Sista veckan i februari, nu kan jag inte längre hålla tillbaka mina vårkänslor. Det är dags att börja spana efter vårtecken i naturen! De där första små tecknen som knappt märks men ändå gör en så fantastiskt lycklig.
Och vad är det då man spanar efter allra först? Lärkan! Visst är det så? Lärkan, eller sånglärkan som den egentligen heter, är som en symbol för våren och ljusare tider.
Hur märker man när den kommer?
Jo, man hör den. Plötsliga små drillar i skyn och när man tittar uppåt flyger där flera lärkor i en mycket gles flock men ändå med sammanhållning. Flykten går i bågar. Det ser nästan ut som om de dansar fram i luften.
Men när kommer de då?
Det är faktiskt inte lätt att säga. Sverige är ju väldigt långt i nord-sydlig riktning. Lärkan, liksom alla vårfåglar, anländer vid olika tider. Tydligast märks skillnaden med de flyttfåglar som kommer först. För dem kan skillnaden mellan söder och norr vara nästan två månader. Bor man i nordligaste Sverige får man ha tålamod men man ska veta att man har allt det roliga kvar. Och när det väl sätter igång i norr brukar det gå med vindens hastighet.
Inte heller i söder kan man veta på dagen, eller ens på veckan, när lärkorna kommer. De övervintrar i Västeuropa, inte så väldigt långt från Sverige, men när driften att flytta norrut sätter in så här års kastar de sig inte huvudstupa iväg. Nej, de väntar in milda sydvästliga vindar. Först då startar de.
Kommer lärkan tillbaka?
Varje år slår jag upp sidan 16 i Nils Linnmans fågelbok I markerna Fåglar. Där har han angett datum för flyttfåglarnas ankomst. För lärkan skriver han: Skåne 21 februari, Uppland 18 mars och Norrbotten 23 april. I texten intill reserverar han sig lite och skriver att detta är de normala tiderna. Han var väl medveten om vädrets betydelse.
Samtidigt som lärkan är en källa till glädje är den också en fågel som gör en lite ledsen. Den har minskat kraftigt på senare år. Forskare har kommit fram till att tre av fyra lärkor försvunnit.
Det beror på att den har svårt att finna lämpliga häckningsplatser i det moderna odlingslandskapet. Lärkan
vill ha glest bevuxna ytor där hon kan bygga sitt rede och där hon kan finna insekter. Dagens stora monokulturer med täta och högvuxna grödor passar henne inte.
Men det finns ett ljus vid horisonten. För att hjälpa lärkorna har lantbrukare på flera håll i landet börjar anlägga små osådda ytor, så kallade lärkrutor, mitt i åkrarna. Jag har läst att antalet lärkor ökat med mer än hälften där dessa finns.
Om lärkan är nummer ett på våren, vilken fågel är då nummer två? Talgoxen? Nej, den är en stannfågel. Att den plötsligt en solig vinterdag kan sjunga en liten strof räknas inte.
Som nummer två vill jag ha tofsvipan. Enligt Nils Linnman anländer den till mina trakter den 3 mars men vissa år har jag sett enstaka vipor i slutet av februari. Plötsligt står det några stycken vid en liten vattensamling på en äng.
Fler arter att minnas
De ser frusna ut och möjligen ångrar de sig. Men det är också så att först till kvarn får först mala, vilket i fågelvärlden betyder att den flyttfågel som återvänder först kan välja den bästa häckningsplatsen.
Tranan då? Är inte den tidig? Jodå, den ska komma till Hornborgasjön i mitten av mars men också bland tranorna finns det enstaka individer som trotsar tidsschemat och dyker upp i förtid.
Staren får vi inte glömma. En vacker dag hör man gnisslande, visslande och vinande ljud från den stora eken. Då sitter han där och övar skalor i väntan på honan som kommer lite senare.
Sånglärka, tofsvipa, trana, stare – vilket härligt gäng! Lyckobringare som vi njuter av när de är nyanlända. Men också arter som vi lätt glömmer bort och tar för givna längre fram i vår när det väller in flyttfåglar av en massa olika arter. Det borde man inte göra!
