Ta vara på vägrenens alla blommor!

Ju äldre man blir desto tydligare står minnena från barndomen fram. När jag var liten fanns det slåtterängar överallt. Där växte blommor i massor och i alla färger. Jag minns det väldigt väl.

Speciellt minns jag när jag var ute med mormor och morfar. Morfar pekade på ängarna och förklarade att höet från ängen skulle hålla kreaturen vid liv över vintern. Mormor berättade för mig vilka de olika blommorna var.

Mormor hade en särskild slåtteräng som hon älskade och dit gick hon ofta för att plocka en bukett att sätta in i stugan. Hon plockade smörblommor, gökblomster, höskallror, humleblomster, stjärnblommor och många fler.

Det hände att mormor förhörde mig om vad de olika blommorna hette och jag tror jag var en ganska läraktig gosse. Hur som helst måste hon ha påverkat mig starkt för som vuxen har blommorna och naturen alltid varit mitt stora intresse.

Oändliga sädesfält

För några år sedan besökte jag just den slåtterängen. Jag gick runt och letade efter alla de blommor jag minns men jag kunde inte hitta dem. Hundkex och en massa gräs dominerade ängen och det var tydligt att ängen numera gödslades och kanske också besprutades med insektsgift. Den mängd av fladdrande
fjärilar och surrande humlor som jag också minns från förr hittade jag inte heller.

Landskapet har förändrats på ett sätt som varken morfar eller mormor kunde ana. Jag tillhör nog den sista generationen som upplevt slåtterängar. På den tiden var även åkrarna små. Det har man svårt att förstå idag när man tittar ut över dessa oändliga fält av raps och olika sädesslag.

Jag kan visst förstå att stora fält är mer lättskötta med dagens maskiner och att de även är mer lönsamma. Men de är enformiga att se. Och de lämnar ingen plats för de vilda blommorna. Förr fanns stenrösen och gott om gärdsgårdar där blommorna fann en tillflykt. Till glädje för nektarsökande insekter som nu har svårt att finna föda.

Kan man göra något åt det? Ja, det kan man faktiskt! De blommor som förr fanns på slåtterängar och längs odlingsrösen finns nu längs våra vägar. Om man betänker hur mycket vägar det finns i landet inser man att det rör sig om en ofantlig yta.

Viktig näringskälla

När man kör fram genom landskapet är det en njutning att ibland slå ett litet öga i vägkanten. Längs vissa vägsträckor brukar jag lätta på gasen för att inte missa allt det sköna.

Men det gäller inte överallt. Det finns också vägar där blommorna slås bort. För några år sedan ringde jag upp dåvarande Vägverket och frågade om det var av trafiksäkerhetsskäl som man slog vägrenarna. Jag fick svaret att nej, det var bara i vissa korsningar som man klippte av det skälet. Nej, man klippte av estetiska skäl!

Då tog jag mig för pannan, är det inte vackert med blommor? I Sverige har vi ju en stolt tradition ända från Linnés tid av att älska blommor. Då borde vi väl inte slå bort dem?

Dessutom är det ju så att blommorna i vägkanterna inte bara är vackra, de är också viktiga för våra pollinerande insekter, inte minst bin och humlor som minskat kraftigt och som vi själva behöver för att få grönsaker och frukt. Bina behöver vägkanternas blommor och vi behöver bina. Så enkelt är det!

För några år sedan på Öland fick jag se hur två män slog en vägkant där det enda som växte var väddklint, en stilig blomma som är mycket viktig som näringskälla för många bin. Jag frågade varför de slog bort blommorna och den ene av dem förklarade att de fått i uppgift av kommunen att slå vägrenen. Han tyckte också det var konstigt och såg riktigt olycklig ut när han berättade om det. Han hade helst väntat med att slå till senare, när blommorna blommat över.

Nu är jag själv morfar. Det finns knappast några slåtterängar kvar som jag kan visa för mina barnbarn, men jag vill kunna gå med dem längs en vägkant och berätta vilka blommorna är och varför de
är så viktiga. Den njutningen måste vi ta vara på!