Tvåårige Pelle tvingades amputera sin fot

Pelle föddes med en missbildad fot. Föräldrarna var förtvivlade och tvingades ta beslut om amputation. Det ångrar de inte idag. Med protesen på plats far Pelle runt i hemmet och på tomten som vilken 2-åring som helst.

Pelle kikar fram bakom mamma Sannes ben när hon öppnar dörren. Det märks tydligt att han vill vara med när det händer något. Så sätter han fart mot sin storebror och raskt går det, fötterna riktigt ilar över parketten. 

Sanne Wennerstrand och Jacob Schönberg ler mot varandra, de njuter av varje steg deras livliga 2-åring tar. Det var ju långt ifrån självklart att Pelle skulle lära sig gå och ännu mindre springa, eftersom han föddes utan vadben och saknade två tår på höger fot.

Sanne Wennerstrand och Jacob Schönberg

Ålder: 30 respektive 31 år.
Barn: Olle, 5 år, och Pelle, 2 år.
Bor: Hus i Sandviken.
Gör: Sanne arbetar med internationella personalfrågor på Sandvik AB och Jacob är säljare på ett maskinföretag.

– Allt blir kanske inte som man tänkt sig i livet – men det kan bli ännu bättre, säger Sanne med eftertryck på varje ord.

– Pelle har lärt oss massor.

Solen lyser in i deras hem i Sandviken. Båda sönerna är fullt upptagna med att läsa sagor med sin mormor, samtidigt som de då och då kör en sväng med sina leksaksbilar i vardagsrummet. Det är en sådan där Lotta på Bråkmakargatan-stämning med hela familjen samlad. Men tiden från oktober 2017 till i våras blev både lång och svår. Beslutet att låta amputera Pelles högra fot behövde tid att mogna fram.

– Men nu ser vi ljust på framtiden, det finns inget ledsamt alls med Pelle, säger Sanne.

Jacob dukar fram bullar och Pelle är där i ett huj, fast han knappt når med nästippen över bordet ska han upp och smaka. Ivrig och upptäcktslysten som de flesta 2-åringar, möjligen lite extra företagsam med tanke på att han strävat med motgångar som hans jämnåriga sluppit. Lille Pelle visar sannerligen att svårigheter är till för att övervinnas.

Det är eftermiddag. Pelle och storebror Olle har just kommit hem från förskolan. Middagen får vänta lite i dag och Pelle anar nog att föräldrarna ska berätta om honom och kanske visa hans ben. Och det har han ingenting alls emot, det faller sig helt naturligt. Så här i solljuset känns hans svåra början i livet nästan ofattbart långt borta. Både Jacob och Sanne minns de första månaderna efter Pelles födelse som i en dimma.

Ändå fick de njuta helhjärtat av de första 20 minuterna tillsammans, barnmorskan hade svept in Pelle i en liten filt och Sanne höll honom tätt intill sig på bröstet. Ingen av dem anade att allt inte var som det skulle. De var rusiga av lycka. Så började Jacob pilla på filten och upptäckte att deras nyfödda bara hade tre tår på ena foten.

– Det kom som en total chock, säger Sanne. Ingen hade ju sagt något till oss.

Tvåårige Pelle tvingades amputera sin fot
En helt ny värld öppnade sig för Pelle när han fick sin protes.

En tung tid

De ringde genast på personalen, som hade lagt märke till avvikelsen men valt att inte tala om den under de där första heliga minuterna. Så här i efterhand känner Sanne att det ändå var bra att de kunde gå helt upp i glädjen över att Pelle fanns. Det var ju det största av allt!

Nu kom genast oron över hur framtiden skulle bli, och funderingarna om det var något annat, allvarligare som var fel. Efter ytterligare en stund kom läkaren in och berättade att deras son hade en skelettmissbildning, dysmeli. Men lugnade dem med att de snart skulle komma i kontakt med specialister i Örebro.

När de kommit hem från BB väntade en tung tid med gråt och oro. 
– Vi undrade hur allt skulle bli och om Pelle någonsin skulle kunna gå, berättar Sanne.

Upplevelsen blev ett trauma för hela familjen, men som nybliven mamma är man naturligtvis extra känslig. Sanne oroade sig också över om hon gjort något fel under graviditeten, men tog så småningom till sig läkarnas ord att det inte var så. Orsaken till skelettmissbildningen är oklar, dysmeli är ovanligt och uppstår slumpartat. Ungefär 60 barn föds med diagnosen i Sverige varje år. 

Så säger hon öppenhjärtigt att hon skämdes för att allt inte var som vanligt. Jacob ser mjukt på henne, svårigheterna har svetsat dem ännu tätare samman.

– Jag ville gärna lägga en filt över Pelles fot i början, berättar Sanne. Och sedan skäms man för att man skäms också. Men nu är det nästan tvärtom.

Hennes uppriktighet är berörande ärlig. Det framstår klart och tydligt att den unga familjen tagit sig genom något stort tillsammans. 

Efter ett första besök hos specialistteamet fick de veta att valet stod mellan amputation eller benförlängning. Pelle saknade ju vadben och foten utvecklades inte som den skulle. Sanne och Jacob fick rådet att inte skynda på beslutet utan låta det mogna fram efter hand.

– Det var jobbigt och vi grät många tårar, säger Jacob när han berättar hur det var. Minnena från den tiden flyter ihop.

Via sociala medier kom de i kontakt med andra föräldrar till barn med dysmeli. Särskilt en familj, med en dotter som är tre år äldre än Pelle, stärkte dem i beslutet om amputation. Jacob och Sanne kände sig inte längre ensamma i situationen och dessutom växte insikten att Pelle i övrigt var precis som alla andra barn – bara extra gladlynt och framåt. 

Tvåårige Pelle tvingades amputera sin fot
Storebror Olle är stolt över sin lillebrors framsteg.

Stor lättnad

Efter ungefär ett år tog de beslutet att låta amputera Pelles missbildade fot. Framför allt för att de inte ville att hela hans uppväxt skulle präglas av operationer och sjukhusvistelser, eftersom benförlängning är en smärtsam och långdragen process. Dessutom var utgången ändå oviss och även om benet blivit längre hade Pelles fot aldrig blivit bra.

– Vi lutade åt amputation redan efter ett halvår och nu känner vi verkligen att det är det bästa beslut vi tagit, säger Jacob.

Pelle opererades i januari i år och även om det naturligtvis var jobbigt kände föräldrarna en stor lättnad när det väl var gjort. Då var de på andra sidan, med det tyngsta bakom sig. 

De ber honom visa benet för oss och Pelle kryper glatt upp på bordet. Olle gör honom sällskap. Det är alldeles uppenbart att hela familjen är stolt över Pelles framsteg. När det är dags att prova ut nästa protes ska Olle vara med och välja mönster på ett av tygen. Storebror deltar gärna i allt som rör Pelle och är helt på det klara med att hans lillebror inte behöver mer hjälp än andra småbarn.

Sanne betonar att de har en fantastisk ortopedtekniker. Ett par veckor efter amputationen fick Pelle sin protes och i april tog han sin första steg, ett och ett halvt år gammal. En helt ny värld öppnade sig! Så tidigt i våras traskade Pelle glatt omkring på gräsmattan. Sanne och Jacob säger att visst kändes det extra stort när deras yngste började gå, så mycket som han tagit sig genom.

– Han har aldrig känt några hinder, och det gör inte vi heller nu, säger Sanne ömt. Han kan göra precis allting!

Nu tänker ingen särskilt mycket på att Pelles ben inte är som andras. Sanne berättar att hon uppskattar när någon frågar varför han har en protes.

– Jag lär mig mer och mer hur människor reagerar, konstaterar hon. Barn tar det väldigt naturligt, “jaha, han har ett sånt ben, coolt”, säger hon.

Hon och Jacob är noga med att inte överbeskydda eller dalta med Pelle. Han klarar ju allt lika bra som andra.

– Men om vi någon gång skulle få ett till barn så tar vi inget för givet, vi djupt medvetna om att allt kan hända med alla barn, säger Sanne.

Scroll to Top