Plötsligt en dag slog det slint för polisens son i Ovanåker. Nils Fredrik Åkerberg var 42 år gammal, gift och hade sju barn. Han var spiknykter och arbetade hårt. Ingen kunde därför ha förutspått att han skulle komma att bli en av sin tids mest beryktade svenska brottslingar.
Nils Fredriks kriminella bana började med småstölder i grannsocknarna. Det var så han förlorade sin familj och efter det gick det utför. Hustrun Anna hamnade på sinnessjukhus och fattigvården tog hand om hela barnaskaran när det blev känt att pappa höll till i skogen och stal av grannarna.
Rättvisan var honom snabbt på spåren. Redan efter några månader satt han i bojor i en fångtransport till fängelset i Gävle. När vakten tittade bort en minut skruvade han av locket till en ventilation och drämde till honom med det så han förlorade medvetandet.
Kort därefter kastade han sig av tåget och landade oskadd i banvallen. Nils Fredrik flydde i kedjor genom skogen hela natten tills han på morgonen kom till en smedja och kunde fila upp låsen.
Nu sökte han sig, törstigare än någonsin efter lukrativare brott, till skogarna vid älven Ljusnan. Här samlade han ihop gräddan av skumrasket och bildade en liga som snart skulle sätta skräck i alla Hälsingesocknar. De skaffade sig ett gömställe på Pilagården. Här härskade Pila-Brita, en kopplerska av rang som sålde hembränt till törstiga vägstrykare.
Pila-Brita såg alltid till att skaffa pigor till de ensamma karlarna och tog bra betalt. Men när Delsboligan och dess fruktade ledare Nils Fredrik Åkerberg kom på besök var hon alltid noga med att vara den första i sänghalmen.
Inga spår
Pila-Brita låste in sin make på höloftet medan Delsboligan var på besök. Gubben satt ensam på den mörka höskullen och hörde fruns gnisslande skratt eka genom natten. Sedan följde brännvinssus och slagsmål fram till soluppgången. Så gick det till när Delsboligan firade sina framgångar.
Hela bygden, från Dalarna till Medelpad, var i skräck för de hemska förbrytarna.
Polisen sökte desperat, men det fanns inte många spår. Det var först när Nils Fredrik själv gjorde ett misstag som de fick chansen att sätta stopp för ligans framfart – den fruktade banditen behövde medicin men saknade recept. Det var den 3 januari 1898 hemma hos apotekare Sven Brun som höll en bjudning för några vänner. Efter middagen drog sig karlarna undan för att spela kort på Svens kontor när det knackade på dörren.
Alla väntade medan Sven samtalade med besökaren. Först ganska tyst, men snart blev det högljutt. En av gästerna var polismannen Knut Kjellbom. De andra såg hur han spetsade öronen. Så plötsligt for Kjellbom upp. Han kände igen rösten.
– Det är Åkerberg, jag är säker! skrek han och rusade ut mot apoteket.
Åkerberg såg honom komma och flydde, men Kjellbom kastade sig över honom. De båda började brottas vildsint medan de andra männen panikslaget stod och tittade på. En annan apotekare i sällskapet drog upp Kjellboms revolver, men den klickade. Vapnet var oladdat.
Medan en av vännerna sprang efter hjälp genom de höga snödrivorna pågick kampen.
Till slut började Åkerberg få övertaget, varpå provisor von Tell ställde ner sitt grogglas och tog stryptag på den kände banditen. Han klämde åt med en sådan kraft att Åkerberg förlorade medvetandet och damp i backen.
Inga pengar
Åkerberg fördes sedan bort i bojor. I fickorna hittade konstaplarna två laddade revolvrar och en uppsättning knivar.
– Om jag bara hade haft händerna fria så hade ni varit döda, väste han åt det skräckslagna sällskapet.
Kjellbom var en hjälte inom hela poliskåren. Han hade lyckats gripa den beryktade banditledaren.
Det blev knappt fyra år bakom lås och bom, och när Åkerberg kom ut från fängelset var han argare än någonsin. Han styrde omedelbart kosan mot Pilagården där gänget ställde till med en hejdundrande
välkomstfest som varade i tre dagar.
Nu ville han göra det stora rånet, något som kunde ge kosing nog att fly till Amerika och kanske få med sig barnen på resan. Hans främsta kumpaner Kolar-Ek och Spännar-Lasse hade uppgifter om att häradsdomare Johan Olsson i Idsbo satt på en rejäl summa pengar. En plan började att ta form och i början av oktober 1901 slog de till mot Olsson.
Han och frun Ingrid bodde i ett välskött hus ganska långt ifrån grannarna. Därför upptäckte ingen när ligan bröt sig in i skydd av natten. Tanken var att de skulle ge sig på Olsson och skrämma frun. Men Ingrid Olsson satte sig till motvärn och anföll banditerna. Då tog en av männen fram en stor kniv och körde den djupt in i hennes bröst. Hon föll till marken med mördaren över sig. Han fortsatte hugga, hela elva gånger.
Ingenting gick som de hade tänkt sig. De fann inga pengar och vreden gick ut över Johan Olsson. Han fick ta emot några smällar med en yxa.
Ny stöt
På morgonen hittades paret. Ingrid låg död i sin säng och Johan, som fortfarande var vid liv, låg på golvet. Innan döden kom även till honom hann han säga några ord:
– Snälla, slå mig inte mer.
Hälsingarna tröttade nu på Delsboligan, och människor gick man ur huse med påkar och gevär för att söka rätt på skurkarna. I panik slog ligan till på nytt. Den första stöten hade ju inte gett någon utdelning. Denna gång kom de hem till möbelhandlaren Lars Persson och hans fru. De smög upp på vinden och väntade tills alla sov. Då högg de frun med en kniv och gav sig sedan på Johan som fortfarande sov.
I kassaskåpet låg det 2 000 kronor. Men det var inte mycket att dela på flera, om man skulle emigrera. Landshövding Lars Hamilton samlade alla Hälsingekommunerna, och alla pytsade in pengar till en spaningsfond och larmet gick ut över hela länet.
Nils Fredrik flydde i panik upp till Medelpad, där han gömde sig som dräng hos bonden Nils Nilsson. Men bonden, som hade hört talas om brotten i Hälsingland, fattade misstanke och larmade polisen.
Nils Fredrik Åkerberg greps på gården, vilt förnekande vem han var. Men när han kom till häktet i Ljusdal pekade Pila-Brita ut honom. Även Kolar-Ek och Spännar- Lasse började till slut prata.
Men det var omöjligt att reda ut vem som gjort vad när det kom till morden. Nils Fredrik blånekade. Han vägrade säga något. Det var först när åklagaren hämtade fyra av hans barn som hans kyliga fasad brast. De yngsta i skaran kröp upp i pappas knä och snyftade.
– Snälla pappa, säg som det är, sa de.
Vakterna tittade genom den lilla gluggen i järndörren och såg den fruktade brottslingen darra. Tårarna rullade nerför kinderna och han satte näsan i håret på sina små telningar och viskade i deras öron. Vakterna kunde inte höra vad han sa. Efter att barnen gått grät banditen ensam i sin cell i flera timmar. Till en av fångvaktarna berättade han om den innerliga sorgen. Han hade tänkt emigrera med barnen till Amerika och allt skulle ha blivit bra igen. Nu väntade han på döden medan de auktionerades ut som hjon till traktens bönder.
Hjälp av sierska
Polisen skulle komma att få märklig hjälp i utredningen. I Järvsö hade pigan Edla Karlsson haft en skrämmande dröm om en man med röd halsduk som bröt sig in i ett torp och mördade ett äldre par. Enligt hennes husmor hade Edla aldrig läst om brotten. Ändå kunde hon berätta om dem i detalj.
Den svenska polisen anno 1901 tog detta på allvar och vallade Edla på brottsplatserna. Hon pekade ut detalj efter detalj och snart var alla övertygade om att hon satt inne med sanningen.
I rättssalen pekade Edla ut Nils Fredrik Åkerberg som mördaren. Han dömdes till döden, men straffet omvandlades till livstid. Han satt bara till 1914 men var då mycket nedstämd och tvingades bo på hospital fram till sin död 1934. Spännar-Lasse, som pekades ut som nästan lika förhärdad, fick tio år.
Han blev djupt religiös i fängelset och predikade guds ord. Kolar-Ek, som fick tio år av straffarbete, drog sig undan efter sitt straff. När ligan åkte fast angav Pila-Britas gubbe henne. Hon dömdes till ett par års fängelse för medhjälp och undanhållande av brottsling. Själv återvände han till gården och dess två kor och hembrännings-apparat.
i Hälsingebygden.
