75 år sedan befrielsen av förintelselägret: Bosses mamma offrade sitt liv för att hjälpa flyktingarna

Den 27 januari är det förintelsens minnesdag. Det är nu 75 år sedan befrielsen av förintelselägret Auschwitz. Våren 1945 kom båtar fyllda av utmärglade och sjuka krigsfångar från koncentrationslägren till hamnen i Malmö. En del var så svårt sjuka att ingen vågade hjälpa dem. Ingen utom Röda Korsets samariter. Bo Fröbergs mamma var en av dem.

De sitter och dricker kaffe vid Möllebackens våffelstuga i Helsingborg. Det är vår i luften, solen skiner och de är lyckliga. Nils är äntligen fri från beredskapen i Karlskrona och Gertrud har ledigt några dagar från sitt arbete i Röda Korset. Mittemellan dem sitter sonen Bo och intill honom hans kusin Christina. Familjen är på pingstbesök hos släkten.

Bo Fröberg

Ålder: 75 år.
Bor: I centrala Malmö.
Gör: Pensionerad ingenjör.

Det är lördagen den 17 maj 1945 och andra världskriget går mot sitt slut. Paret Fröberg har börjat planera framtiden. Men det blir inget av det. Två veckor senare är Gertrud död.

I mars 1945 insåg de allra flesta att det bara återstod några dagar av kriget i Europa. De allierade närmade sig Tyskland på alla fronter och nazisterna började sopa igen de sista avslöjande spåren efter sina hemska illdåd.

Tolv miljoner människor hade mördats i koncentrationsläger, hälften av dem judar. Sverige, som klarat sig från krigets hemskheter, skickade snabbt bussar till lägren i slutet av kriget. Man hoppades hitta överlevande danskar och norrmän.

– Av de 30 000 flyktingar med folk från 27 olika nationer som räddades till Sverige kom drygt hälften med de vita bussarna, berättar Bo Fröberg.

75 år sedan befrielsen av förintelselägret: Bosses mamma offrade sitt liv för att hjälpa flyktingarna
Gertrud och Nils Fröberg, med lille sonen Bo, fikar på Möllebackens våffelstuga i Helsingborg. Två veckor senare är Gertrud död.
Foto: Privat

Fullastat fångskepp

Båtlast efter båtlast kom de till Sverige, till Malmö och Trelleborg. Härjade och i miserabelt skick, magra och hålögda. En del fortfarande klädda i sina fångdräkter och kanske med ett bylte under armen.

– Många äldre Malmöbor som såg dem kan berätta om vilken chock det var. Upplevelser som starkt påverkade dem för resten av livet.

Alla trodde att de sett det värsta. Ända till den 11 maj när den tyska båten Homberg lade till vid kajen i Malmös hamn. Tätt lastad med 1 500 fångar, bevakade av tyska vakter.

– De hade varit ute en vecka utan mat och vatten och fångarna hade börjat dö. När rödakorsare klev ombord låg många döda på skeppet. Stanken var så fruktansvärd att ingen ville gå ombord, än mindre ta hand om de överlevande. Alla visste att de bar på dödliga sjukdomar – fläcktyfus, difteri, tbc. Det blev en lång natt för Gertrud och hennes arbetskamrater från Röda Korset.

Gertrud Fröberg var 32 år. Hon växte upp i Kristianstadstrakten och giftes sig i mitten av 30-talet med Nils.

När hon fick jobb som laboratorieassistent på ett läkemedelsföretag hamnade de i Malmö. 1939 tvingades Nils ut i beredskapen. Inte heller Gertrud slapp – allmän värnplikt gällde även kvinnor.

– Hon hamnade i Luft-försvaret och fick sjukvårdsutbildning till samarit i Röda Korset.

75 år sedan befrielsen av förintelselägret: Bosses mamma offrade sitt liv för att hjälpa flyktingarna
Lastfartyget Homberg. Det är ofattbart att 1 500 människor klämdes in här för att skeppas till Sverige.
Foto: Wolfgang Fuchs/Sjöhistoriska museet

Kaos vid kajen

Malmöborna slapp kriget men fick känna på mörkläggning, ljudet av minsprängningar, överflygningar av främmande plan, hemlighetsmakeri, informationsbrist, motståndsmän och danska flyktingar. Ändå försökte man leva ett så normalt liv som möjligt. Gertrud hade lätt att få vänner och hade en stor bekantskapskrets.

– Hon beskrivs som mycket utåtriktad och sällskaplig.

I slutet av kriget fick hon och Nils barn, sonen Bo. Medan hon tjänstgjorde i Röda Korset fick morfar och mormor rycka in som barnvakter. Hennes dagar blev fyllda av arbete när vita bussarna anlände till Malmö, särskilt eftermiddagen då den tyska båten lade till i hamnen. Alla samariter kallades in.

– Det lär ha varit fullständigt kaos nere vid kajen. Folk skrek och kved. Mamma gick troligen aldrig ombord utan kom att ta emot fångarna när de kom i land.

Man flyttade över de överlevande till bårar och bar in dem i ett hus där samariterna jobbade. Deras nedlusade paltor drogs av, de tvättades och duschades, såren förbands och de fick nya kläder.

Sedan hjälptes flyktingarna upp i bussar och järnvägsvagnar, som körde dem till olika karantäner runt om i Skåne. Gertrud följde med, lugnade, tröstade och hjälpte dem till sängs i förläggningen. Hon kom inte hem till sin bostad förrän långt framåt natten.

75 år sedan befrielsen av förintelselägret: Bosses mamma offrade sitt liv för att hjälpa flyktingarna
Efter Gertruds död fick Nils detta rörande brev, undertecknat av 15 polska flyktingar boende på Södervärnsskolan i Malmö. Flyktingarna beklagar djupt Gertruds död och skriver bland annat att hon dog för ett högt, kristligt ideal.
Foto: Privat

Smittad av fläcktyfus

Den strida strömmen av före detta krigsfångar gjorde att karantäner och förläggningar inrättades i en mängd olika lokaler i Malmö – i skolor, idrottshallar, danspalats, ja, till och med i Malmö museum. Utställningar och antikviteter hamnade i förråd och lokalerna ställdes i ordning för sovrum, sjukrum och matsal. Sängar med halmmadrasser och papperslakan sattes upp.

– Fanns det bara fyra väggar och ett tak så kunde det bli flyktingläger. Allmänna toaletter vågade man dock inte använda på grund av smittorisken. Det blev utedass.

Men saniteten var ändå långt från dagens renlighetskrav.

– Samariterna hade väl någon form av skyddskläder, men de var troligen långt från de krav som ställs idag. Man såg det nog inte som någon stor fara att ta i de sjuka. Man nonchalerade faran.

Någonstans på vägen blev Gertrud smittad av fläcktyfus, en sjukdom som orsakas av bakterier överförda av klädlöss. Efter en tid får man hög feber, muskelsmärtor och hudutslag.

Inkubationstiden är ungefär två veckor och inte förrän efter pingsthelgen i Helsingborg började Gertrud känna av symtomen. Hon lades in på Epidemisjukhuset i Malmö den 25 maj och elva dagar senare dog hon. Ett hårt slag för de närmaste.

– För pappa blev det ett fruktansvärt trauma och han undvek sedan alltid att prata om henne. Han klarade nog inte av att tänka på henne.

Bo var bara 14 månader gammal när hans mamma dog och kommer naturligtvis inte ihåg vad som hände. Men han blev påmind om det på andra sätt.

– Man undvek att prata om mamma och jag fick egentligen aldrig veta vad som hänt henne medan jag var barn. Men jag kommer ihåg att morfar och mormor grät flera år efteråt, när man pratade om henne.
Nils gifte några år senare om sig och Bo fick med tiden två halvsyskon. Att hans egen mor var död var inget han kände någon särskild sorg över.

– För mig var det inget märkvärdigt egentligen – min mamma var död och sen var det inte mer med det. Jag kunde ju inte sörja någon som jag inte visste något om.

Inte förrän Bo många år senare själv blev änkeman med två barn började han fundera på sin mamma, om hur det måste ha känts för hans far att bli ensam. En dag gick han till Malmö museum och hjälpte till att iordningställa en bevarad vit buss från aktionen 1945. Han berättade för personalen och Röda Korset om sin mors gärning och sakta men säkert fick han reda på vem hon var.

Bo medverkade i en dokumentärfilm om händelserna och blev igenkänd av släktingar han mist kontakten med. Numera åker han runt och berättar om sin mors uppoffring. En utställning om henne finns idag
på museet, med bilder och uniformen hon bar den sista veckan i livet.

Mamma Gertrud blev än mer levande när Bos dotter Erika var med och provade uniformen vid monteringen av utställningen. Den passade perfekt och när hennes egna barn såg ett utställningsfoto på Gertrud kunde de bara konstatera hur lika de var.

– Ja, mamma lever kvar i oss och jag får säga att jag är väldigt stolt över henne, säger Bo Fröberg.

Scroll to Top