Per Andersson älskar att överraska publiken!

Per Andersson har lockat oss till skratt i allt från tv-program med det prisbelönta humorkollektivet
Grotesco, till Timeout och Parlamentet. Även scenproduktioner som ART och Book of Mormon – samt flera julkalendrar på SVT. I fjol agerade han jultomte i Panik i tomteverkstan.

Uppträdandena i Diggiloos sommarturné har också blivit klassiska. Inte minst sångnumret Kuk i hatt – där Per klädde av sig naken sånär som några huvudbonader att dölja med …

– En tid efteråt fick jag hem ett paket fullt med nappar och ett brev. Där stod det att barnet som haft napparna inte ville ge dem varken till ­jultomten eller Lisebergskaninen – utan till Per Andersson.

Hans första ord hade inte varit “mamma”, “pappa” eller “lampa” – nej, det var “kuk i hatt”. Helt underbart, skrattar den 43-årige komikern.

Det har en tendens att kunna bli naket eller i alla fall avklätt, när du är i farten. I Så ska det låta slängde du upp skjortan bland publiken en gång …?
– Haha, man är ju född naken och när jag får mina infall kör jag all in. Det är sällan planerat. Det är kul att bjuda både publiken och mina kollegor på scenen på något oväntat. Händer ganska ofta i Diggiloo till exempel. Men det är inte så att jag är nudist när jag badar eller så – för man får väl inte ha hattar på nudiststränder?

Finns det något som du ångrat – som när du bröt två revben i Filip och Fredriks program Breaking news kanske?
– Nej, inte ens det. Trots att det gjorde väldigt ont. Men smärtan i bröstet kom inte förrän ett par dygn efteråt, då jag vaknade mitt i natten. Var tvungen att åka upp till sjukhuset. Läkarna hittade inget och undrade om jag gjort något särskilt de senaste dagarna … Jo, just det – iklädd tvångströja kastade jag mig handlöst på ett bord. De undrade nog om jag inte borde uppsökt en annan form av avdelning på sjukhuset, säger Per och skrattar gott.

Innan hade du och Henrik Dorsin också ätit tulpaner och rivit sönder programledarens körschema i Nyhetsmorgon – tvångströjan skulle ju hindra att något hände …?
– Ja, du ser – jag är helt hopplös. Plötsligt så händer något bara. Det var ännu värre när jag gick på en audition inför en tv-serie i våras. Där skulle man låtsas slå till sig själv i huvudet med en stekpanna. Problemet var att jag råkade träffa. Det blev så hårt att jag svimmade av och ambulansen fick komma. Men det var ingen fara och trots läkarnas avrådan kunde jag spela föreställningen ART samma kväll. Summa summarum är alltså att man kan slå sig själv hårt i huvudet med en stekpanna och ändå jobba samma dag.

Känner du någon press att toppa det du gjort innan när du är med i exempelvis Diggiloo?
– Nej, men jag vill alltid vara så bra som möjligt. Sedan är det ju så att humor är väldigt olika för olika personer – och det finns alltid de som tycker att man gått över gränsen.

Under dina första 40 år gick du på många vägar runt i hemstaden Göteborg innan flytten till Stockholm – men vilken var den allra första du minns?
– Det första som kommer upp är en grusväg utanför farmor och farfars sommarstuga i Askim. Den ledde genom en skogsdunge ned till havet där vi badade, solade, åt glass och spelade fotboll. En härlig och bekymmersfri tid. Jag gillar fortfarande att bada på somrarna, men är ju inte precis som mina två söner Tage och Ture. De verkar sakna känsel överhuvudtaget och bara slänger sig i vattnet.

Vilken är din livsväg?
– Humor – att frälsa folk med humor. Ibland blir saker för allvarliga och då är det ett bra knep att ta till för att lätta upp stämningen. Jag tycker att man kan skämta om i princip vad som helst, men det handlar om hur och när man gör det. Att skoja om något kan fungera som att luckra upp något stelt och den rollen tar jag ofta på mig i ett sällskap även privat.

– Sedan måste man förstås vara allvarlig ibland och inte skämta bort allt. Att få barn medförde bland annat att jag fick ta tag i mitt vuxna jag. Jag är en snäll pappa, men kanske lite konflikträdd om jag ska vara ärlig. Jag behöver träna på att bli mer bestämd och konsekvent.

 

Har du känt att du varit på avvägar?
– Ja, ibland. Ett otäckt tillfälle var då jag och en vän för många år sedan var på en svartklubb i New York. Vi hade gjort en del roliga tecken som man gör där och lyckades genom dessa helt omedvetet reta upp ett gäng gangstrar från Bronx. Kanske inte det allra smartaste med andra ord. Vakten öppnade bakdörren och sa till oss att springa allt vad vi kunde och vi hann som tur var undan till vårt hotell. Det kunde ha slutat illa.

Vilken är din livs omväg?
– När jag pluggade på gymnasiet var jag intresserad av en tjej i klassen i tre år, men vågade inget säga. På studenten tog jag äntligen mod till mig och då visade det sig att hon var intresserad av mig också. Fast hon skulle flytta utomlands direkt och det hann aldrig bli något mellan oss. Där bestämde jag mig för att aldrig vara så feg någon mer gång.

– När jag lite senare träffade min sambo Malin på en fest hemma hos gemensamma vänner tog jag första steget direkt. Efter att vi hade pratat på festen ringde jag upp dagen efter och bjöd henne på fika. Det verkade ha gått hem, för vi har ju varit tillsammans i 22 år och har två barn ihop.

Har du någonsin tagit en genväg?
– O, ja, det gör jag hela tiden. En rolig grej var för många år sedan när jag försökte komma in på en fest på Stadsteatern och blev nekad av vakten. Då undrade jag om han inte såg att jag var konstnären Lars Vilks. Han bad om ursäkt och jag blev insläppt.

 

Hur är riktlinjen/vägen hemma hos dig?
– Det är som min pappa alltid sagt: “Gör vad du vill – bara du har roligt och är snäll.” Jag bjuder alltid på mig själv på scenen – och ofta privat. Men hur rolig man är beror, precis som John Cleese sa en gång, på vad andra förväntar sig. Om en offentlig dramaskådespelare går på fest kanske folk tänker att det blir tungt och trist. Och blir glatt överraskade om personen är glad och trevlig. En populär komiker har liksom andra krav på sig – där tänker folk att det blir fullt ös och blir det inte det är personen en stor besvikelse.

– Jag gillar verkligen att gå på en pub och bara snacka med folk. Att ta del av andras livsöden är ju mer spännande än alla serier på tv tillsammans. Kanske har jag med mig det från Göteborg. Det är så kul att socialisera sig och höra vad olika människor tycker och tänker.

När har du stått i en vägkorsning?
– Är inte hela livet en vägkorsning – med nya val varje dag? Men om jag ska säga något som sticker ut var det sommaren 2000 – då jag och tre vänner cyklade runt Sverige från Riksgränsen i norr till Malmö i söder för att spela teater. Totalt blev det 330 mil. Innan var det mycket tvivel och tvekan fram och tillbaka om det verkligen skulle gå. Men ibland är det bättre att bara köra och inte fundera så mycket. Och det blev väldigt lyckat.

– Jag var nog en av dem som pushade på lite extra, för jag är lite som Jim Carreys rollfigur i filmen Yes man – det vill säga att jag säger ja till det mesta. Jag gillar ju när det händer saker och tycker att det är kul att prova på nytt. Men sedan barnen föddes har jag insett att jag måste säga nej ibland.

Vad är vägen till det goda livet?
– Att låta magen och hjärtat få bestämma valen, så att det känns rätt. Annars måste ju svaret vara punsch – finns inget godare än så att dricka.

Vem har funnit vägen till ditt hjärta?
– Det är förstås min sambo Malin. Vi förlovade oss 2003, men har fortfarande inte kommit till skott med att gifta oss. Och så barnen – med dem har jag blivit en mer känslosam person som har lättare till gråt.

– Yngste sonen Ture är inne på lite samma spår som jag – men istället för teater, som jag när jag växte upp, ­spelar han tillsammans med kompisar in kortfilmer på fem–sex minuter. Ibland händer det att jag får vara med några få sekunder och säga något. Barnen kan nog tycka att jag är rätt pinsam. Under all ledig tid i år, med inställda uppträdanden på grund av coronaviruset, har det hänt att jag klätt ut mig inför barnen och deras kompisar. Hade bland annat ett par löständer, men de verkade inte tycka att det var så kul …

 

Vart är du på väg i livet?
– Framåt och uppåt – det känns som att något stort är på väg att hända och framtiden är ljus. Ser mycket fram mot höstens enmansrevy Räkhäst på Lorensbergsteatern i Göteborg. Namnet är en symbol för den där livliga och gränslösa fantasin man har som barn – men som man kanske kväser lite för mycket som vuxen. Jag hittade en lapp i en byrålåda hemma, som jag skrivit när jag var 10 år. På den stod det just Räkhäst. Har ingen aning om var det kom ifrån eller vad jag tänkte, men jag gillade ordet.

– Jag tycker att det kommer många tankar i stil med “Kan man verkligen göra så?” efter att ha passerat 40-strecket.

I alla fall för mig, för normala människor kommer det kanske tidigare. Revyn ger en inblick i min snurriga hjärna och hyllar fantasin. Som vanligt går jag all in när det gäller, det behöver ingen vara orolig för att bli besviken över, avslutar Per Andersson med ett leende.

 

Hur ska du fira semester? 
Det blir heminredningssemester! En klassisk bygga altan – och ta tag i häcken – och måla staketsemester helt enkelt!

Vilken är din favoritplats på sommaren?
– Närmsta sjö eller vid grillen!