Britt-Maries son dog i flygkrasch

Förra årets flygkrasch i Etiopien krävde 157 människoliv. Ett av dödsoffren var svenske Jonathan Seex, 45 år. För Hemmets Journal berättar Jonathans mamma Britt-Marie om chocken, saknaden och ilskan efter olyckan som av allt att döma hade kunnat förhindras.

Britt-Marie Seex

Ålder: 76 år.
Familj: Dottern Joanna och fem barnbarn.
Bor: I Sollentuna och Kenya.
Gör: Översättare.

Britt-Marie Seex uppskattade att umgås med sonen Jonathan, hans fru Nadege och deras tre barn, men som många föräldrar till vuxna barn med upptagna liv längtade hon ibland efter att få lite egentid tillsammans med sin son.

– Det senaste året kände jag att det var så sällan som jag och Jonathan träffades på tu man hand. Det var alltid någon annan med då vi sågs, förklarar hon.

Som den företagsamma kvinna Britt-Marie är klurade hon ut ett sätt att lösa dilemmat. I februari förra året skrev hon ett mejl till Jona-than där hon bad om att få boka in en tid för en middag bara med honom. Någon vecka senare tog hon ett flyg från det lilla kenyanska kustsamhället Vipingo, som är hennes tillflyktsort under de svenska vintrarna, till Jonathans hemstad Nairobi där de sammanstrålade på en restaurang.

– Det kändes viktigt för mig att hinna träffa Jonathan innan han några dagar senare skulle resa till de franska Alperna för att åka skidor med familjen. Hösten innan hade hans fru Nadege och deras barn flyttat från Nairobi till Nadeges hemland Frankrike för att barnen skulle få en bättre utbildning än vad som finns att tillgå i Kenya. Jag ville höra mig för om hur Jonathan kände inför den nya tillvaron med långpendlande mellan hans arbete i Nairobi och familjelivet i Paris.

Hade en positiv känsla

Jonathan stillade Britt-Maries oro över den nya livssituationen.

– Jag fick en väldigt positiv känsla av att det var ett noggrant övervägt beslut att omlokalisera familjen till Frankrike. Det här var vad de alla ville. Jonathan förklarade att han planerade att bo växelvis i Nairobi och Paris de kommande fem åren. Därefter tänkte han flytta till Frankrike permanent. Vid det laget skulle han praktiskt taget vara ekonomiskt oberoende och inte behöva arbeta så mycket. Framtiden såg ljus ut, konstaterar Britt-Marie med en suck.

Britt-Maries son dog i flygkrasch
Jonathan, storasyster Joanna och en kusin till dem. Bilden är tagen under en midsommar i Hälsingland i början av 1980- talet. (Privat bild)

Hon övernattade i sonens hus innan hon morgonen därpå tog flyget tillbaka till sin egen bostad i Vipingo. 

– Jag väckte Jonathan för att säga hej då och fick en stor varm kram av honom. Det var det sista jag såg av min son.

Under vistelsen i Alperna överöste Jonathan sin mamma med bilder från den härliga skidsemestern. Britt-Marie följde familjens bravader i skidbacken från Jonathans hus i utkanten av Nairobi som hon rest tillbaka till. Hon hade lovat att bo där under tiden sonen var borta för att finnas till hands för hans gamle sjuke svärfar som huserade i en egen våning i den stora villan. Så snart Jonathan återvänt skulle hon flyga tillbaka till sitt eget hus på Kenyas kust, men däremellan skulle de enligt tidsberäkningarna hinna få en timme tillsammans. För första gången någonsin hade Jonathan valt att resa med Ethiopian Airlines.

– Han sa att det var det bästa flygbolaget i Afrika. De hade den nyaste flygplansflottan och dessutom förmånliga priser.

Insåg att något var fel

Britt-Marie väntade och väntade, men ingen bil skymtades på uppfarten och ingen nyckel hördes i låset.

– Jonathan hade sagt att han skulle vara hemma vid huset 11.30, men när klockan blev 12 hade han fortfarande inte dykt upp. Jag tyckte det var konstigt eftersom det bara är två timmars flygning mellan Addis Abeba, där Jonathan hade mellanlandat, och Nairobi. Planet hade lyft 08.38, men när jag gick in på flygplatsens hemsida stod det att det fortfarande var i luften. Då insåg jag att det var något som inte stämde.

Britt-Maries son dog i flygkrasch

Britt-Marie fick en ingivelse att gå in på BBC News nyhetssajt. Där möttes hon av mardrömsrubriken: “Ett av Ethiopian Airlines passagerarflygplan har kraschat under en flygning mellan Addis Abeba och Nairobi.”

– Jag förstod direkt att det var Jonathans plan som hade störtat. Det var en förskräcklig insikt. Jag bara flämtade, det kändes som om jag inte fick någon luft. Så här i efterhand är det en konstig tanke att jag satt och väntade på Jonathan så länge utan att ha en aning om att han redan var död.

Första samtalet gick till dottern Joanna hemma i Sverige som förstås blev förkrossad över nyheten om att hennes lillebror omkommit i en flygkrasch. En stund senare var Britt-Marie tvungen att åka ut till flygplatsen för att hinna med planet tillbaka till hennes kenyanska hemort. 

– Jag upplyste flygplatspersonalen om vad som hänt och förklarade att jag inte orkade vänta bland alla de andra passagerarna, så jag fick sitta i eget rum och blev sedan eskorterad ut till flygplanet.

Då planet en timme senare landade möttes Britt-Marie av två goda vänner, närmare bestämt ex-maken Chris änka Jane och hennes nuvarande man. Svenska Britt-Marie träffade sina barns pappa Chris då hon under en period på 1960-talet arbetade på ett hotell på Bahamas. Så småningom flyttade paret till Chris hemland Kenya och öppnade restaurangen Tamarind. När Jonathan var ett halvår sprack äktenskapet. Britt-Marie tog med sig sonen och hans tre år äldre syster Joanna till Stockholm där de växte upp. Relationen till pappa Chris och Kenya var dock fortsatt stark.

Fann kärleken

Jonathan bestämde sig tidigt för att han ville följa i faderns fotspår och läsa vid den hotellskola i Schweiz som en gång haft Chris som elev. Första året på utbildningen lärde han känna franska Nadege som blev hans livskamrat. Tillsammans arbetade de på hotellanläggningar i Florida, Nord-Carolina och Dubai innan de slog sig ner i Nairobi. Jonathan hade blivit erbjuden jobb inom familjeföretaget Tamarind Group som hans pappa startat. I Nairobi föddes parets tre barn, Alexandre, Antoine och Adeline, idag 11, 9 och 8 år gamla. Jonathan var inte bara en dedikerad familjefar utan också en driftig affärsman som så småningom blev vd för den expanderande rörelsen. På hans initiativ uppförde företaget 2018 sitt första hotell. 

Britt-Maries son dog i flygkrasch
Jonathan gjorde sin värnplikt som kock vid kustartilleriet i Vaxholm. (Privat bild)

– Först efter Jonathans död förstod jag hur väldigt omtyckt och respekterad han var i sin yrkesroll. Personalen förlitade sig oerhört på honom, vilket gjorde det extra svårt för dem när han försvann, berättar Britt-Marie.

Ett par veckor efter olyckan hölls en minnesstund på en av företagets restauranger, 400 personer kom för att hedra Jonathan. Tre dagar senare hade man en mindre minnesstund hemma i trädgården för dem som stod honom närmast. Familjen hade inte förväntat sig att det sönderbrända flygplansvraket skulle efterlämna några kvarlevor att begrava, men i september kom beskedet att Jonathan och de övriga 156 personerna på planet hade identifierats. Den 19 oktober stod Britt-Marie och resten av familjen och väntade på Orly-flygplatsen strax utanför Paris när Jonathans kista anlände tillsammans med kropparna av de franska medborgare som också förolyckades i kraschen.

– Det var en väldigt värdigceremoni. Den franska utrikesministern gick runt och växlade några ord med alla de nio familjerna som var samlade vid kistorna. Jag kände starkt att jag ville få fram Jonathans svenska ursprung. Efter lite kämpande lyckades jag få dit en representant från Sveriges ambassad i Paris.

Var en underbar pappa

När ceremonin var överstånden kördes Jonathans kista vidare till en kyrka nära familjens bostad där en begravningsgudstjänst tog vid.

– Alla tre barnen gick fram i kyrkan och läste varsin dikt till sin pappa. Min största sorg är att de inte får växa upp med Jonathan som far. Han var en underbar pappa, betonar Britt-Marie.

Britt-Maries son dog i flygkrasch
Britt-Marie tillsammans med Jonathan, hans fru Nadege och deras tre barn, Alexandre, Adeline och Antoine på safari i det kenyanska nationalre-servatet Masai Mara år 2016. (Privat bild)

Hon ger ett lugnt och samlat intryck under vårt samtal, även om rösten emellanåt stockar sig och tårarna är nära. Parallellt med att Britt-Marie tampats med sorgen efter Jonathan har hon också varit tvungen att hantera sin ilska gentemot flygplanstillverkaren Boeing. Med hjälp av amerikanska advokater har svärdottern Nadege stämt Boeing på 276 miljoner dollar, cirka 2,5 miljarder svenska kronor.

– Boeing har låtit ekonomiska intressen gå före passagerarnas säkerhet. De sparade pengar på att inte utbilda piloterna i det nya automatiserade systemet som tycks ha orsakat olyckan. Det är klart att jag är förbannad och besviken över deras girighet. Varje gång jag läser om Boeing känner jag avsky.

Om möjligt ännu större är Britt-Maries vrede mot svenska myndigheter, i synnerhet Utrikesdepartementet. Utströdda över köksbordet ligger utskrifter av hennes många mejl till UD. Mejl där hon i vänligt tonläge ber om nödvändig information eller framför kritik över hur hon som anhörig har blivit behandlad. Vissa av dem har ­aldrig besvarats.

– I de fall jag fått svar har bemötandet varit kyligt och avmätt med en underton av “kom inte hit med dina bekymmer”. Franska och kenyanska myndigheter har visat mycket större medmänsklighet. Till skillnad från oss svenska anhöriga har min svärdotter i Frankrike bland annat blivit erbjuden en resa till olycksplatsen och psykologhjälp. Och då ska man veta att Jonathan inte ens var fransk medborgare. 

Britt-Maries son dog i flygkrasch
– Det finns så mycket som jag hade velat göra tillsammans med min son Jonathan, säger Britt-Marie Seex. Foto: Thomas Carlgren

Britt-Marie är noga med att understryka att hennes kritik inte inbegriper Polisen och Statens haverikommission som hon menar har skött sig exemplariskt.

– I somras bjöd haverikommissionen in oss anhöriga till ett möte där de utförligt och bra beskrev händelseförloppet vid kraschen. Den erfarna piloten som höll i mötet sa att passagerarna med största sannolikhet uppfattade flygplanets problem som normal turbulens fram till att planet störtdykte. Jag frågade hur lång tid det hade gått mellan att planet började tappa höjd till dess att det slog i marken. Svaret jag fick var att det handlade om omkring 20 sekunder. Det var skönt att få veta att det ändå gick så fort. 

De första månaderna av det här året tillbringar Britt-Marie i vanlig ordning i Kenya, men sonens bortgång har fått henne att omvärdera sin framtid.

Outhärdlig saknad

– Jag beslutade mig för att bygga huset i Kenya för att komma närmare Jonathan och hans familj, 2013 stod det färdigt. Nu när allting har förändrats kommer jag kanske inte att behålla huset.

Större delen av tiden lyckas Britt-Marie hålla huvudet ovanför vattenytan, men när hon tittar på bilder av Jonathan eller läser de otaliga e-postmeddelandena som han skickade henne blir saknaden ibland svår att uthärda.

– Det fanns så mycket som jag hade velat göra tillsammans med honom. Jamen vi har ju tid på oss, tänkte jag. Jonathan resonerade säkert likadant. Jag vet att jag var en god och stöttande förälder, men om vi fått längre tid med varandra skulle jag ha ansträngt mig ännu mer för att vara en bra mamma åt
Jonathan. 

Scroll to Top