Det hade talats en del om den 20-åriga åldersskillnaden när William och Edith Mahwood blev äkta makar. Omgivningen accepterade den så småningom och det välbeställda, barnlösa paret levde ett stilla liv i Eastbourne, England. Edith var till en början glad över att deras husläkare, John Bodkin Adams, ofta tittade in spontant för att försäkra sig om att William hade återhämtat sig efter en tidigare sjukdom.
Edith och William var tacksamma över allt läkaren gjort, så när han bad att få låna en större summa pengar hade de svårt att tacka nej. Paret litade på att pengarna så snart som möjligt skulle återbetalas. Så blev det inte.
Gång efter annan påminde de försynt om att det nog var dags att betala tillbaka åtminstone en del av lånet, allt utan resultat.
Strax därpå insjuknade William på nytt och det var John Bodkin Adams som behandlade honom.
William avled och när hans kvarlåtenskap hade fördelats fick den sörjande änkan besök av en mycket upprörd John Bodkin Adams. Han tvingade sig in i huset, gick fram till det som hade varit Williams skrivbord och plockade åt sig dyrbarheter samtidigt som han frankt deklarerade att han förtjänade det eftersom han inte fanns omnämnd i den avlidnes testamente.
Edith polisanmälde inte men bytte läkare och instruerade tjänstefolket att aldrig mer släppa in John Bodkin Adams i hennes hus.
På god fot
När William Mahwood avled 1949 hade irländskfödde John Bodkin Adams varit husläkare åt det förmögna skiktet i Eastbourne i 27 år. Särskilt de äldre änkorna uppskattade irländarens omsorg, för han var en tålmodig lyssnare och var alltid tillgänglig – natt som dag.
John Bodkin Adams hade snabbt blivit respekterad i samhället där han verkade. Bostaden var ståndsmässig och läkaren skaffade sig en fin bil och en chaufför. Doktor Adams unnade sig det ljuva livet och det många betecknade som illasinnade rykten lät göra gällande att han fått ärva rejäla summor av sina patienter.
Fru Morrell var en av dem som hade testamenterat pengar till sin läkare. Hennes död, i slutet av 1950, omgärdades av frågetecken, trots att hon hade drabbats av en stroke tre månader tidigare. Hennes anhöriga upplevde det som om John Bodkin Adams avskärmat henne från omvärlden. När de ville komma och hälsa på fick de höra att fru Morrell var alltför svag för att ta emot besök.
Det visade sig också att läkaren fanns vid hennes sida, dag som natt, ja, han sov till och med i sin patients rum. Hon var med det helt utlämnad till honom.
Polisen kontaktades
Efter hennes död florerade ryktena, men det stannade vid rykten.En dag kontaktade han den unge läkarstudenten Francis Kamps och bad honom att genomföra en obduktion på fru Gertrude Hullett, sedan denna nyligen avlidit. Francis Kamps tackade ja till uppdraget, men när läkarstudenten stod där i obduktionssalen med skalpellen i hand upptäckte han att fru Hullett levde. Pulsen slog och hon andades. Efter att ha fått vård på sjukhus tillfrisknade hon helt.
När ytterligare en av den jovialiske läkarens vårdtagare, fru Pyke, avled under mystiska omständigheter, och efter att ha efterlämnat en större del av sin kvarlåtenskap till sin läkare, agerade polisen. Ryktena hade helt enkelt blivit för många.
En oberoende utredning för att utröna den korrekta dödsorsaken inleddes. Den visade att dödsfallet hade orsakats av en överdosering av starka smärtstillande medel. Utredningen fortsatte och det dröjde inte länge förrän Scotland Yard kallades in.
Heroin och morfin
Scotland Yard höll förhör med den åtalades vårdtagare, och många av dem erkände att de var rädda för sin doktor eftersom han hade ett sådant häftigt humör.
En kartläggning av den misstänktes ekonomi visade att han ärvt så många som drygt 130 av sina patienter, och tack vare de många och stora arven var han en av de rikaste allmänläkarna i Storbritannien. Polisen undersökte hur han behandlade sina patienter och det uppdagades att han ofta gav höga doser av smärtlindring, ofta i form av beroendeframkallande läkemedel som heroin och morfin.
Doserna var ofta så höga att vårdtagarna hamnade i ett komaliknande tillstånd. De anhöriga var förtvivlade över att se sina nära okontaktbara veckorna innan de avled.
Flera sjuksköterskor som arbetat med John Bodkin Adams hade protesterat mot hans behandlingsformer. Ingen hade velat lyssna till vad de hade att säga.
När utredningen var färdig fanns det starka indikationer på att den misstänkte mellan åren 1946 och 1956 dödat 163 av sina patienter, de allra flesta kvinnor. Men det fanns inga bevis. Vittnesmål från sjuksköterskor som arbetat med läkaren gav ändå åklagaren möjlighet att åtala för en handfull av morden.
Inför rätta
I januari 1957 ställdes John Bodkin Adams inför rätta, allt under ett enormt intresse från press och allmänhet. Juryn fick under rättegångsdagarna ta del av de mest fasansfulla redogörelser.
Efter omfattande domstolsförhandlingar föll domen den 15 april 1957. Den visade att den eniga juryn ansåg att det inte fanns tillräckligt med bevis för en fällande dom för morden. Däremot dömdes den åtalade för ekonomisk brottslighet och brott mot läkemedelsföreskrifterna. Det var mycket länge sedan medicinhanteringen på mottagningen hade journalförts korrekt. John Bodkin Adams förlorade sin läkarlegitimation och dryga böter utdömdes.
Doktor Adams levde kvar i Eastbourne, och tre år efter domen fick han tillbaka sin läkarlegitimation och började på nytt att arbeta, om än i liten skala.
I pressens och allmänhetens ögon var han, trots den friande domen, en seriemördare, en läkare som dödat sina patienter för egen vinning.
