Patrik Sjöberg: “Kan jag rädda ett enda barn är det värt allt”

Det har nu gått sju år sedan Patrik Sjöberg kom ut med självbiografin Det du inte såg. Där målade höjdhoppsstjärnan upp en mycket mörk bild av sin barndom och berättade hur svårt han haft för att prata om problemen.

– Tillvaron var stökig redan innan min tränare Viljo Nousiainen kom in i bilden. Mitt hem var verkligen ingen idealisk miljö att växa upp i. Pappa ville varken veta av mig eller min bror så vi bodde med mamma. Hon hade en rad olika förhållanden och eftersom jag saknade en pappa blev dessa män mina förebilder istället. Tyvärr var de inga bra personer, utan missbrukare och kriminella. Men för ett barn är de vuxna som finns närmast till hands de man ser upp till.

Patrik kände aldrig att han fick något stöd eller kärlek från sin mamma.

– Jag blev ständigt blivit jämförd med min äldre bror som alltid lärde sig allt snabbare än vad jag gjorde. Jag dög aldrig i hennes ögon. Hon skrattade åt mig för att jag var sen med att lära mig klockan eller knyta skorna.

Levde i ständig skräck

Övergreppen började när Patrik var 10 år gammal och fortsatte under några år. Patriks tränare gick så långt att han till och med förlovade sig med Patriks mamma och flyttade hem till dem. Nu tog övergreppen fart och Patrik levde i ständig skräck.

– Från början kände jag tillit och förtroende för honom. Viljo var en person jag såg upp till. Men det är ju så pedofilerna jobbar, de får en att känna sig trygg.

Övergreppen skedde ofta nattetid så Patrik brukade hänga något på dörren för att höra om Viljo försökte ta sig in i hans rum.

– Första gången det hände blev jag livrädd och frös till is. Jag fick tvåhundra i puls och ville bara dö. Jag var rädd men vågade inte berätta för någon. Med tiden gick rädslan över till skam. Och det är just de här känslorna som är förövarnas räddning. Barnens skam och rädsla gör att de inte vågar berätta.

Berättar i ny bok

Idag är Patrik ute och föreläser om sexuella övergrepp och vad man kan göra för att minska risken för att barn blir utsatta.

– Kan jag genom mina böcker eller mitt engagemang hjälpa en eller några så är det värt den här kampen. När jag gick ut offentligt med mina upplevelser insåg jag att övergrepp mot barn är så mycket vanligare än man kan tro, säger Patrik.

När hans avslöjande kom vågade fler träda fram och berätta att Viljo förgripit sig på dem.

– Barn får sina liv förstörda här och nu. Det kostar samhället enormt mycket, i både pengar och lidande. Många som blivit utsatta som barn kan inte leva normala liv. Pojkar som jag hamnar ofta i kriminalitet och missbruk, säger Patrik och beskriver hur tärande rädslan är att fler barn kommer att drabbas.

– Där barn finns, där finns pedofilerna. Nu måste idrotten vakna och föräldrarna måste vara närvarande och börja ställa frågor. Det är viktigt att kolla upp om klubbarna har en handlingsplan mot övergrepp och om de faktiskt använder sig av den, säger han.

Kan inte blunda längre

– Vi måste våga bry oss om andra än oss själva och våra egna barn. Misstänker tränare eller lärare att barn är utsatta måste de kontakta de sociala myndigheterna. De har faktiskt en lagstadgad anmälningsplikt. Lärare måste ha sett vad som hände mig, att allt inte stämde utifrån mitt agerande i skolan. Jag bråkade med alla, störde på lektionerna och hamnade i specialklass.

Patrik berättar att det ständigt dyker upp nya fall upp i svenska idrottsklubbar. Samtidigt bråkar man om ansvarsfrågan. Han kommer tydligt ihåg att ingen reagerade när han själv blev utsatt, inte ens hans egen mamma.

– Varför hon, trots alla signaler, inte satte stopp för övergreppen kan jag inte svara på. Klart att hon såg vad som försiggick. Men hon hävdar än idag att hon inte kände till det.

Patrik förklarar att han har en minneslucka mellan 5 och 15 års ålder.

– Det är den tid hjärnan är som mest aktiv när det gäller emotionell programmering. Det finns så mycket jag inte fick under de där viktiga åren.

Gick till slut i terapi

Patrik har tidigare aldrig trott på terapi och tackade nej när han erbjöds idrottspsykologi. Det var först 2015, i filmen Patrik Sjöberg i terapi, som han insåg vitsen med att prata om saker och känslor. I filmen dokumenterades bland annat hans besök hos psykologen Rebecka Malm i Göteborg. Den visades på tv 2017.

– Jag har ju burit på så mycket självförakt. Varför hände det överhuvudtaget, hade jag sänt ut någon signal eller vad? Men nu känns det som en lättnad för jag inser ju att Viljo var sjuk och att jag var ett så enkelt offer för honom.

Länge bar han på allt inombords och med tiden blev den bördan allt tyngre. Hur svårt han har haft för att prata om problemen beskriver han nu i sin nya bok Hur svaghet kan bli styrka.

– I boken funderar jag på mina svagheter. Hur de visar sig, vad de beror på och hur de påverkar mitt liv.
Patrik har insett hur mycket hans privatliv påverkats av allt han har med sig i bagaget.

Svårt med nära relationer

– Jag har haft svårigheter i nära relationer. Det blir ofta konflikter. Bland annat har jag haft svårt att hantera min ilska. Det är många som har fått stå ut med mina aggressioner genom åren, inte minst i mina förhållanden, känslor jag borde ha bearbetat.

Patrik har också svårt med tilliten till andra. Att få presenter och beröm framkallar ångest.

– Jag förknippar det så att efter en komplimang eller gåva så kommer det ofta något fult och hemskt.

Vad har du för relation med din mamma idag?
– Jag har aldrig haft någon relation med någon av mina föräldrar. Det där med att blod är tjockare än vatten, det tror jag inte på. Man väljer inte sina föräldrar.

Men kan du inte längta efter en försoning?
– Nej, jag har gått vidare nu. Jag är varken intresserad av en försoning med mamma eller Viljo, om han nu skulle ha levt.

Vad ger dig livsglädje idag?
– Livet i sig. Jag har rest och sett många delar av världen. Just nu tycker jag om att jobba. Förutom mitt engagemang för utsatta barn så sysslar jag bland annat med företagsevent och olika tv-produktioner.

Längtar du efter att träffa någon ny kärlek?
– Jo, det gör jag. Samtidigt har jag haft flera relationer och vet hur det slutar och jag har svårt för närhet. Just nu har jag det ganska bra på egen hand. Min bakgrund försvårar mina relationer.

Hur är du som pappa?
– Just nu bor min dotter en hel del hos mig. När man får barn är man inte längre universums medelpunkt, vilket är väldigt skönt. Med tanke på min uppväxt har jag tänkt att inte göra om samma misstag. Jag ville ge henne allt det jag inte fick. Jag har gett henne väldigt fria tyglar och tycker hon har växt upp till en mycket mogen och varmhjärtad människa. Delvis har jag nog skämt bort henne och ofta köpt det hon vill ha. Men hon vet i alla fall vad som är rätt och fel, så där kanske man har lyckats.

Vad gör far och dotter helst ihop en ledig dag?
– Nu är hon ju så stor att hon mest tycker att pappa är pinsam och i vägen. Men vi har faktiskt precis köpt en hund och tack vare den så ses vi ofta, går ut på promenader tillsammans och så.

Hur ser du tillbaka på glansåren som höjdhoppare?
– Jag hade en lång och framgångsrik karriär med många år i världstoppen. Jag har uppnått det mesta man kan utom ett OS-guld. Idrotten har gett mig extremt mycket men hade jag vetat vad som skulle hända och vad jag skulle utsättas för av min tränare då hade jag aldrig börjat med höjdhopp. Inget i mina framgångar är värt det jag fick utstå.