Kyrkoherden Åke längtade efter att vara kvinna

Det är hösten 2010. Kyrkoherden Åke Roxberg har tagit initiativ till ett möte med biskopen i Växjö stift. Det är något synnerligen viktigt han vill berätta.

Han lägger fram ett foto på en till synes helt ordinär kvinna och säger: “Vem tror du att det här är?”

Biskopen tittar länge och ingående på bilden men kan inte skönja några bekanta drag hos damen som blickar tillbaka på honom från fotot. Åke blir tvungen att själv avslöja hennes identitet.

– Biskopen blev rätt chockad när han fick veta att kvinnan på fotot var jag, konstaterar Ann-Christine Ruuth snart tio år senare.

Biskopen i Växjö var inte den ende som togs på sängen av nyheten om att den 58-åriga hobbysnickrande prästen och familjefadern Åke närde en stark längtan efter att få vara kvinna. Ingen i vänkretsen, syskonskaran eller barnkullen hade anat någonting.

Yngsta dottern Ester Roxberg berättar i boken Min pappa Ann-Christine om hur faderns avslöjande skakade om hennes tillvaro. Insikten om att hennes pappa, som varit totalt ointresserad av sitt utseende, ville spendera resten av sitt liv i full kvinnomundering var svår att ta in.

Sex år efter att boken gavs ut kommer en film baserad på den, Min pappa Marianne.

– Det är viktigt att komma ihåg att filmen inte handlar om mig, utan bara är inspirerad av min dotters bok, men visst känner jag igen mig i många av situationerna som skildras. När jag fick veta att Rolf Lassgård skulle göra huvudrollen blev jag jätteglad, han är ju så duktig. Jag och Rolf har träffats ett par gånger. Han har suttit på stolen som du sitter på nu, säger Ann-Christine när vi slagit oss ner i köket. 

Under våra timmar tillsammans kommer samtalet att kretsa kring Åkes resa mot att bli Ann-Christine. Redan under uppväxten i småländska Rottne blev Åke medveten om att han avvek från normen.

– Ända sedan i början av puberteten har jag haft en känsla av jag inte är den kille som alla säger att jag är. Jag var övertygad om att jag var ensam i hela världen om att känna så och skämdes förskräckligt. Samtidigt hyste jag en enormt stark längtan efter att få vara tjej. Men hur skulle det gå till? Det här var ju under mitten på 60-talet i lilla Rottne där det inte fanns några transsexuella förebilder.

En dag smög Åke in i sin mammas garderob och provade hennes kläder.

– Jag minns fortfarande känslan av att det här var något förbjudet. Tänk om någon skulle komma på mig.

Det gjorde ingen men botaniserandet i mammans garderob blev ändå en missräkning.

– För det första var det tantkläder, för det andra var de alldeles för stora för att passa mig.Klädprovningen blev bara ytterligare en bekräftelse på hur fel jag var.

Den tilltagande oron över att inte vara som alla andra drev Åke att anförtro sig till sin mamma. Hon som var en allmänbildad folkskollärare skulle säkert kunna hjälpa honom, tänkte han förhoppningsfullt.

– Mamma varken grälade på mig eller skrattade åt mig. Jag minns inte ordagrant vad hon sa, bara att hon försökte avdramatisera det hela. Jag tror att hon tänkte att det här var något som skulle gå över. Vi pratade aldrig mer om det så länge hon levde. Jag tog aldrig upp det igen och inte hon heller.

Känslan av att han levde i fel kropp fortsatte att plåga Åke. Under gymnasietiden gjorde han ett nytt försök att avbörda sig sin hemlighet. Denna gång var det en diakonissa som han anförtrodde sig till.

– Hon skickade mig till en allmänläkare som skrev ut lugnande tabletter till mig. Jag tog några tabletter men kastade sedan burken. Jag visste ju att det inte var där problemet låg.

Möttes av okunskap

Efter gymnasiet flyttade Åke till Lund och började plugga teologi. Som blivande präst fick han ännu svårare att hantera sin inre konflikt.

– Jag var övertygad om att en sann kristen inte skulle ha sådana här funderingar. Mina tankar kändes syndiga men hur jag än gjorde så lämnade de mig inte. Till slut gick jag till en präst, som jag kände förtroende för, och bekände för honom att jag ville vara kvinna.

Även den gången möttes han av djup okunskap.

– Prästen menade att om jag bara bekände den här “synden” inför Gud så skulle den lämna mig. Jag gjorde som han föreslog. Jag brukar säga att prästen hade rätt för det hjälpte i flera dagar. Sedan var samma tankar tillbaka igen, konstaterar Ann-Christine med ett skratt.

Under de närmaste decennierna var det bara en enda person till som blev invigd i Åkes livshemlighet. Han kände sig förpliktigad att berätta om sin innersta önskan för sin fästmö innan de gifte sig. På den tiden hade Åke inga förhoppningar om att han en dag skulle kunna leva ut sin längtan.

– Nej, nej! Att ha någon väska med damkläder på vinden som jag bytte om till ibland var helt främmande för mig. Det skulle ha känts som ett dubbelliv som jag inte alls ville leva. Det här var något som till varje pris måste tryckas tillbaka, vilket jag har varit ganska bra på genom åren.

Familjen utökades så småningom med tre döttrar och Åke blev med tiden kyrkoherde – en i vissa avseenden konservativ sådan.

– Jag var väldigt frågande till homosexualitet och sådana saker, vilket delvis berodde på det jag själv bar inom mig. Homofobin var till stor del ett utslag av självförakt.

Det är lätt att tro att Åkes inre kluvenhet inneburit en alltigenom olycklig tillvaro men när Ann-Christine ser tillbaka på sitt liv tycker hon inte att det har varit särskilt eländigt.

– Det mesta av tiden har jag mått rätt okej. Jag tror att frustrationen över att inte få vara den jag ville mestadels kommit ut i form av ilska. Jag har varit känd för att ha ett hetsigt humör. Men visst, emellanåt har jag haft deppiga perioder.

 

Ansvaret var viktigast

En sådan mörk period inföll då familjen under andra halvan av 1980-talet bodde i Zimbabwe. I ett desperat försök att hitta någon att identifiera sig med begav sig Åke till närmaste bibliotek. I hyllorna fann han till sin förvåning en bok om två kvinnor som fötts som pojkar.

– Det var första gången som jag läste någonting som handlade om mig. Insikten om att jag inte var ensam i världen om detta gjorde mig lycksalig. Jag åkte hem och berättade exalterat om uppvaknandet för min fru. Det var väldigt oklokt av mig. Hela hennes tillvaro rasade. Här var vi i ett främmande land med två små barn och ett tredje på väg och så jag kom jag och sa att jag ville bli kvinna.

Ännu en gång lade Åke band på sin längtan. Han insåg att föräldraansvaret måste gå först.

– Efter att det gått upp för mig att det faktiskt var möjligt att övergå till att leva som kvinna blev det mer plågsamt att fortsätta leva som man. Jag grävde ner mig i jobbet och ägnade all ledig tid åt att renovera mitt barndomshem som vi köpte efter att vi kommit hem från Zimbabwe. Det blev ett sätt att hålla de ovälkomna tankarna borta.

Men till slut kom Åke till en punkt då det inte längre gick att trycka tillbaka tankarna på möjligheten som hägrade vid horisonten. När döttrarna var utflugna kände han att han hade en skyldighet gentemot sig själv att utforska vem han egentligen var.

– Jag tog kontakt med Centrum för sexuell hälsa i Malmö och fick en tid bara ett par veckor senare. Vid den tiden trodde jag aldrig att jag skulle kunna gå ute i offentligheten klädd som kvinna. Jag var övertygad om att jag skulle se ut som någon som blivit utsläppt från ett billigt tivoli.

 

Allt kändes självklart

Undan för undan rev kuratorns insiktsfulla frågor ner Åkes värsta rädslor och farhågor. Inför ett besök kom de överens om att han skulle komma klädd som kvinna. Problemet var bara att han inte ägde ett enda kvinnligt klädesplagg.

Efter att ha införskaffat peruk, hudvårdsprodukter och smink för ett ansenligt belopp tog han ett djupt andetag och ringde till ett stort varuhus som erbjöd personal shopping och förklarade sin belägenhet.

– Kvinnan som svarade blev först knäpptyst. Sedan sa hon: “Det här har vi aldrig varit med om förut!” Jag trodde aldrig att de skulle återkomma men ett par dagar senare ringde en annan kvinna upp och bokade in en tid åt mig.

Ett par snygga klackskor och ett par damglasögon gjorde outfiten komplett. Den 2 augusti 2010 gick Åke för första gången i dagsljus ut genom dörren som Ann-Christine – ett namn som är en sammanslagning av flera kvinnonamn i släkten.

– Det kändes så självklart och naturligt att gå på gatan klädd som kvinna. Jag tittade åt alla håll för att se om någon glodde på mig men det var ingen som brydde sig överhuvudtaget. Det var skönt att slippa väcka uppseende. Medvetenheten om att jag sticker ut är ändå ständigt närvarande.

För egen del hade Åke gärna velat börja leva som Ann-Christine direkt men av hänsyn till omgivningens känslor bestämde han sig för att under en övergångsperiod bara klä sig som Ann-Christine vid väl valda tillfällen.

Medan han själv inget hellre önskade än att få begrava Åke sörjde familj och vänner den man, pappa och bror som var på väg bort ur deras liv.

– Även om jag som människa lever vidare är det ändå ett sorgearbete för de anhöriga. Mina döttrars bild av mig som en fadersgestalt kullkastades plötsligt. Det har tagit tid för dem att förlika sig med mitt nya liv men idag bejakar de mig helt och fullt som den jag är. Både barn och barnbarn kallar mig för Ann-Christine.

Somliga kollegor inom kyrkan lät förstå att det vore bra om Ann-Christine hölls borta från predikstolen.

– Till en början tyckte jag att det lät okej men efter ett tag insåg jag att det var ett fruktansvärt hyckleri. Är det budskapet vi vill sända ut till dem som kommer in i kyrkan, att här ska vi inte visa vilka vi verkligen är? Till slut sa jag ifrån och började tjänstgöra som Ann-Christine. De första två åren levde jag ett slags crossdressing-liv där det bara gick för sig att jag var Ann-Christine ibland. Det var helvetiska år.

Utväxlade 120 mejl

År 2012 var tiden äntligen mogen för Ann-Christine att få blomma ut på allvar. Efter en gedigen utredning inleddes en så kallad könsbekräftande behandling där kroppen anpassas till personens upplevda könsidentitet. Ann-Christine tycker att hon ibland får lite för närgångna frågor om vad behandlingen inneburit rent fysiologiskt.

– Många frågar om jag är opererad. Då brukar jag svara: “Ja, blindtarmen har de tagit bort!” Men jag är öppen med att jag får kvinnliga hormoner, det är en livslång behandling.

Behovet av att få leva som kvinna på heltid blev nådastöten för äktenskapet med döttrarnas mamma. Efter skilsmässan var Ann-Christine inställd på att leva resten av sitt liv ensam men snart träffade hon en kvinna som hon förlovade sig med. Lyckan blev kortvarig. Fästmön fick ett återfall i cancer och dog i juni 2017.

Några månader senare stod Ann-Christine vid Stockholms centralstation och väntade på ett försenat tåg hem till Småland. För ovanlighetens skull inledde hon ett samtal med en okänd kvinna bredvid henne.

– Vi pratade om ditten och datten men utbytte inga personliga upplysningar. Jag gick av i Alvesta och hon åkte vidare söderut. Dagen efter fick jag ett mejl från “den gråhåriga kvinnan på perrongen”. Hon hade hittat mig genom att söka på “Växjö, föreläsare, transperson”. Efter tre veckor hade vi utväxlat 120 mejl. När vi sedan träffades igen uppstod ömsesidig kärlek direkt. Två månader senare bokade vi tid för bröllop.

Efter giftermålet i augusti 2018 köpte paret ett gemensamt hus i Skåne. Det nya hypermoderna köket, där hon bjuder oss på en utsökt lunch med efterrätt, har Ann-Christine installerat tillsammans med sin fru.

Liksom under åren som man är hon fortfarande road av både snickeri och matlagning. Finns det då inga olikheter mellan Åke och Ann-Christine rent personlighetsmässigt?

– Nu när jag inte längre behöver förställa mig uppfattas jag nog som en lugnare person av andra. Den negativa energin som förr kom ut i form av aggression är mer eller mindre borta. Men den största skillnaden är att jag är så mycket gladare idag. Äntligen får jag vakna på morgonen och känna att jag trivs med livet.