Barbro Westerholm: Jag har makt att förändra människors liv

För de allra flesta svenska 70-plusare har 2020 varit väldigt annorlunda jämfört med andra år. Så också för Sveriges riksdags äldsta ledamot, Barbro Westerholm. När två misstänka fall av covid-19i början av mars uppdagades i riksdagen blev Barbro uppmanad att arbeta hemifrån.

– Jag och min man bor i en 64 kvadratmeters tvåa mitt inne i Stockholm. Redan efter en dag insåg jag att det inte skulle bli något bra att sitta där och jobba. Jag kände att det skulle få mig att tappa all inspiration, förklarar hon.

Barbro och hennes man Peter lyckades råda bot på känslan av instängdhet genom att hoppa på Waxholmsbåten och på obestämd tid flytta till sitt fritidshus på skärgårdsön Landsort.

– Det var ett riktigt lyckokast. Miljön härute är så mycket bättre än inne i stan.

Att sköta riksdagsuppdraget från en ö där det är lite si och så med digitaliseringen har dock visat sig medföra vissa utmaningar, medger Barbro.

– Till och från lider jag av digital stress. Telefonkommunikationen fungerar bra. Det är värre med alla dessa videokonferenser. Uppkopplingen krånglar och orsakar emellanåt avbrott i mötena.

Ofrivillig isolering

Det digitala strulet gör att allt tar längre tid, vilket medför att Barbros arbetsdagar sträcker sig till framåt klockan nio på kvällen.

– Jag saknar de regelbundna fikastunderna och luncherna med de andra i min riksdagsgrupp där vi brukar utbyta tankar om stort som smått. Men det allra tråkigaste är förstås att inte kunna träffa barn och barnbarn.

Den ofrivilliga isoleringen har även sina ljusglimtar. Till höjdpunkterna hör numera de tre eftermiddagarna i veckan då den lilla lokala matvarubutiken slår upp dörrarna för det 20-tal 70-plusare som tagit sin tillflykt till ön.

– Intill affären ligger en utomhuspub där vi träffas i samband med att vi handlar. Därigenom har jag lärt känna mina grannar på ett helt nytt sätt. Det betyder mycket att ha några fasta tider i veckan för trevligt umgänge med de andra öborna att se fram emot. När det här har blåst över tror jag att vi kommer att plåga omvärlden med att nostalgiskt prata om hur bra vi hade det under covid 19-pandemin, konstaterar Barbro roat.

Vilken väg var den första du gick på?

– Eftersom jag lärde mig att gå på sommaren kan det ha varit hos min moster och morbror på Torö i Stockholms skärgård som jag tog mina första steg. Sedan övade jag mig vidare på Östermalm där jag växte upp. Mina föräldrar var båda tjänstemän. Min pappa skulle betala en tredjedel av sin lön i underhåll till sin första fru livet ut, så därför var det nödvändigt att min mamma också förvärvsarbetade. Det innebar att min mormor tog hand om mig på dagarna.

Efter sin pensionering assisterade mormor de så kallade “slumsystrarna” inom Frälsningsarmén. Hon gick hem till äldre, obemedlade personer på Östermalm och läste högt för dem.

– Jag fick följa med. Det gav mig en inblick i de fattiga förhållanden som många levde under. Vissa av personerna vi besökte låg och sov på tidningar eftersom de inte hade råd med lakan.

Vilka värderingar fick du med dig från dina föräldrar?

– Min pappa var en vidsynt person som trummade i mig att människor måste få leva sina privatliv som de själva vill så länge de inte skadar någon annan. På den tiden var det exempelvis vanligt att man pekade finger åt dem som fick barn mindre än nio månader efter giftermålet, men min pappas inställning var att det har ingen annan med att göra.

Lika fördomsfri var han när det gällde hbtq-personer.

– När jag frågade honom varför männen som ägde den närbelägna ramaffären höll varandra i handen då de gick hem därifrån svarade han:

“De älskar varandra på samma sätt som jag älskar din mamma.” Och så var det inte mer med det. Min pappas vidsynthet har präglat mig väldigt starkt.

– Medan pappa var den som stod för mänskliga rättigheter-tänket var min mamma den som lärde mig om vardagslivet.

Det var krigstid och mamma inskärpte i mig att man aldrig slänger mat. Det där bär jag med mig än idag. Jag är inte duktig på att laga fin mat, men däremot är jag bra på att tillaga rätter av rester.

– En annan sak som sitter i från ransoneringstiden är att jag inte slänger kläder som fortfarande går att använda. Antingen ger jag bort dem eller också hittar jag på något klurigt sätt att laga dem.

Hur ser din livsväg ut?

– Under gymnasietiden bestämde jag mig för att bli läkare. En kompis pappa berättade så fascinerande om hur det var att vara barnläkare. Senare valde jag bort att bli barnläkare eftersom det innebar mycket jourtjänstgöring, vilket är svårt att förena med familjeliv. Istället siktade jag in mig på att bli klinisk farmakolog. Men varje gång jag var på väg tillbaka till kliniken för att färdigutbilda mig kom ett nytt jobberbjudande.

– Jag har aldrig sökt ett jobb utan hela tiden blivit erbjuden olika tjänster som jag tackat ja eller nej till. I många fall har jag varit gynnad av mitt kön eftersom man av jämställdhetsskäl letat efter kvinnor till vissa höga poster. Det är osäkert om jag hade fått möjlighet att visa vad jag dög till på de här positionerna om jag hade varit man.

Har du som kvinna i olika maktpositioner råkat ut för fördomar?

– Ja, under mina sex år som den första kvinnliga generaldirektören för Socialstyrelsen stötte jag ibland på motstånd, inte lika mycket inom Socialstyrelsen som utanför. En del manliga kommunpolitiker gillade inte att jag bestämde saker som rörde dem och försökte förminska mig. “Lilla vän, intresserar du dig för den här frågan?” kunde de nedlåtande fråga mig på sammanträden. Jag svarade med att kalla dem “lille vän” tillbaka.

– Erfarenheten har lärt mig att det bästa sättet att undanröja hinder som läggs i ens väg på grund av en skev kvinnosyn är att skoja om dem.

Under åren på Socialstyrelsen skedde ditt politiska uppvaknande. Berätta!

– I augusti 1979 ockuperade ett gäng homosexuella trappan till Socialstyrelsen. Aktivisterna krävde att homosexualitet skulle strykas ur sjukdomsregistret. Jag gick ut på trappan och lovade på stående fot att göra dem till viljes.

– Där och då insåg jag vilken makt man som generaldirektör har att förändra livet för människor. Under min tid på Socialstyrelsen fick jag kunskap om flera saker som behövde ändras på det socialpolitiska området, vilket gjorde det naturligt för mig att gå in i politiken efter att jag hade slutat där.

När har du stått i en vägkorsning?

– År 1988 kom jag in i riksdagen. En av mina hjärtefrågor var en partnerskapslag för homosexuella. År 1994 gick lagen om registrerat partnerskap igenom i riksdagen, vilket var jätteroligt för mig som hade slitit med frågan i flera års tid. Men ämnet var kontroversiellt, inte minst inom mitt eget parti.

– När det gick dåligt för Folkpartiet i valet 1998 tyckte somliga att det var mitt fel. Den i mitt tycke oberättigade kritiken fick mig att fråga mig om jag skulle fortsätta i politiken. Svaret blev nej. Jag lämnade riksdagen och blev ordförande för Sveriges pensionärsförbund.

– I efterhand kan jag konstatera att min sjuåriga paus från politiken var av godo. Under tiden som ordförande i pensionärsförbundet kom jag in på frågan om ålderism, det vill säga fördomar mot årsrika personer, som jag engagerat mig i sedan dess.

 

När har du varit på avvägar?

– Jag tycker inte att jag har kommit in på avvägar, men däremot har det tagit tid för mig att inse att dygnet inte har mer än 24 timmar och att jag inte kan djupdyka i alla politiska frågor som intresserar mig. Jag skulle gärna jobba mer med folkhälsofrågor, men tiden räcker helt enkelt inte till.

Vilket är ditt livs omväg?

– Att skriva avhandling. Det är 95 procents slit och fem procents glädje. Samtidigt betyder det väldigt mycket att ha gjort den resan eftersom jag har lärt mig att värdera forskning. Nu när det kommer olika forskningsrapporter om covid-19 har jag lättare att tolka det som sägs tack vare de kunskaper jag fått genom min egen forskning.

Har du någonsin tagit en genväg?

– När jag 1985 fick frågan om vad jag tyckte om surrogatmödraskap, eller värdmoderskap som jag hellre kallar det, efter att tre svenska kvinnor fött barn åt barnlösa par slängde jag snabbt och oövertänkt ur mig: “Hade det inte varit bättre med adoption?”

– När jag sedan satte mig in i det hela fann jag att det inte var så enkelt. Efter att ha penetrerat frågan ytterligare kom jag fram till ståndpunkten att vi borde ha en lagstiftning som tillåter värdmoderskap i Sverige.

Vem har funnit vägen till ditt hjärta?

– Min man Peter som jag har varit tillsammans med sedan 1957. Vi var kurskamrater på läkarutbildningen. Det var en fördel att vi kände varandra så väl när vi beslöt oss för att leva resten av livet tillsammans. Jag tror att en stor del av förklaringen till att vi lyckats hålla ihop i alla år ligger i att vi har gett varandra frihet.
Vi är båda arbetsnarkomaner, men genom att ta hänsyn till varandras karriärer har vi kunnat förena jobb och
familjeliv.

Vilken är vägen/riktlinjen hemma hos dig?

– Att ha roligt tillsammans. Har man det bra hemma står man också ut med stormarna i arbetslivet. För att hinna med både min karriär och min stora familj har jag avstått från umgänge med andra människor. Jag och min man har praktiskt taget inget umgängesliv utanför familjen. Det ordnas mycket mingel inom politiken, men jag går aldrig på sådant eftersom det tar för mycket tid från privatlivet.

Vart är du på väg i livet nu?

– Jag vill framför allt fortsätta att driva frågan om ålderismen. I andra delar av Europa och i USA, där två herrar på 70-plus konkurrerar om presidentposten, värderar man livserfarenhet mycket högre än här i Sverige. Jag tycker att man ska få välja själv hur länge man vill och kan arbeta. För egen del vill jag fortsätta jobba så länge jag orkar. Jag siktar på att bli minst 92 år så att jag får vara med när mitt yngsta barnbarn tar studenten.

Hur ska du fira din semester?

– Vi riksdagsledamöter har ingen ledighet utan jobbar året om, men under juli är det mindre möten i kammaren. Då är jag i vårt fritidshus. Jag har inga detaljerade planer för vad jag ska göra, men jag och min man brukar lägga pussel och ta promenader på klipporna. Och så ska vi måla om ett par väggar.

Favoritplats på sommaren?

– Vårt fritidshus på Landsort. Jag tillbringade många av mina barndomssomrar på ön. Mina föräldrar hyrde huset som jag nu bor i. År 1989 köpte jag och min man det av Allmänna arvsfonden.