Moder Christa är ingenjören som blev nunna

Redan när vi närmar oss Mariavalls kloster i Bondrum i Tomelilla kommun märks det att vi befinner oss i centrum för motstånd mot vanadinbrytning på Österlen.

Där grusvägen delar sig och den ena vägen leder till nunneklostret och den andra till munkklostret Den helige Benedictus kloster möts vi av ett plakat med texten “Inga gruvor här, tack”.

Här har nunnorna och munkarna kastat sig in i den värdsliga debatten om gruvbrytning och i protesterna deltar Mariavalls abbedissa Moder Christa som gått samman med traktens greve, Carl Piper, och andra Österlenbor.

– Det är min skyldighet som abbedissa att skydda klostret. Vi kan inte acceptera att ett brittiskt bolag får tillgång till klostrets mark genom undersökningstillståndet, säger Moder Christa när hon tar emot Hemmets Journal på klostrets trappa.

Framför oss reser sig klostret som en jättelik grå koloss. Här finns inga utsmyckningar, ingen flärd eller något som kan distrahera och föra tankarna till annat än bön och tacksamhet till Gud.

Det är avskalat, enkelt och spartanskt.

– När vi avlade våra klosterlöften lovade vi att leva i klosterlig levnadsvandel, lydnad och stabilitet. Vi följer den helige Benedictus regel som skrevs på 500-talet för klostret Monte Cassino, berättar Moder Christa.

Moder Christa har varit klostrets abbedissa sedan 2016. Mariavalls systrar leddes dessförinnan i över 50 år av Moder Tyra Antonia.

– Det var ett stort förtroende jag fick när mina medsystrar valde mig. Man väljs som abbedissa på livstid, men i praktiken är det fram till att man fyller 70 år, berättar hon.

Klosterlivet för Moder Christa och hennes tolv medsystrar är strikt inrutat. Sex gånger om dagen ber nunnorna till Gud. Vid åttatiden varje dag är det mässa och däremellan fylls tiden med arbete och andliga studier.

– Det är väldigt bra med struktur. Det behövs om vi ska klara av att leva här i 40–50 år. De dagliga bönerna är själva skelettet i vår tillvaro, det som håller ihop vår verksamhet.

Moder Christa lämnade själv det världsliga livet och gick i kloster i början av 1990-talet.

– Jag hade en tro på att relationen till Gud skulle bära upp mitt liv. Jag ser det inte som jag har avstått från något när jag valde klosterlivet. Jag har istället fått något jag längtade efter, säger hon.

Hade pojkvänner

Innan hon avgav klosterlöftena arbetade Moder Christa – eller Ylva Maria Christa Claesson som hon egentligen heter – som ingenjör på Volvo och forskare vid universitetet i Uppsala.

Hon beskriver det som ett helt vanligt svenssonliv. Hon levde som de flesta andra unga kvinnor och hade kärleksförhållanden med män i sin ungdom, dock inget som ledde till att hon bildade familj.

– Jag upplevde mitt liv som ganska meningslöst på den tiden. Jag hade en ytlig gudstro och det ledde till att jag hamnade i en djup depression. Det var då jag fick upplevelsen av att Jesus sa till mig att han fanns där för mig men att jag var tvungen att arbeta mig igenom depressionen av egen kraft.

Moder Christa föddes för 63 år sedan i Lund och bodde de första åren i Västra Karaby i Kävlinge kommun. Hon flyttade sedan först till Nyköping och därefter till Umeå med sin mamma och pappa som var lågstadielärare respektive doktor i teoretisk fysik och senare professor i Umeå.

– Jag kommer inte från en religiös familj. Vi pratade inte så mycket om religion hemma och det var bara vid speciella högtider som vi gick i kyrkan, berättar hon.

Istället var det en klasskamrat i Umeå i årskurs åtta som fick henne intresserad av kristendomen.

– Hon var aktiv i Missionsförbundet och hon pratade om sin tro på sätt som väckte min och några andra klasskamraters nyfikenhet. Det ledde till att vi hade en bönegrupp tillsammans på skolan.

Tänkte bli präst

Men för Ylva var det Svenska kyrkan som gällde på den tiden. Hon engagerade sig i ungdomsverksamheten och ledde bland annat konfirmandundervisning.

– Mina föräldrar och min bror förstod mig inte riktigt. Pappa hade dessutom en negativ erfarenhet av kyrkan, så han var kritisk. Men samtidigt respekterade de mitt val.

Efter gymnasiet började Ylva läsa religionskunskap i Uppsala. Hon hade då tankar på att bli präst inom Svenska kyrkan.

– Men under andra terminen hamnade jag i en rejäl troskris. Det var som om min kontakt med Gud försvann, som om han stängde fönstret till mig. Jag förstod direkt att jag inte kunde bli präst om jag inte var troende.

Hon avbröt studierna och åkte tillbaka hem till Umeå, där hon kompletterade sina betyg i matte, fysik och kemi på komvux. Därefter blev det fem års studier i teknisk fysik i Uppsala.

– Jag jobbade sedan på Volvo i Skövde, men redan på den tiden tyckte jag att människor var intressantare att jobba med än maskiner.

Hon började forska i materialfysik i Uppsala, men hennes tro på Gud, som hon hittade tillbaka till ganska snabbt, gjorde att hon längtade efter något mer meningsfullt.

– Det onda blir så oändligt mycket ondare om det inte finns en gud. Det blir inget meningsfullt med tillvaron utan vår herre.

Ylva fann det hon sökte i katolska kyrkan och det ledde till att hon konverterade 1988. Ett par år senare tog hon steget att bli nunna och innan hon kom till Mariavall var hon med Mariadöttrarna i Östergötland i 17 år.

– Men det fungerade inte riktigt och det var därför jag sökte mig till Mariavall 2010.

Moder Christa säger att hon visserligen måste avstå från det hon kallar småtrevligt, som restaurangbesök och att kunna åka på semester, men också från man och barn.

– Mina medsystrar är min familj. Jag ser det inte som att jag valt bort något, utan jag har valt till något som jag tror kan ge mitt liv mening. Jag tror att relationen till Gud kan bära upp mitt liv.