Maj knackade nervöst på lillebror Göstas dörr, men det var alldeles tyst där inne. Bakom henne gläntade grannarna nyfiket på sina dörrar.
Hon visste att allt inte stod rätt till med hennes lillebror. Visst hade han alltid varit lite egen och märklig, men det hade inte varit fullt så illa som det verkade nu.
Maj gav sig inte utan fortsatte att knacka. Sedan böjde hon sig ner mot brevinkastet och ropade på Gösta. Hon förklarade att hon åkt hela vägen från Stockholm för att hälsa på honom, men fortfarande fick hon inget svar.
Hennes två andra bröder, Folke och Ebbe, tog för givet att det var Maj som skulle ta ansvar när något hände. Så hade det varit sedan föräldrarna gick bort, för det var ju hon som var äldst och dessutom den enda flickan i syskonskaran.
Efter att Gösta tvingats gå i förtidspension som kriminalpolis hade det snabbt gått utför och hela situationen blivit värre.
De gamla kollegorna på polisen i Kalmar höll sig på avstånd, rädda för att få bekymmer. Många av dem kom ihåg att Gösta Nordbeck var både knepig och en aning skrämmande. Vad ingen däremot verkade minnas var att Gösta faktiskt hade varit deras skarpaste hjärna. Sedan han slutade hade antalet uppklarade brott sjunkit drastiskt.
Till slut hördes fotsteg svagt inifrån Göstas lägenhet. Maj väntade spänt under tystnad, samtidigt som hon vände sig mot de nyfikna grannarna och tittade argt på dem.
Då hördes ett försiktigt skrammel från Göstas lås, och det dröjde några sekunder innan han gläntade på dörren. Där inne var det kolmörkt och Maj stack in huvudet och möttes av Göstas blick. Så öppnade han dörren och släppte in sin syster. Hon satte sin väska i hallen och följde med honom in i mörkret.
Hans lägenhet var dammig. Här hade ingen städat på länge och de stora, tunga och mörka gardinerna var fördragna. På golvet låg travar av böcker och gamla tidningar. Bilder och urklipp från artiklar låg utspridda överallt.
Gösta ställde sig mitt på golvet och slog ut med händerna. Om han vetat att hon skulle komma så skulle han ha handlat, men nu fanns det inte så mycket, menade han på. Maj brydde sig inte om att säga att hon försökt ringa honom sedan trettonhelgen och dessutom skickat flera brev för att tala om att hon tänkte komma, utan hon gick bara fram till fönstret och drog undan gardinerna. Det bleka vinterljuset utanför sken in och verkade blända Gösta, som kisade oroligt mot världen som så plötsligt kom över honom.
Hans syster var bestämd men varm och kärleksfull. Det första hon behövde göra var att städa lägenheten på Södra Långgatan 56 i Kalmar. Sedan fick hon ta itu med resten. Kanske skulle det vara svårt för honom att bo ensam länge till. Ebbe och Folke hade pratat om att Gösta behövde hjälp, men Maj ville själv se efter hur det var ställt med honom.
Maj började med att tvätta gardinerna, moppa golvet och grovrengöra både kök och badrum. Hon försökte få Gösta att hjälpa till, men det gick inte så bra. Han blev bara sittande och stirrade hålögt rakt in i väggen.
Trots att lägenheten inte var större än ett rum och kök så tog det hela dagen för Maj att få lite ordning på torpet. När allt var klart satt hon i den gamla soffan och pustade ut medan Gösta gick för att köpa lite mat. Han hade bara kaffe och en halvt urdrucken pilsnerbutelj hemma.
På kvällen satt Gösta och drog sina handflator mot låren medan storasyster Maj försökte prata med honom, först om hur han hade det och sedan – för att lätta upp stämningen – lite om deras barndom. För även om hela familjen levt isolerat på en ö hade de haft en bra barndom, och hon visste att Gösta saknade sina föräldrar.
Maj var trött efter resan och allt städande under dagen, så syskonen gick och lade sig tidigt.
Men så fort de hade gått till sängs och tystnaden lagt sig inne i våningen började tankarna snurra för Gösta. Inom honom hade det länge pågått ett krig mellan sjukdomen och det förnuft och goda hjärta som en gång tillhört en liten fyrvaktarpojke.
Egentligen älskade han sin syster högst av allt i hela världen. Hon hade alltid varit snäll mot honom. Men rösterna i hans huvud sa något annat. Och det var länge sedan Gösta kapitulerat inför rösterna. Han kunde inte kämpa emot längre. Nu viskade de att hans syster Maj var djävulen själv, en ond häxa full med svartkonst som hade kommit hit för att förgöra honom.
Hemmet hade varit den enda trygga plats han hade i hela världen. In hit hade inte demonerna tagit sig – inte förrän nu.
När natten började bli morgon var Gösta övertygad om att Maj var djävulen och ville honom illa. Han hade inte sovit en blund och låg och ruvade på en plan för att förgöra den onda demonen som just nu höll på att vakna inne på madrassen i hans lilla köksvrå.
Maj var på väg upp för att brygga kaffe, lite sömndrucken och stel efter en natt på en madrass. I sin moderna och bekväma våning hemma i Stockholm levde Maj ett mycket bra och bekvämt liv, långt från den enkla fattigdom som hon växt upp med. Enkelheten verkade inte störa Gösta eller hennes andra två bröder, men Maj avskydde det något alldeles otroligt. Hon hade svårt att förstå sina tre bröder som så krampaktigt envisades med att bo kvar på ensliga platser, långt från spårvagnar, stormarknader och spännande utländska restauranger.
Det var något med ljudet av kaffekokaren som fick allt att brista för Gösta.
I köksvrån såg han sin 62-åriga syster, hon som för länge sedan nattat honom, läst sagor och tröstat när tårarna runnit nerför hans kinder. Men inget av det mindes Gösta just nu. Han kände bara hur benen knappt bar honom och hur det flimrade för ögonen. Den häxan hade fyllt honom med trolldom och nu var det med de allra sista krafterna som han skulle sätta stopp för svartkonsterna.
Maj hade ingen aning om vad som var på väg att hända. Inte förrän det ilade till i huvudet och smärtan knöt sig om henne som en strypsnara. Gösta hade kastat sig över henne och slog med full kraft, knutna händer och sparkar så att hon hjälplöst föll till golvet.
Maj var ingen stor kvinna. Gösta var däremot både reslig och stark.
Gösta visste inte om hans syster var vid medvetande när han tog det ödesmättade beslutet att avsluta hennes liv, för det var inte han som tänkte utan demonerna som talade när han tog den vassa köttkniven och ställde sig bredbent över sin syster, tog tag i hennes hår och skar henne rakt över halsen.
Efteråt kunde Gösta inte riktigt förstå vad som hänt. Han dråsade ner på en köksstol och stirrade rakt ut i tomma intet. Men någonstans inom honom flimrade minnen förbi. Skenet av pappas fyr på ön Fjuk ute i Vättern och lekarna på de karga klipporna. Pappa Peter vaktade fyren och mamma Karolina tog hand om hemmet. Gösta och Maj hade ofta suttit vid fönstret i fyrvaktarbostaden under kulna hösteftermiddagar och sett den vilda sjön slå mot stugknuten.
Allt detta hade Gösta älskat, men Maj hade alltid längtat bort därifrån. Familjen hade märkt att Gösta var annorlunda, men skolfröken sa alltid att han var en begåvad liten pojke. Han var bara något känsligare än sina syskon.
Ingen hade riktigt lagt märke till att Gösta redan som liten såg tomtar och troll överallt. Redan när han gick i skolan började rösterna tala till honom. Han hade lyckats stå emot fram till medelåldern. Säkert var det föräldrarnas död som hade varit en utlösande faktor.
Han berättade senare att han i just detta ögonblick, när han satt på stolen och såg sin storasysters liv hastigt försvinna, var två personer – en ledsen lillebror och samtidigt någon som gjort sin plikt och befriat världen från en ond och farlig demon.
Gösta tittade på sina händer, fulla av blod som sakta torkade på hans handflator. Han sköljde av sig i handfatet och lukten av järn spred sig i hela badrummet medan handfatet färgades rött. Det tog en stund att få bort, men det gjorde inget. Det gjorde varken till eller från, för Gösta skulle ingenstans, i alla fall inte längre än till grannen.
När grannfrun såg att det var den märkliga pensionerade polisen som hade ringt på dörren blev hon nervös, men hon kände sig ändå tvungen att öppna och släppa in karlen. Gösta knallade lugnt in i våningen, satte sig på en köksstol och tittade ut genom fönstret mot den grå, kalla förmiddagen. Grannen satte på kaffe och funderade på var Gösta ville, men hon sa ingenting.
Gösta fick sitt kaffe, smuttade på det och nickade gillande. Sedan berättade han vad som hänt, att hans syster Maj varit besatt och fyllt honom med svartkonster och att han hade varit tvungen att göra något.
Grannkvinnan smög ut från köket så fort det bara gick. Frågan är om Gösta ens märkte att hon lämnade köket, för han satt kvar med drömmande blick och glodde tomt ut genom köksfönstret.
Det dröjde inte länge innan lugnet bröts av tunga fotsteg i hallen. Polisen hade kommit. På köksstolen såg konstaplarna sin gamla kollega, nu bara en spillra av sitt forna jag. Gösta berättade direkt vad som hänt för dem. Sedan följde han med kollegorna in i sin våning och visade dem Majs lik.
Mordet, att Gösta var kapabel till en fruktansvärd handling, kom som en chock för alla, men samtidigt visste arbetskamraterna att de borde ha reagerat tidigare och försökt hjälpa honom.
Den enda som inte hade vetat hur illa det var ställt med Gösta hade varit Maj. Det var ingen som hade haft vett att höra av sig och berätta för henne att det var fara å färde.
Gösta led av schizofreni och kunde därför inte dömas till fängelse. Det enda som hjälpte var vård. Efter några år släpptes han fri igen. Sina sista år levde han ensam i en egen lägenhet i Helsingborg, utan någon som helst mänsklig kontakt förutom från rättspsyk som kollade till att han skötte sin medicinering.
Gösta dog 1966 och bröderna ordnade med hans begravning.
Hasse Aro kommenterar fallet:
Det här är en oerhört tragisk historia för alla inblandade och grundar sig i psykisk ohälsa. Det är också en historia obunden av tid. Den här typen av sorgliga brott inträffar varje år och har så gjort sedan urminnes tider. Att definiera psykisk ohälsa, och dessutom kunna se när den kan vara farlig för andra, är ett mycket svårt arbete.
Jag tänker på andra fall som inträffat under min tid som programledare.
Om alla dem som säger sig handla utifrån röster i sina huvuden. I många fall rent påhitt för att komma lindrigare undan, men ibland sanningen. Som kannibalen i Gävle, som den unge mannen i Bergslagen som lade ut inälvorna i en cirkel kring sitt offer, som mamman i Kanada som åt upp sin egen dotter.
En sak har de gemensamt: ingen i omgivningen förstod vidden av deras psykiska problem förrän det var för sent.
