Jag älskar morgnar när man kan torka bort imman från fönstret med handen och kika ut och konstatera att allt är vitt. Ett harspår i snön kan vara det enda tecknet på liv. Visst är det vilsamt.
En del nordbor drar söderut på vintern. På jakt efter värme och sol. Det gjorde jag några gånger när jag var yngre. I södra Spanien till exempel är skillnaden mellan årstiderna inte alls lika tydlig som hos oss. Det kan vara över 20 grader i december och jag har badat i havet i södra Spanien i juletid. Inga spanjorer badade men vi var flera nordbor som kastade oss i böljan den blå. Till lokalbefolkningens stora förvåning.
Ett annat år, också i sydligaste Spanien, anlände jag med tåg till Malaga på Costa del Sol första dagarna i februari. Jag tittade ut genom tågfönstret och där flög ladusvalor. Mitt i vintern! Sedan var jag ute i naturen och letade orkidéer som redan gått i blom. Humlor och bin surrade och fjärilar fanns också.
Den gången tyckte jag det var roligt, men tänker jag efter känner jag att det skulle vara lite tråkigt att ha mer eller mindre sommar året om.
Ligger och väntar under snön
Så idag tar jag på mig den tjocka tröjan och de fodrade kängorna och går en liten promenad i vinterlandskapet. Kylslaget javisst, men härligt friskt. Och när jag går där tänker jag på allt liv som finns, men inte syns. Nere i marken ligger de och väntar, både växter och småkryp. Massor av dem! De är svårt att förstå när allt verkar så stilla och tyst. Man kan undra hur de klarar sig och överlever kylan. Men det gör de, det har de ju gjort i miljoner år.
Och plötsligt, när jag står där och funderar hörs ett litet pip från några granar. Helt dött är det minsann inte. Ett par talltitor letar föda. De letar i små springor i barken där de gömt föda under sommaren. Det är en smart strategi, att gömma på speciella ställen medan det finns gott om föda så att de kan hitta det på vintern när det är ont om mat. Det kallas ju att hamstra och en enda mes lär kunna gömma undan många tusen frön under en sommar. Minst tre talltitor ser jag och ett drillande läte avslöjar att även en tofsmes finns ibland granarna.
Precis när jag återvänt till gårdsplanen vid stugan hör jag en större hackspett på avstånd. Tre fågelarter under en dryg timmes promenad. Inte mycket, men upplevelsen blir desto starkare.
Försjunker i böckernas värld
Inne i stugan sätter jag mig i den sköna fåtöljen med en kopp kaffe. Det har börjat skymma ute. Hackspetten har tystnat. Nu ska jag göra något som jag skjutit upp en längre tid. Jag ska läsa de naturböcker jag skaffat under sommaren och som jag hittills bara hunnit bläddra i som hastigast. De finns på armlängds avstånd för fåtöljen står alldeles bredvid bokhyllan. Långa kvällar ger gott om tid.
I böckernas värld blir naturen också levande. Plötsligt känns det som full sommar när jag läser en bok om Gotlands orkidéer. En bok om insekter som gör nytta när man odlar får trädgården att leva upp och en bok om fåglar i Indien förflyttar mig dit för en kort stund.
Vilka naturupplevelser jag fått under en enda dag. Utan den minsta stress!
Åh, vad jag älskar vintern!
