Min pappa var finskt krigsbarn

Timo Takanen var kraftfull, auktoritär och kompetent, tillika bullrig, livsglad och framåt. De nämnda karaktärsdragen präglade också hans föräldraskap.

– Pappa uppfostrade mig att vara orädd. Han inpräntade i mig att jag kunde göra och bli vad jag ville, minns dottern Anna Takanen.

Man kan konstatera att Timo lyckades i sitt uppsåt att göra sin dotter djärv och fritänkande. Redan som tonåring började Anna rikta blicken mot världen utanför uppväxtorten Falkenberg där hon med sina konstnärliga ambitioner kände sig som en udda fågel.

Vid 16 års ålder flyttade hon till grannstaden Halmstad för att gå på teatergymnasium. Tjugo år senare blev hon rekordung chef för Göteborgs stadsteater, ett uppdrag som hon förvaltade så väl att hon 2014 erbjöds chefskapet för Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm.

Att Anna efter de 14 chefsåren nu debuterar som författare är också det till viss del pappa Timos förtjänst, om än indirekt.

– Sommaren 2016 blev min pappa sjuk i cancer. För att förstå vad som hände började jag skriva en sorts dagbok. Bara 27 dagar efter att pappa hade fått sin cancer-diagnos dog han. Jag skrev mig igenom sorgen och satt plötsligt där med ett stort material. “Vad tror du? Är det här för någon annan än mig?” frågade jag min man Stig som är journalist och författare. “Ja, det tror jag, fortsätt skriva!” uppmanade han mig.

Projektet expanderade till en familjehistoria om tre generationer. Historien tar sitt avstamp i 1930-talets Finland där Annas farföräldrar, Saara och Väinö, förälskar sig i varandra och bildar familj. Äldsta sonen Timo föds i mars 1938. 16 månader senare kommer lillebror Leevi till världen.

Fyra månader av familjelycka med sina två små söner hinner paret uppleva innan finska vinterkriget bryter ut i november 1939. Pappa Väinö skickas till fronten och återvänder välbehållen hem några månader senare.

Han och Saara har precis börjat planera för framtiden när ett nytt krig tar vid i juni 1941, finska fortsättningskriget. Väinö skickas på nytt iväg för att försvara sitt land mot ryssarna. Den här gången kommer han inte tillbaka. Saara får två dödsbesked. Maken Väinö och storebror Lauri har båda stupat i kriget, samma dag och på samma plats.

Gömmer sig under bordet

Under knappa omständigheter kämpar Saara vidare på egen hand för att försörja sig själv och sina pojkar. Som om det inte vore nog med krig och hungersnöd plågas Finland dessutom av en vargavinter där temperaturen sjunker ner mot 30 minusgrader.

Kylan tränger sig in överallt, så också i ­Timos lilla barnkropp. Han drabbas av dubbelsidig lunginflammation men Saara har inte råd att ta honom till en läkare. Trots att mammahjärtat protesterar vilt tar hon beslutet att skicka sin sjuka fyraåring till Sverige, som välvilligt erbjuder broderlandet sin hjälp.

– Farmor Saara var tvungen att göra det hon gjorde, men vad det skulle få för konsekvenser anade hon inte vidden av. Hennes avsikt var hela tiden att pappa skulle komma tillbaka hem till henne när kriget var över, säger Anna.

Med en stickad mössa neddragen över öronen bäddas den hostande Timo ned under björnfällen i en släde som körs av hans morbror Unto. Saara och lillebror Leevi står och ser efter ekipaget försvinna bort.

En mil hemifrån lämnar morbrodern över Timo och den bruna lilla väska som Saara packat åt honom till mjölkbudet för vidare transport. På tågstationen i Helsingfors uppmärksammar en lotta den febriga lilla pojken som orkeslös krupit ihop mot en pelare.

Timo är för sjuk att sättas på tåget till Sverige med de andra barnen. Istället flygs han till Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus i Stockholm för vård.

Efter ett par månader på sjukhuset är lunginflammationen botad. Timo sätts på ett barntåg som rullar mot Halland. I Falkenberg väntar hans blivande fosterföräldrar, Alma och Gustav, som efter flera missfall, och ett barn som dött efter en fullgången graviditet, gett upp försöken att få biologiska barn.

De vänder på lappen med uppgifter om var han kommer ifrån, som Timo har i ett snöre om halsen, och tar med honom hem till sitt torp. Lyckan över fostersonen förbyts snabbt i oro då Timo dag efter dag barrikaderar sig under köksbordet.

– I förra veckan var det en man som ringde upp min mamma efter att ha läst en intervju med mig. Han sa: “Det var jag som fick Timo att komma fram.” Mannen, som var jämnårig med min pappa, beskrev hur Gustav hade gått och hämtat honom i granngården och bett honom att försöka locka ut pappa från sitt gömställe. När pappa efter tre månader äntligen kom fram pratade han, till allas ­förvåning, perfekt svenska, berättar Anna.

Håller fast vid namnet

Timos två mammor på ömse sidor av Östersjön har kontinuerlig brevkontakt om sonen som de båda älskar så innerligt. Saaras brev är skrivna på knagglig svenska med hjälp av bekanta som, till skillnad från henne, behärskar språket hjälpligt.

I breven framgår med smärtsam tydlighet hur hon vacklar mellan om hon ska ta tillbaka sin son eller låta honom stanna i Sverige lite till. Sorgen över den splittrade familjen är förtärande. Ett av sina brev inleder Saara: “Om kvällarna väntar jag Timo och min man. Jag tänker åfta, att om de skulle komma från dörren in i min stuga, hur härligt skulle då livet vara.”

– Jag tror att Saara aldrig kunde förlåta sig själv för att hon inte hade möjlighet att ta tillbaka pappa. Hon resonerade att det i Sverige fanns värden som hon inte kunde erbjuda honom, såsom materiell trygghet och utbildning.

– Man måste också komma ihåg att det var en tid då man inte kunde resa mellan Finland och Sverige som man ville. Det var inte bara att sätta sig på Finlandsfärjan som nu. Förutom att det var dyrt för en fattig person som Saara att åka till Sverige var det också krångligt. I flera av sina brev skrev hon att hon ämnade komma på besök till Falkenberg med sin yngste son Leevi men att hon inte trodde att de skulle få inresetillstånd.

Nej, det blir inget besök av mamma Saara och Leevi förrän långt senare, då Timo hunnit bli vuxen. Men även om de inte kan ses och Saara inte heller har råd att skicka julklappar eller födelsedagspresenter finns Timos ursprungsfamilj alltid i hans tankar. Envist håller han fast vid ­familjenamnet Takanen när pappa Gustav försöker förmå honom att bli en Bengtsson som sina fosterföräldrar.

Sparar till återresa

I tonåren jobbar Timo extra som mjölkbud för att spara ihop till sin första återresa till Finland. När de återses igen talar 16-årige Timo inte längre samma språk som sin mamma och bror. De måste ta hjälpa av kroppsspråk och lexikon för att kunna kommunicera med varandra, men språkförbistringen till trots är samhörighetskänslan mellan dem intakt. Saara är då omgift med en alkoholiserad man som hon får två döttrar med.

Tiden går. Timo utbildar sig till polis, gifter sig med sjuksköterskan Irene från Roslagen och blir pappa till två barn, Anna och Thomas. Varje sommar reser familjen till Finland för att hälsa på släkten där. Det är med blandade känslor som Anna minns första anhalten på resorna, uppehållet hos farmor Saara i Runttimäki.

– Saara var en väldigt varm och älskvärd människa, men hon grät oavbrutet under våra besök där. För mig var Finland en plats full av mysterier. Jag undrade vad det var som hade hänt som gjorde att min farmor grät hela tiden. Jag visste att min farfar hade stupat i kriget och att min pappa var krigsbarn, men vad det innebar på ett djupare plan förstod jag inte då.

Behövde fler pusselbitar

Annas farmödrar håller kontakten livet ut och träffas också vid ett par tillfällen. Båda drabbas de av ytterligare förluster när Almas andra fosterson, Axel, och Saaras yngsta dotter, Raili, begår självmord
i vuxen ålder.

Saara dör 1992. Något år senare går även Alma ur tiden. Då Timo efter fosterföräldrarnas död går igenom deras tillhörigheter hittar han en ask där Alma sparat alla brev som Saara skickat till henne och Gustav. Brev som Timo aldrig tidigare fått tillgång till. Först vid 55 års ålder får han veta att hans biologiska mamma under hela hans uppväxt har velat ha honom tillbaka. Timo förvarar asken under sängen men behåller innehållet i breven för sig själv.

– Min pappa var, liksom många män födda på 1930-talet, en enkel och handlingskraftig person som absolut inte gjorde sig tid att sitta och älta sin barndom, konstaterar Anna.

När Anna kommer upp i 20-årsåldern blir hon gradvis alltmer nyfiken på sin pappas bakgrund, som ju också är en del av hennes egen historia.

– Som blivande skådespelerska höll jag på och grävde i mitt inre. Jag kände att jag behövde fler pusselbitar från pappa i mitt sökande efter min identitet. När vi var i Finland ställde jag frågor om hans barndom, men det återkommande svaret var att han inte ville prata om det. Det gjorde mig medveten om att han dolde saker för mig.

Den tilltagande frustrationen över att pappan inte vill dela med sig av sitt förflutna kulminerar julhelgen 1993 då Anna är 25 år. Vad som börjar som en ganska harmlös dispyt slutar i en hetsig sammandrabbning. ­Efter att ha kungjort att hon inte tänker följa med till Finland fler gånger så länge Timo vägrar att ventilera sitt barndomstrauma lämnar Anna i vredesmod sina föräldrars hus.

Under fyra månader har far och dotter ingen kontakt, men så en söndag ringer telefonen. “Hej, det är pappa. Så snart du är klar med din skådespelarutbildning åker vi till Finland och då jag ska berätta. Anna, du ville ju det.”

Byter plötsligt fot

Fyra veckor senare kör de ombord på Finlandsfärjan. Under ett antal dagar åker Timo och Anna runt med bilen i Timos barndomstrakter. Bland platserna de besöker finns gården där prästen lämnade dödsbudet om pappa Väinö och vägen där mjölkbudet hämtade upp fyrårige Timo för nästa etapp på den långa resan till Sverige.

– Pappa utelämnade säkert en massa saker i sina berättelser, men det var ändå mycket som kom fram som jag inte hade vetat om. Resan var helande för mig – ja, för oss båda, tror jag. Pappa insåg nog att det inte var så farligt som han hade trott att prata om det som han gömt inom sig i så många år. Vår relation till varandra blev starkare och öppnare efter att vi besökt Finland tillsammans.

Att Timo gläntat på dörren till sitt förflutna för sin dotter betyder inte att han ville dela sin historia med utomstående. När Anna ett par decennier efter resan till Finland berättar för sin pappa att hon ska sätta upp den nyskrivna pjäsen Fosterlandet – en släktkrönika om tre generationer präglade av kriget där han själv, hans mamma Saara, lillebror Leevi och Anna kommer att gestaltas på scenen – reser Timo borst.

Hur kan hon understå sig att skämma ut honom på detta sätt? undrar han upprört. Ändå anförtror han henne för första gången kartongen med brev och foton från barndomen. Och ändå kommer han till genrepet av föreställningen på Göteborgs stadsteater.

När Timo möter publikens starka reaktioner byter han i en handvändning inställning till sin traumatiska bakgrund.

– Inför premiären hade vi blivit tillfrågade om att göra intervjuer tillsammans, men det ville pappa absolut inte. Någon han kände kunde ju läsa vad han varit med om. Men efter att han sett föreställningen tyckte han helt oväntat att vi skulle ställa upp på intervju. “Om det hjälper någon annan kan jag gärna vara en ambassadör för oss krigsbarn”, sa han. Helt plötsligt kunde han prata med andra än oss i familjen om sina erfarenheter. Det var fantastiskt att få vara med om.