Klockan var halv fyra på morgonen den 4 september 1891 när Östermalm vaknade av två revolverskott. Ljuden kom från Grevgatan. Sedan blev det tyst fram till morgonen när den unge greven John Mörner stapplade nerför trappan till portvakten och bönföll honom att ringa polisen.
Konstaplarna sprang så fort det gick med sina tunga rockar över den ojämna gatstenen och uppför trapporna till lägenheten på Grevgatan, där greve John Mörner bodde hos sin bror och dennes fru Elisabet. När Elisabet hade rest till sin släkt i Bergslagen för att dricka brunn i ett par veckor lät Bror Mörner sin bror John flytta in.
Han och övriga släkten hade tänkt att det kanske skulle hjälpa John på fötter igen. Inne i lägenheten hittade de lagmannen Bror Mörner liggande i en tältsäng i sitt arbetsrum med två skotthål i huvudet. Levrat blod täckte hela kudden. Trots de allvarliga skadorna var greven inte död. Han jämrade sig – plågorna var fruktansvärda. Familjemedlemmar dök snart upp i grevens lägenhet för att hinna ta farväl.
Konstigt nog så verkade den döende greven inte riktigt vilja berätta vad som hade hänt. Hans bror, John, påstod att det var ett självmordsförsök, men det skakade Bror bara på huvudet åt.
När läkarna kom till platsen beslöt de att lasta in den skjutne mannen i en vagn, trots hans svåra skador, och ekipaget skumpade sedan iväg över de smutsiga gatorna bort mot lasarettet för att se om det gick att göra något åt hans svåra skador.
Redan tidigt på morgonen kom inspektör Gustaf Lidberg till platsen. Och det första han gjorde var att förhöra den skjutnes bror John om vad som hade hänt. Det var något med vittnesmålet som inte stämde. Gustaf Lidberg förstod omedelbart att något inte stod riktigt rätt till. Om det var ett självmordsförsök, varför fanns det inget vapen på platsen?
Så fort den vanliga polisstyrkan kommit till stationen samlade Lidberg alla. De måste gå igenom alla vittnen, höra sig för om den skjutne mannens privatliv och vilka han umgåtts med. Men viktigast av allt var att hitta vapnet och kartlägga offrets lillebror.
– Det är något som inte stämmer med hans berättelse, sa Lidberg.
Alla konstaplarna nickade nervöst, för det var inte var dag som de skulle rannsaka en greve.
Greve John Mörner sa sig vara bestört över att hans bror var en självmördare, och hela dagen vankade han av och an i lägenheten samtidigt som poliserna förgäves letade efter vapnet.
Ingen visste då vilken hemlighet greve John Mörner bar på.
Hela den här tragiska historien hade tagit sin början redan den 8 juli. Solen var på väg upp över Riddarfjärden, och stadens invånare hade långsamt börjat gå till sina arbeten innan restaurangpersonalen på Berns lyckades få unge greve John Mörner att fyllevingligt lämna lokalen.
Några manliga servitörer hjälpte honom ut medan deras kvinnliga kollegor fick hålla sig i kulisserna för att slippa bli antastade av “den fine herren”.
På vägen ut sluddrade han om att han minsann skulle uträtta stordåd en dag. Greve Mörner var kung bland grilljannarna i Stockholms uteliv. Han tillhörde den här tidens unga överklass som drog fram i nöjeslivet om nätterna, sov på dagarna och tittade föraktfullt mot alla dem som arbetade.
Problemet var bara att John Mörner själv inte hade så mycket pengar. Man skulle kunna tro att han var rik som ett troll, men så var inte fallet. Familjen Mörner hade bara sitt fina namn att luta sig mot. Släkten var nästan bankrutt och John spenderade i stort sett varenda krona på kvinnor och sprit.
Och nu hade han inte en krona kvar.
Efter att ha kastats ut från Berns ville han hitta en flicka att ta med sig hem. Efter att ha dragit fram längs med fattigkvarteren gick han hem till sin storebror Bror Mörner, som bodde på Grevgatan mitt på Östermalm.
Bror Mörner arbetade som jurist och hade ett par timmar kvar innan han behövde stiga upp när han väcktes av att hans bror fumligt fick upp dörren och ramlade in genom salongen och vidare mot Brors sovrum.
Bror Mörner var visserligen van vid det här laget, men det gjorde inte själva situationen mindre obehaglig. Att vakna av sin berusade lillebror intill sängkanten, där han stod och tiggde lite pengar, kunde han vara utan.
Nu sa inte John Mörner att han skulle använda pengarna på kvinnor och sprit utan att det var till en liten investering som kunde ge honom en nystart.
Bror Mörner fumlade efter plånboken och drog upp ett par tior, bara för att slippa diskutera vidare med sin fulle bror.
Med pengarna på fickan styrde han stegen mot sin vanliga bordell i Klarakvarteren och sin favoritkvinna,
en lite äldre och rund dam som gjorde allt han ville och som kramade honom moderligt efteråt.
Dagen efter vaknade John Mörner framåt middagstid med en fruktansvärd ångest. Eftersom han supit flera veckor i sträck var han illa medtagen, både fysiskt och psykiskt. Han var illa till mods och hade svårt att se vad som gjorde livet värt att leva. Trots det hade han i alla fall kraft att tänka på hur han skulle lyckas ordna en slant till en ny fylla.
Så på vingliga ben gav han sig ut på Östermalm och knackade dörr hos några släktingar och ett par av pappas bekanta, något som familjen fann oerhört genant.
På det sättet lyckades han låna ihop lite pengar, och han irrade sedan håglöst runt på Stockholms gator. Hur han än försökte kunde han inte hitta någon mening med livet. Det var i den stunden som den unge greven stannade utanför Widforss vapenhandel vid Vasagatan. Där i fönstret låg en stor svart revolver. Johns första tanke var att det kanske skulle vara ett barmhärtigt slut.
Därför gick han rakt in, trängde sig före en handlare från Sörmland som hette Per Larsson och begärde fram revolvern och 25 skott. Alla som befann sig i butiken visste vem han var – den odräglige greven. Per Larsson hann se att det bakom den där fina fasaden, snaggade håret och den svarta promenadkäppen fanns en svajig blick, att ögonen saknade glöd och visade på en håglöshet.
Kanske förstod han eller någon annan att John Mörner tänkte ta sitt liv.
Han köpte den svarta revolvern och med den i fickan och svarta tankar i sinnet gick John Mörner med släpande steg gatan fram. Han funderade på om han skulle våga göra slut på eländet.
Men så sprang han på en bekant, en annan grilljanne, med ett smörigt leende och lättsamt sinne. Problemen var plötsligt som bortblåsta och de gick tillsammans till Jones grillrum för att smörja kråset. De drack ett par flaskor punsch innan de gick vidare mot Berns för bergostron och brännvin.
Detta var inte alls vad John behövde, för när alkoholen susat runt i hans kropp ett tag kom dödstankarna tillbaka, nu ännu starkare. Han gick in på toaletten och tog fram revolvern – det var nu eller aldrig – men bestämde sig för att istället skjuta sig ute i restaurangen. Då kom hans vän in, och när han såg vad som höll på att hända tog han revolvern ifrån John och bjöd honom istället på mer att dricka.
Dagarna gick och John blev allt sämre. Han var ute hela nätterna och försökte sova bort dagarna.
Han ångrade att han hade förlorat revolvern. Det hade varit skönt att ha den som en snabb utväg om det inte skulle gå att uthärda livet längre.
Han gick återigen ner till Widforss vapenhandel och köpte en annan revolver och fler skott.
Affärsinnehavaren kände igen honom men ställde inga frågor. Efter inköpet sökte John upp sina vänner bland societetens grilljannar och unnade sig en blöt natt på stan. Det hjälpte inte. Allt det där som brukade ge honom stöd och styrka – punsch, delikatesser och flickor – gav honom bara ännu mer ångest.
När klockan passerat två på natten hade han inte en krona kvar på fickan men ett fasligt sug efter ett bordelläventyr. Därför gick han återigen hem till sin storebror och in i hans sovrum för att låna en slant.
Men Bror Mörner blev rasande. Han tänkte inte ge bort en enda krona. Förresten skulle Elisabet inte tycka om det.
Det hela gjorde John Mörner rasande, och han skrek att han skulle ta sitt liv.
– Gör du det, du törs ändå inte, sa Bror Mörner och vände sig om i sängen.
Då hörde han ett klickande ljud och såg sin lillebror framför sig, riktande en revolver mot tinningen.
Bror Mörner rusade upp ur sängen och försökte rycka till sig revolvern. De båda bröderna började brottas och plötsligt pekade pipan mot Brors panna. Då brann ett skott av och Bror föll ner på sängen igen, där han låg och tittade på sin bror.
John visste inte vad han skulle göra men höll revolvern mot sin brors tinning och tryckte av på nytt. Han tog ett par steg bakåt medan tankarna rusade runt i huvudet på honom.
När han kom till sans var det första han gjorde att leta upp sin brors plånbok. Han tog de 40 kronor som låg där. Det räckte för ett bordellbesök och en ny fylla. Och vem vet, kanske skulle det gå att komma undan med brottet.
John var medveten om risken när han gick ut i trapphuset. Ändå måste han bort från våningen och ut i natten, helst till en bordell.
John gick som i ett töcken och kom till Nybroviken. Där ställde han sig vid kajen och tog upp revolvern igen. Han skulle skjuta sig och sedan falla död ner i vattnet. Och om inte kulan dödade honom så skulle han säkert drunkna. Då hördes några röster – det verkade som om ett nattsuddande sällskap var på väg i hans riktning. John blev livrädd och kastade i panik revolvern i vattnet och flydde mot Norra Smedjegatan och sin favoritbordell. Där fanns hans kvinna och massor av brännvin.
När John vaknade på morgonen var han i spillror. Ja, det var till och med ännu värre än vanligt. Minnet av sin döende bror tärde på honom – han måste bara ut. Så John klädde sig och skyndade iväg mot sin brors våning för att se honom en sista gång.
När han steg in i våningen var det knäpptyst. John gick in i arbetsrummet där hans bror sov medan frun var bortrest och upptäckte till sin fasa att han inte var död.
Bror Mörner stönade förvirrat, försökte resa på sig och säga något.
– Vet du vem som gjort mig detta? frågade Bror.
– Ja, kan du förlåta mig? svarade John.
Bror Mörner var fortfarande inte död, så John rusade ner till dörrvakten och ropade efter hjälp.
Efter att den skjutne mannen, Bror Mörner, tagits till sjukhuset och förövaren, John Mörner, förhörts en första gång om vad som hade hänt fortsatte inspektör Gustaf Lidberg att leta efter spår och vittnen.
Han misstänkte i ett tidigt skede att allt inte stod rätt till, för det var något som skavde i John Mörners berättelse. Han hade sagt att det var ett självmord, utlöst av svartsjuka i kamp om den fagra Elisabets gunst.
Polisen ringde efter Elisabet. Och när Bror Mörners unga hustru kom hem fnyste hon bara åt John Mörners påstående. Hennes svåger var en förtappad slarver. Hon och Bror hade ett bra äktenskap och levde ett gott liv tillsammans.
Lidberg misstänkte att något var skumt med lillebrodern. Han misstänkte att John Mörner gjorde sitt bästa för att ställa till det i utredningen, om än diskret.
Men han hade inga bevis, och ingen som kände Bror Mörner hade något matnyttigt att komma med.
Dagarna gick och på söndagen, tre dagar, efter skjutningen tog Bror Mörner sitt sista andetag. Och nu såg det ut som att utredningen helt kört fast.
Då hände något. På måndagen ringde en landsortspolis från Katrineholmstrakten. Han kände en man som varit i Stockholm och sett John Mörner köpa en revolver hos Widforss. Lidberg blev eld och lågor och bad kollegorna på landsbygden att sätta vittnet på tåget.
Vittnet hette Larsson och var säker på sin sak. Han hade sett John köpa revolvern och affärsinnehavaren gick på samma linje. Inspektör Gustaf Lidberg kunde nu skruva åt tumskruvarna på John Mörner. Den unge greven erkände allt.
Rättegången blev en tårdrypande historia som allmänheten älskade att frossa i. John Mörner erkände visserligen men hävdade att det första skottet hade gått av av misstag och att det andra hade avlossats av ren barmhärtighet.
Domaren övertygades inte utan dömde honom till livstids straffarbete.
Hade den skyldige inte varit greve så hade det kanske blivit halshuggning istället.
När John Mörner började avtjäna sitt straff emigrerade hans far till Tyskland och levde där ett lugnt adelsliv i ett slott.
John Mörner använde tiden i fängelset till att lära sig bokbinderi, och när han släpptes fri 1911 startade han en bokbinderiverksamhet som växte till ett stort företag. Han tjänade bra med pengar, gifte sig och fick barn. Resten av livet levde John i stillhet. Han gick bort 1957, nästan 90 år gammal.
