviditeten som ett mirakel.

Ligger i hängmattan

Idag lever familjen ett härligt och lugnt liv i Alvesta, inte långt ifrån Växjö där Marcus fortfarande tränar. Nadja och Noor hänger ofta med och ser honom tävla. Nadja är mammaledig och njuter av sin dotter. Hon är glad för varje dag som hon får vara med dem hon älskar mest. Samtidigt kan oron komma över henne, inte bara för att hon själv skulle få tillbaka cancern.

Nu finns även oron för dotterns hälsa. Dessutom kan hon känna en stor sorg och saknad efter friidrotten 

– Det hade varit skönt att själv få avsluta sin karriär, nu blev det sjukdomen som satte stopp. Min tid som elitidrottare är över. Men idag blir jag lycklig av annat. Det är en enorm livsglädje att bara få vakna upp till Noors leende, sitta här på den nybyggda altanen eller ligga i hängmattan under äppelträdet.