Nu har jag gjort så många fågelutflykter i vinter att jag vill se något annat. Inte för att jag är trött på fåglar. Jag älskar fåglar och det finns många arter att se också på vintern men det måste väl finns något mer att kika på? Trots att det är vinter.
Visst gör det! Jag säger bara mossor! Varje vinter poppar de upp som gubben i lådan efter att ha legat mer eller mindre bortglömda under sommaren när allt annat i naturen trängt sig på och tagit plats. Men mossorna vinner på slutet, för de finns året runt. Och ser lika vackra ut!
Mossorna har många goda sidor. Fult och mulet väder? Ingen fara, mossorna finns på plats. Ett tjockt lager snö? Inga problem, bara att gräva lite. Under snön finns de och kikar man på läsidan av något stort stenblock kan det mycket väl hända att de ligger helt synliga där. Dessutom finns de ju uppe på stenblocket, ofta flera arter tillsammans i olika gröna färger. Jättetjusigt. Trädstammar då? Jodå, där finns de också – ofta småvuxna, söta arter som kräver lupp för att avnjutas. Kika längst ner på stammen, det är bästa platsen.
Enda problemet med mossorna är nog att de är så små. De brer ut sig stora som mattor på marken men titta på bladen som sitter i en lång rad längs stammen och grenarna. Minismå!
Mossan blir en vän
Vill man bli klok på vilken art av mossa man hittat kan man behöva syna bladen riktigt noga. Hur ser bladspetsen ut? Är den långt utdragen eller kort? Finns det små taggar i kanten av bladen? Hur ser bladets mittnerv ut? Når den upp till spetsen, är den delad, har den kanske små taggar den också?
Det är mycket man måste undersöka och det bästa är att ta med sig ett litet prov av mossan hem. Har man då ett mikroskop, ett vanligt enkelt sådant som man använde i skolan, så framträder alla dessa små karaktärer och man kan kanske sätta namn på mossan. Då blir man lite stolt och nöjd och nästa gång man är ute i skogen känner man igen mossan redan på avstånd.
För det är så med mycket i naturen att har man väl en gång lärt känna en art så blir den som en vän. Dess färg, dess sätt att växa, dess storlek – allt detta är mer eller mindre typiskt för många mossor och även om man inte blir moss-expert på en säsong så får man snabbt kläm på många av dem.
Okej, det finns flera hundra olika arter av mossor i Sverige. Att lära sig alla dem är en gigantisk utmaning men några, kanske ett tjugotal av de lite större arterna, kan man snabbt få grepp om.
Det ger en väldig tillfredsställelse när man vandrar i skogen att kunna nicka och säga halvhögt för sig själv: “Men se, där växer ju stubb-sidenmossan.” Eller: “Oj, vad mycket av den stora thujamossan det var här och visst är det väl skuggstjärnmossan som växer strax bredvid?”
Jotack, jag mår bra
Olika naturtyper har olika mossor. Storskogen har sina arter och myrmarkerna sina. I fjällen finns arter som inte finns på låglandet och det är skillnad mellan södra och norra Sverige, också mellan östra delarna och västra. Myrarnas mossor tycker jag speciellt mycket om.
I kärr, där det finns kalk i marken, så kallade rikkärr, kan man hitta en del mossor vars färger går i gult, rött och brunt. Guldspärrmossan har utspärrade blad som är spetsiga som nålar, praktkrokmossan är en reslig mossa med grenad stam som en liten gran, kärrklomossan känns igen på att bladen saknar nerv.
Jag skulle kunna räkna upp hur många som helst. Mossor är verkligen något att tänka på för den som önskar sig en hobby!
Det är helt enkelt en idealisk grupp för naturälskare, som kan få en att hoppa ur sängen mörka vintermorgnar när man egentligen bara vill vända på sig och somna om. Och man måste inte tvunget ge sig långt ut i skogen. Stadens parker kan räcka som exkursionsmål. Kika på trädstammar, på stenmurar och på marken. Där finns mycket att hitta.
Sen får man stå ut med att man ser lite lustig ut när man går fram till en trädstam med sin lupp och kikar rakt in i stammen på bara några centimeters avstånd.
Ibland kommer det fram någon och frågar lite vänligt hur man mår. När man förklarat sig kan det mycket väl hända att personen som frågat vill låna luppen och kika själv.
