Monica förlorade sin man: “Ingen mår bra av att älta sin sorg”

Monica blev ensam när hennes livskamrat, maken Lasse, plötsligt och alldeles för tidigt rycktes från henne. När den första handlingsförlamningen släppt bestämde hon sig för att lära sig leva ensam.

Monica Magnusson

Ålder: Fyller 75 år i mars.
Familj: Döttrarna Pernilla, 48, Marika, 47, och Paula, 45, med familjer. Sju barnbarn i ­åldrarna 7–20 år.
Bor: Kedjehus på Ekerö.
Gör: Pensionär.

Monica Magnusson var bara 58 år när hennes man Lasse dog i blodförgiftning men fortfarande bär hon vigselringarna på sitt vänstra ringfinger.

–Jag ser att du lade märke till det, säger hon samtidigt som hon knipsar bort några torra blad på en rhododendron som växer på uteplatsen utanför hennes radhus på Ekerö.

– Jag tror det beror på att Lasse och jag delat på så mycket av både sorg och glädje så det fanns ingen som skulle kunna fylla platsen efter honom helt enkelt. Det är nog också därför som jag valt att leva ensam.

Monica och Lasse hade varit gifta i 36 år. De hade precis flyttat till Strängnäs och höll på att renovera ett hus när han plötsligt blev sjuk. Flytten från Ekerö till Strängnäs ingick i deras planering i livet efter pensionen.

– Vi kände båda att vi ville bli gamla i en småstad, berättar Monica.

Från Strängnäs pendlade hon till jobbet som lärare på pingst­rörelsens folkhögskola Kaggeholm på Ekerö och han åkte regelbundet till Stockholm ­eftersom han arbetade på Folkbildningsrådet. De tyckte båda att det fungerade bra.

Men Monica och Lasse hann bara bo ett halvår tillsammans i Strängnäs. En måndag i mitten av september 2003 var Lasse till Monicas överraskning redan hemma när hon själv kom hem från jobbet.

– Han hade känt sig dålig och åkt hem. Han trodde själv att han fått influensa. Till ­saken hör att han hade känt sig trött och utarbetad hela sommaren, berättar Monica.

Dagen efter kände Lasse sig något piggare, men på onsdagen klagade han över att han hade mycket ont i magen.

Lades i respirator

På torsdagsmorgonen tog ­Lasse en taxi till vårdcentralen men därifrån skickade man honom vidare till Mälarsjukhuset.

När Monica ringde sjukhuset fick hon veta att två läkare var inne hos honom. Först tolkade hon det som något positivt, att han var väl ­omhändertagen, men hon bestämde sig ändå för att åka direkt från jobbet till sjukhuset.

Monica förlorade sin man:
Monica och Lasse hade varit gifta i 36 år när Lasse plötsligt avled. (Privat bild)

– När jag var på väg ringde en läkare upp mig och berättade att de lagt Lasse i respirator. Jag förstod att det var allvarligt och hann ringa upp våra tre vuxna döttrar som också tog sig till Mälarsjuk­huset så fort de kunde.

Lasse var inte vid medvetande när Monica och deras döttrar kom fram till sjukhuset. Läkarna försökte att rena hans blod för att på så sätt stoppa den akuta blodförgiftning han drabbats av.

– Vi fanns alla hos honom. Vår äldsta dotter Pernilla hade med sig sin lilla dotter Klara som då var tre år. Marika kom själv och yngsta dottern Paula hade med sig sin man.

Klockan halv tolv på natten blev det plötsligt tyst i alla apparater. Monica och döttrarna förstod att det var över, att Lasse var död.

– Det kändes helt ofattbart. Ena stunden var han där och vi pratade med varandra som vanligt och nästa så fanns han inte längre. Min första tanke var att jag inte kunde leva utan honom.

Lasse avled av sepsis men vad som orsakade den akuta blodförgiftningen är inte helt känt. 

Monica säger att hon var helt handlingsförlamad den första tiden efter att Lasse gått bort. Hon kunde knappt handla mat själv och var beroende av hjälp från andra. Hon vill därför poängtera vikten av att våga be om hjälp och ta emot den som erbjuds.

– Mina döttrar och min lillasyster och hennes man turades om att bo hos mig de första veckorna efter Lasses död och de var en stor hjälp för mig.

Men när en av flickorna efter en tid tyckte att ­Monica skulle sälja huset och flytta tillbaka till Ekerö närmare dem valde hon ändå att stanna kvar i Strängnäs.

– Jag tror inte det hade varit bra för mig. Då hade jag nog mer fallit tillbaka till det gamla. Jag kände att livet måste gå vidare och huset i Strängnäs var min och Lasses gemensamma dröm som jag inte bara kunde lämna. Det måste ju ha funnits någon mening med att vi köpte det.

Monica förlorade sin man:
– Det gäller att ta vara på de vänner man har, säger Monica. Foto: Foto: Per-Ola Ohlsson

Monica och Lasse hade som nyinflyttade redan lärt känna medlemmarna i sin nya pingstkyrkoförsamling. Dessa kom att bli ett stort stöd för henne.

– Bara någon vecka efter att Lasse gått bort var det vår tur att ha församlingens hemgrupp hemma hos oss. När de ringde och undrade om de verkligen kunde komma sa jag genast ja. Det är viktigare än någonsin att ni kommer just nu.

– Och detta att få träffas öga mot öga gjorde det sen lättare att mötas igen.

Under hela den tunga sorgeperioden sa Monica nästan aldrig nej till någon inbjudan eller chans till att träffa andra människor, även om hon egentligen planerat att göra något annat.

– Det sämsta man kan göra är att sitta hemma i sin ensamhet och älta sin sorg. ­Ingen blir gladare av det. Det gäller att ta vara på de vänner man har, säger hon.

Hon berättar att några versrader ur en judisk bön, som hon fick av en väninna som också blivit änka, hjälpte henne mycket.

– Min tanke var att kan hon ge mig det rådet så ska jag också ta tillvara på det.

Versen lyder:

“Hjälp mig att bära ensamheten

och tacksamt minnas allt vi hade tillsammans.

Men låt mig inte fastna i minnen utan ta vara på det stycke liv jag ännu har kvar

och de människor som finns ­omkring mig.”

Monica arbetade som lärare på Kaggeholms folkhögskola fram till pensionen 2010. Tre år senare kände hon sig mogen att flytta tillbaka till Ekerö.

– En del tyckte kanske att jag var lite för tuff i början efter Lasses död, men jag kände att det var viktigt för mig att ta vara på de människor som fanns omkring mig, säger hon. 

Scroll to Top