Monica Törnell med nytt album: “Är en härlig revansch”

Äntligen! Det var nog känslan som genomfor många trogna Monica Törnell-fans i höstas då Monica Törnells nya album Understanding eye släpptes. För första gången på 25 år kom Monica ut med nyinspelat material.

Det långa avbrottet har varit högst ofrivilligt. Svår sjukdom satte stopp för Monicas blomstrande karriär och med tiden tappade skivbolagsvärlden intresset för sin forna guldkalv. Monica hade nästan gett upp hoppet om att få ge ut ett nytt album då hon under en inköpsrunda på Lidl hemma i Söderhamn stötte ihop med en gammal kompis.

– Vi började prata och mitt i samtalet föreslog han att han skulle hjälpa mig att finansiera en inspelning. Det sa bara pang bom och så satte vi igång. Plötsligt stod jag i en inspelningsstudio i Gävle. Det var underbart att äntligen få göra det som jag har drömt om så länge, säger Monica med lysande ögon.

Monica var bara barnet när hon inledde sin artistkarriär. Redan som femåring tjatade hon på sina föräldrar om att få uppträda. Redan som åttaåring gjorde hon sin scendebut och hon fortsatte sedan att framträda flitigt runt om i Gävleborgs län. I maj 1971 sjöng hon på en invigningsfest på en kvarterskrog som hennes pappa hade öppnat tillsammans med en kompis.

Samma kväll uppträdde Cornelis Vreeswijk ett stenkast därifrån. Monicas pappa gick över till Cornelis hotell och bjöd in honom till invigningsfesten. Först efter lång övertalning tog den blyga knappt 17-åriga Monica ton inför den store vislegendaren. Och uppenbarligen lyckades hon göra intryck på honom.

– Cornelis och hans dåvarande fru, Bim, bjöd in mig till sitt hem i Stockholm för att spela in en demo, vilket ledde till att jag fick skivkontrakt. Det var inte som att bli upptäckt av vem som helst. Cornelis var den enda artisten i Sverige som jag riktigt beundrade. Vintern 1972 tog han med mig på en turné i Sverige och Danmark. Det var en häftig upplevelse!

Kroppen sa nej

Samtidigt som karriären tog ordentlig fart blev Monica mamma. Tre dagar före sin 19:e födelsedag födde hon sonen Tobias. Sju år senare kom nästa son, Mattias. Monica har uppfostrat båda pojkarna på egen hand, med viss hjälp från sina föräldrar.

Livet som ensamstående mamma och artist var ingen lätt ekvation att få ihop, i synnerhet som Monica jobbade extra inom restaurangbranschen för att klara ekonomin och dessutom själv skötte allt det administrativa kring sin musikkarriär.

– När jag var hemma jobbade jag från tidig morgon till klockan fem då det var dags att laga mat och ta hand om mina barn. Efter att barnen hade somnat fortsatte jag att jobba, så det blev inte mycket sömn för egen del.

I början av 1980-talet genomgick Monica en magsårsoperation med flera svårbotade infektioner som följd. 1984 släpptes albumet Mica med hitlåtar som Vintersaga, Heden och Känslan i maj. Vid samma tid började Monicas kropp protestera på allvar.

– Jag fick bland annat nervsmärtor och känslobortfall i benen. Helt oförklarligt gick jag också upp 20–25 kilo i vikt på bara några månader. Jag förstod inte då att det berodde på sköldkörtelproblem och min läkare brydde sig inte om att utreda saken. Gång på gång vände jag mig till sjukvården för att få hjälp, men istället för att gå till botten med problemen skrev de bara ut antibiotika. Mellan 1984 och 1986 åt jag 30 penicillinkurer.

Varenda cell skrek

Monicas reaktion på sjukvårdens nonchalans var att sluta lyssna på kroppens signaler och jobba på i ännu hårdare tempo.

– 1986 släppte jag en ny skiva. Samtidigt vann jag Melodifestivalen tillsammans med Lasse Holm. Utöver det hade jag dessutom en inplanerad turné med min bror, som är gitarrist, och fyra författare.

 Som om det inte vore nog pågick en upphovsrättslig tvist om tre av Monicas låtar, vilket resulterade i många sömnlösa nätter. I efterhand tror Monica att det blev den utlösande faktorn som till slut fick henne att tippa över kanten. En septemberdag 1986 tog allt tvärstopp.

– Jag hade nyligen köpt hus och gick ut för att kratta i trädgården tillsammans med min mamma och mina barn. Men efter 15 minuters krattande blev jag kallsvettig och började må så illa att jag var tvungen att gå in och lägga mig. Det var som om varenda cell i hela min kropp skrek högljutt. Exakt där och då tog mina krafter slut. Det finns ett före och ett efter den dagen.

Under många år vägrade läkarna sjukskriva Monica, eftersom hon inte hade någon konkret diagnos. För att försörja sig själv och sina söner mobiliserade hon sina sista reservkrafter till att genomföra sporadiska uppdrag som kostade på hälsan oändligt mycket mer än vad de inbringade rent ekonomiskt.

Diagnos efter diagnos

Numera har Monica sjukersättning. I sakta mak har hon bit för bit fått diagnos efter diagnos: Hjärtförstoring, kronisk twar-infektion, kroniskt trötthetssyndrom, reumatism, hypotyreos (underfunktion i skölkörteln), kärlkramp och kol, för att nämna några i mängden.

– Förra året när jag var hos läkaren för provtagning ville hon ta ett borreliaprov. “Nej, det behövs inte, för det har jag alla fall inte”, sa jag. Läkaren envisades med att provet skulle tas och då visade det sig att jag hade borrelia också. Det är nästan så att man inte tror att det är sant, utbrister Monica med en suck.
Monica är övertygad om att hennes liv hade utvecklat sig helt annorlunda om sjukvården från första början hade utrett hennes symptom.

– Jag tror att min utmattning utlöstes av att jag så länge kämpade för att få hjälp utan att få det. Till slut orkar man inte längre släpa sig upp ur sängen. Jag har målat en tavla där jag ligger ute i vattnet och håller på att drunkna, samtidigt som det sitter människor på stranden och tittar på utan att göra någonting. Det är så det har känts.

Fortfarande är varje dag en utmaning för Monica men förra hösten skedde oväntat en märkbar förbättring.

– Jag upplever det som att sjukdomen gick över i en annan fas där jag har fler vakna dagar då jag orkar vara med på saker. Kanske beror det på homeopatmedicinerna som jag numera tar, jag vet inte.

Järnstark viljekraft

De dagar då orken är som störst passar Monica gärna på att umgås med sina sex barnbarn.

– På fredag har jag blivit ombedd av ett av barnbarnen att hålla i hennes sjuårskalas, berättar hon leende. Visst är barnbarnen en källa till glädje, men jag skulle önska att jag hade mer energi över till dem. Jag försöker bjuda hem barn och barnbarn på middag så ofta jag orkar.

Monica återkommer ofta till frustrationen i att tröttheten inte låter sig övervinnas av något. Inte ens hennes järnstarka viljekraft.

– Jag är uppfostrad i andan att man ska uträtta saker och vara duktig hela tiden, annars har man inte ens rätt att äta mat. Att då hamna i en situation där man periodvis inte orkar göra någonting är som att befinna sig i en mardröm.

Monicas kreativitet är en av de få saker som sjukdomen inte har lyckats kväsa. Måleri, fotografering, skrivande och kläddesign är konstformer som hon har återvänt till sedan hon var liten, liksom sången.

Emellanåt gör Monica egna spelningar. Merparten av låtarna på det nya albumet Understanding eye har hon också skrivit, antingen ensam eller tillsammans med andra. Ett av alstren som Monica komponerat helt på egen hand är den vackra hymnen Oh lord där hon med stigande intensitet upprepar textraden: “Oh lord, please don´t let my life be wasted.” (Å gode Gud, låt inte mitt liv vara bortkastat.)

– I hymnen ger jag uttryck för min största stress under alla de här sjukdomsåren: Att tiden bara går utan att jag uträttar någonting konkret. Arbetet med skivan har lättat på den stressen. Nu när albumet är färdigt känner jag att jag i alla fall har åstadkommit någonting. Det är en skön känsla.