Hunden hjälpte henne tillbaka till livet efter stroken

Hunden Maxi blev räddningen för Anne Ojari efter att hon drabbats av en stroke. Tack vare sin ögonsten är hon mer i rörelse och hon håller sig friskare – precis som forskningen visar. Men först var hon tveksam till om hon skulle klara att ta hand om en hund igen.

Anne Ojari

Ålder: 58 år.

Familj: Ensamstående. Hunden Maxi och katten Fröken Sally

Bor: Lägenhet i Göteborg.

Gör: Sjukpensionär.

Den lurviga blandrashunden Maxi och hans matte Anne är en välkänd syn i kvarteren kring Liseberg i Göteborg. Minst tre gånger om dagen går hon en runda med sin hund för att han ska få komma ut och rasta sig.

– Jag är övertygad om att det är det som har hållit mig vid liv. Sedan jag skaffade Maxi har jag inte ens varit förkyld. Jag tror man blir mer motståndskraftig av att ha en hund, säger hon.

Därför blev hon inte alls förvånad när hon fick ta del av studien från Uppsala universitet som visade att hund-ägare har bättre överlevnadprocent efter en hjärtinfarkt eller stroke.

– Jag har både hund och katt och jag tror att båda har varit bra för min rehabilitering. Men det som är så positivt med att ha en hund är att man måste gå ut med den tre gånger om dagen, oavsett väder, säger Anne.

Den fysiska aktiviteten i kombination med att hund-ägare träffar andra hundägare under sina promenader och därmed bryter risken för social isolering är enligt forskarna vid Uppsala universitet viktiga vid rehabiliteringen efter en stroke eller hjärtinfarkt.

– Jag mår jättebra i dag, säger Anne. Det enda problemet är att jag kan ha lite svårt med balansen och har lätt för att ramla.

Bara 48 år gammal
Anne fick sin stroke redan 2010 när hon inte var mer än 48 år gammal. Hon hade då en minst sagt stressig livssituation.

På sin arbetsplats, en underleverantör till bilindustrin, var hon tvungen att sköta två arbetsuppgifter, både försäljning och logistik, samtidigt som hon tog hand om sin sjuka gamla pappa som bodde ensam sedan hennes mamma gått bort några år tidigare.

– Pappa var 85 år då. Han var klar i knoppen, men sjuk i hela kroppen. Vi bodde i varsin lägenhet i huset och varje dag gick jag direkt efter jobbet hem till honom för att laga mat och se till att han fick sina mediciner, berättar Anne.

Till slut gick det inte längre och hennes pappa var tvungen att flytta till ett äldreboende. Då fick Anne, som inte har några syskon och var ensamstående, själv dra hela lasset med att avveckla en lägenhet och ordna allt det praktiska.

– Under en period fick jag ingen ordentlig sömn om nätterna, säger hon.

Stressen satte sina spår. En dag på jobbet fick Anne plötsligt en sprängande huvudvärk.

– Jag reste mig upp för att be någon av mina arbetskamrater att köra hem mig eftersom jag inte mådde bra, men alla satt upptagna i sina telefoner.

Anne gick en runda på kontoret och hoppades att huvudvärken skulle släppa, men det gjorde den inte. Till slut var det en av hennes arbetskamrater som avslutade sitt telefonsamtal och Anne satte sig vid hennes bord och berättade att hon hade fruktansvärt ont i huvudet och behövde hjälp att ta sig hem.
– Det är det sista jag minns innan jag nästan en månad senare vaknade upp på Sahlgrenska sjukhuset. Min arbetskamrat har berättat att hon reste sig för att gå och hämta ett glas vatten till mig och när hon kom tillbaka låg jag medvetslös på golvet.

Duschades och tvättades
Hennes första minnesbilder från sjukhuset är att hon duschades och tvättades inför operationerna hon gick igenom.

– Det kändes som jag duschades hela tiden, men jag var helt borta under den perioden. Vid ett tillfälle fick jag för mig att jag var på semester på Kanarieöarna, säger hon med ett leende.

Anne vårdades på sjukhuset i tre månader. Hon fick sedan komma hem, men var tvungen att ha omfattande hemsjukvård i ytterligare 2–3 månader.

– Jag var riktigt sjuk. Den första tiden efter min stroke hade jag svårt att prata. Jag kunde inte hitta orden. Talet blev bättre med tiden och sjukgymnastiken gjorde att jag snabbt återhämtade mig rent fysiskt. Jag har dock fortfarande ingen kraft i benen och det är det som gör att jag ibland har svårt med balansen.

När Anne satt ensam hemma i lägenheten under rehabiliteringen saknade hon sällskap.

Alltid älskat djur
Hon började fundera på att skaffa ett sällskapsdjur, men trodde inte hon skulle klara att ta hand om en hund och därför blev det först en katt.

– Jag har älskat djur i hela mitt liv och är egentligen en hundmänniska. Jag har haft ett par olika hundar tidigare som min pappa hjälpte mig att ta hand om medan jag jobbade, men efter att min senaste hund, cairnterriern Bobo, dog och min pappa blev sjuk gick det några år utan att jag hade hund.

Anne trivdes med sin katt som hon döpte till Fröken Sally, men det är en innekatt och hon kände att hon saknade en hund att gå ut med. En dag 2015 fick hon se en annons om valpar till salu i Göteborgsposten.

– Det var en bild på något konstigt djur, säger Anne med ett skratt. Men det var något som jag fastnade för och ett par dagar senare hade jag Maxi här hemma i lägenheten. Han är en blandrashund med inslag av amerikansk cockerspaniel, pudel och kinesisk nakenhund.

Först var hon dock lite tveksam till om hon skulle våga ta på sig ansvaret som det innebär att vara hund-ägare.

– Jag tänkte på vem som skulle ta hand om hunden om jag hamnade på sjukhuset. Det var en väninna som övertalade mig att köpa Maxi. Och jag kände själv att jag måste skaffa en hund om jag skulle överleva.

Rekommenderar andra
Anne rekommenderar andra som haft en stroke eller hjärtinfarkt att skaffa sig en hund om de har möjlighet. Hon tycker själv att hon är ett bra bevis på att Uppsalaforskarnas överlevnadsstudie är korrekt.

– Det påverkar hälsan jättemycket att ha hund. Det var längesedan jag tappade balansen och ramlade sist. Men man måste ju så klart tycka om hundar och kunna se till att någon kan ta hand om den om man skulle hamna på sjukhus igen.

 

I HJ nr 21 2020 pratar vi även med forskaren Tove Fall som berättar mer om hur hundar påverkar återhämtningen.

Högre överlevnad hos hundägare

Forskarna vid Uppsala universitet har undersökt överlevnaden hos 181 000 hjärtinfarktpatienter och 154 000 strokepatienter mellan 2001 och 2012.

Överlevnaden i båda patientgrupperna var år för år mycket högre bland de som hade hund vid insjuknandet än för dem som inte hade det.

I gruppen ensamstående hjärtinfarktpatienter var överlevnaden hela 33 procent högre för hundägarna.

I en tidigare studie har forskargruppen visat att dödligheten generellt sett var lägre hos hundägare och att de levde i genomsnitt ett par år längre än de som inte hade hund.

Källa: Uppsala universitet

 

Scroll to Top